Gjorde karriär i Afrika

”Jag bestämmer allt, jag vet vad som är bäst och alla ska göra som jag vill”.
Den zimbabwiska lokalpolitikern är i 60-årsåldern och låter säker på sin sak. Han deltar i en workshop om ledarskap som Shannon Lövgren håller i Zimbabwes huvudstad Harare. Shannon Lövgren frågar vad som skulle hända om han lyssnade på sina medborgare. Vad har de för problem? Vilka lösningar ser de? Mannen går med på att prova. När han senare kommer tillbaka är han överraskad: ”Jag har lärt mig så mycket! Folk pratar med mig och kommer med bra idéer. Ingen brukade göra det förut, alla var rädda för mig”.
– Nu beskriver han sig som en inkluderande ledare. Han säger att han har fått mer gjort under det sista året än under det senaste decenniet, eftersom människor nu vill göra saker för honom, säger Shannon Lövgren, med en röst som bär spår av hennes kaliforniska rötter.
Hon sitter i en soffa på kontoret hos den ideella föreningen Internationellt centrum för lokaldemokrati, ICLD, vid Årstaviken på Södermalm i Stockholm. Där jobbar hon för att stärka den lokala demokratin i olika länder genom utbildningsprogram. Men så var det på väg att inte bli. Jobbintervjun var en katastrof.
Shannon Lövgren och hennes familj hade flyttat till Stockholm från Los Angeles. Hon längtade tillbaka till internationellt utvecklingsarbete och läste en master i global hälsa. Men konkurrensen var hård och det var svårt att få jobb på en internationell hjälporganisation. Så rekommenderade en bekant henne till ICLD. Under intervjun insåg Shannon Lövgren att hon hade övat fel. Hon hade tränat på sin svenska – för att kunna berätta om ICLD, inte om sin egen kompetens. När generalsekreteraren till slut sa att de kunde ta intervjun på engelska var Shannon Lövgren så nervös att hon inte kunde engelska heller.
– Jag gick därifrån och grät. Jag tänkte att allt jag vill är att göra skillnad och jag får inte en chans.
Till hennes stora förvåning ringde en person från organisationen efter drygt två veckor och pratade om ”anställning” och ”villkor”. Senare har hon fått veta att generalsekreteraren inte heller tyckte att intervjun gick bra och hade ringt upp personen som rekommenderat Shannon. Frågat om hon verkligen var så duktig. Bekantingen intygade: Jo, satsa på henne!

Det är år 1994 som Shannon Lövgren blir förälskad i Afrika. Hon har klarat av den första delen av sina lärarstudier hemma i Kalifornien och reser ut i världen tillsammans med sin man, en svensk journalist. De backpackar genom länder som Kenya, Uganda, Tanzania, Malawi och Sydafrika. Hon blir tagen av landskapet med den röda jorden. Av öppenheten hos människorna de möter. Av fattigdomen. Hur människor dör av sjukdomar som lätt hade kunnat förebyggas och botas.
– De vi träffade var öppna, snälla och blev mina vänner. Vi var så lika; vi skrattade åt samma saker och hade samma drömmar. Skillnaden var att jag var mycket rikare och hade många fler möjligheter bara för att jag var från Väst. Det var så orättvist.
Efter sex månader tar pengarna slut och paret återvänder till USA. Shannon Lövgren lägger lärarplanerna på hyllan och hoppar på en ny utbildning. Det är som läkare hon skulle kunna göra störst skillnad i Östafrika, tänker hon.
Hennes man börjar arbeta i Kenyas huvudstad Nairobi. Kom hit, säger han, häng med mig under sommarledigheten. Hon kommer. Blir volontär i organisationen African Medical and Research Foundation. Så sker en terrorattack på den amerikanska ambassaden. Shannon Lövgren rusar dit för att hjälpa till. 2 000 människor har skadats och 212 familjer har förlorat en anhörig.
Hon sätter upp ett kriscenter med information om var det går att få vård, mat och ekonomiskt stöd. Hon driver sitt center i två månader och det börjar bli dags att åka hem till studierna. Så kommer frågan från United States Agency for International Development, USAID, den amerikanska motsvarigheten till Sida: Vi har lagt märke till dig, vill du jobba hos oss?
– Jag tänkte: Wow! Det här är mitt drömjobb.
Under nästan fyra år arbetar hon med att ta fram och driva humanitära program för att stötta dem som drabbats av terroristattacken. I Kenya föder Shannon Lövgren också sitt första barn. När kontraktet med USAID tar slut flyttar familjen hem till USA och får två barn till. I Los Angeles är barnomsorgen dyr och Shannon Lövgren stannar hemma med barnen i fyra år.

Sedan är det som att börja om på nytt. Hur kan jag göra skillnad? frågar hon sig. Det är en fråga som ständigt finns med. Brandkåren! slår det henne. Att komma springande när folk behöver, det känns rätt.
– Jag var 35 år, det är jättegammalt för att utbilda sig till brandman.
Det blir en kort brandmanskarriär. Tre månader in i utbildningen skadar hon höften på två ställen och kan inte fortsätta. I stället blir det en tjänst på brandkårens miljöavdelning, ett administrativt arbete som går ut på att följa upp hur företag följer brandskyddsreglerna. Inte riktigt Shannon Lövgrens grej.
– Jag fick inte den personliga kontakt med människor som jag tycker om och kände inte att jag gjorde den skillnad som jag vill göra.
Familjen bestämmer sig för att flytta till Stockholm. På ICLD blir Shannon Lövgrens första uppgift att starta ett utbildningsprogram för lokalpolitiker i Zimbabwe. Organisationen finansieras av Sida och har Sveriges Kommuner och Regioner som huvudman. Utbildningsprogrammen går ut på att stärka lokala politiker i deras ledarskap. Att ge dem verktyg och kunskap för att öka jämlikheten, transparensen, inkluderingen och ansvarsutkrävandet. Under de senaste fem åren har programmet i Zimbabwe haft 150 deltagare från alla provinser och 90 procent av kommunerna i landet.
– De har många utmaningar: det råder både finanskris och bensinkris. Inflationen, matpriserna, arbetslösheten och det könsbaserade våldet ökar.
Det kan vara känsligt att vita västerlänningar kommer till afrikanska länder och utbildar i hur man är en bra ledare. Shannon Lövgren menar att det är viktigt att vara tydlig med att utvecklingen ska ske tillsammans med deltagarna.
– Jag talar inte om hur det ska vara utan försöker visa vilka möjligheter som finns. Deltagarna kan sedan resonera kring fördelar och nackdelar och välja vad som passar bäst för dem.

Utanför det lilla kontoret med fyra fasta medarbetare vilar Årstaviken i ett regndis. Naturen går i mjuka bruna och grå nyanser. Det dunkar rytmiskt när ett tåg åker över Årstabron. Den regngrå vintern är en stark kontrast mot färgstarka Zimbabwe, Zambia och Kenya som Shannon Lövgren precis återvänt från. Under tre veckor har hon besökt ICLD:s projekt i de tre länderna. Som vanligt slogs hon av hur mycket ansvar de afrikanska ledarna tar.
– Ditt liv är att vara politiker, du har inget privatliv. Du är personligt ansvarig för att lösa de problem som medborgarna i ditt område har, det kan vara att bidra ekonomiskt till ett barns skolavgifter eller någons begravning.
Här på kontoret tillbringar Shannon Lövgren mest tid, hon förbereder utbildningar och workshops och skriver rapporter. Hon reser mellan åtta och tio veckor om året. Ibland besöker afrikanska och svenska lokalpolitiker också varandras länder för att skugga sina utländska kollegor.
– De svenska politikerna säger ”Wow! Varför står det 15 personer utanför ditt kontor på morgonen?” och de afrikanska svarar: ”Well, jag ska lösa deras problem.” När afrikanerna kommer till Sverige frågar de förvånat sina svenska kollegor: ”Var är alla människor? Vem jobbar du för?”
Nu arbetar hon med att skriva en rapport om de tre veckorna på resande fot. På skrivbordet står ett gult vykort där Pippi Långstrump lyfter hästen Lilla Gubben högt över huvudet.
– Världens starkaste tjej! Jag älskar starka tjejer.