Den ständige aktivisten

Om en timme är det dags för den numera sedvanliga onsdagsdemonstrationen mot Rysslands invasion av Ukraina, utanför den ryska ambassaden i Stockholm. En av dem som ligger bakom arrangemanget är Peter Ingvarsson. Han kommer en halvtimme sent till vårt möte på den asiatiska restaurangen i närheten.

– Jag har inga bra förklaringar, ursäktar han sig. Det föll bara bort!

Han har mycket att göra. Aktionsgruppen Ryssland ut ur Ukraina har stöd från Akademikerförbundet SSR, ST och Kommunal, vilket han är tacksam för, men budgeten är ”kaffepengar” och organisationen knappt existerande. I 115 veckor i sträck har han nu arbetat ideellt med demonstrationerna vid sidan av sitt vanliga arbete.

– Vi har haft uppåt 400 talare, säkert ett 70-tal riksdagsledamöter, ett antal partiledare. Syftet är att upprätthålla opinionstrycket på våra politiker. Det är svårt för en politiker att backa i stödet, om de väl har stått här och talat.

Så hur startade allting? Med Putins allt aggressivare utfall mot Ukraina och västvärlden. I takt med att diktatorns upptrappning av retoriken, som bland annat inbegrep ett försök att diktera också Sveriges utrikespolitik, började Peter Ingvarsson undra vad fredsrörelsen höll på med. Därifrån var det tyst.

– Ingenting hände, och det gjorde mig förbannad. Jag och några vänner satte oss och tog en öl och sade: ”Nej, fan, det här duger inte, vi kör själva.”

Den första demonstrationen ägde rum dagen innan kriget bröt ut.

– Tanken var bara att vi skulle göra någonting. En gång… Dagen efter kom invasionen, och då insåg vi att vi nog får köra nästa onsdag också.

Gruppen har hyllats och mottagit utmärkelser som Årets europé och Årets FN-vän, utdelat av Svenska FN-förbundet. Mindre uppmuntrande har ryska ambassaden varit, som på kreativa vägar försökt störa demonstrationerna utanför.

– De är löjliga. En dag skickade de ut en vaktmästare med lövblås. Två veckor senare satt en person i en bil och tutade under hela demonstrationerna. Några veckor efter det kom en rysk kvinnoröst ut genom våra högtalare. De hade hackat sig in! Men vi kunde bara byta kanal. Vi polisanmälde dem, och fick en halvsida i DN. Sedan dess har det varit tyst…

Peter Ingvarsson anslöt sig till fredsrörelsen på 80-talet. Steget in gick via en skoluppgift: Han skulle hitta ett ämne, knåpa ihop en debattartikel och skicka in den till Kvällsposten.

– Jag valde att skriva om en person som var dömd till fängelse för vapenvägran och som matvägrade i fängelset. Det var en riktigt elak artikel om den här idioten, som jag tyckte då, som saknade nationell känsla och inte ville ställa upp för landet.

Artikeln publicerades, och debattredaktören, skådespelaren och pacifisten Per Ragnar, skrev ett svar. Några månader senare besökte han av en slump Peter Ingvarssons skola, varpå läraren försökte bussa ihop dem i en debatt inför klassen.

– Det var bara det att vid det laget jag hade bytt åsikt. Den där artikeln som jag skrev hade satt igång tankarna, så jag ville inte alls debattera. Jag vägrade!

Ungefär samtidigt som han började plugga till socionom gick han med i fredsrörelsen. Det var som att komma hem, berättar han, men till en delvis dysfunktionell familj. Svenska Freds, om han tillhörde, befann sig i skarp konflikt med en annan, tydligt prosovjetisk organisation.

– Vi ansågs då splittra fredsrörelsen och blev ganska hårt attackerade av de andra organisationerna. Det var helt absurt, och det tycker jag fortfarande.

Svenska Freds hållning var känd i Sovjet, och för Peter Ingvarsson innebar hans engagemang konsekvenser. När han och några andra från Sverige blev inbjudna till möte med Charta 77, en informell, medborgarrättslig gruppering i opposition mot den tjeckoslovakiska kommunistregimen, tillfångatogs han.

– Jag var den enda svensk som åkte, och blev gripen av säkerhetspolisen. Tre gånger på två dygn! Och officiellt utvisad från landet.