Debatt: Varför är vi inte ute på gatorna och kräver förbättring på Sis?

Jag skulle kunna ägna det här utrymmet åt att enbart ondgöra mig över situationen på Sis, men jag vill även låta de ungdomar som har eller fortfarande sitter på Sis komma till tals. Jag har via föreningen BARN (Barnets bästa. Alltid. Rättssäkerhet, Nu) under flera år haft kontakt med barn och unga som är i samhällsvård och som har varit eller är placerade på Sis. Två av dem är Ella, 19 år, och Julia, 14 år.

Deras bakgrundshistorier påminner om varandra. De har haft kontakt med socialtjänsten sedan åttaårsåldern men trots det försämrades deras livssituationer. Både Ella och Julia har haft kontakt med Bup och har varit tvångsinlagda så många gånger att de tappat räkningen. De har autism och ADHD, ett självskadebeteende, kraftig ångest och har vid flera tillfällen försökt ta sina liv. Båda är traumatiserade. En annan sak de tyvärr har gemensamt, och som vi vet försämrar det psykiska måendet hos barn i samhällsvård, är att de flyttat runt flera gånger mellan jour- och familjehem, HVB för att slutligen hamna på Sis. De har båda vårdats i enskildhet, suttit i det de kallar avskiljningen (isoleringen), utsatts för kränkningar och svävat i ovisshet hur länge de skall vara kvar på Sis.

Men hur kommer det sig att flickorna behövde placeras på Sis överhuvudtaget? Socialtjänsten, som slutligen väljer Sis som placeringsform, har haft många år på sig att hjälpa dem. Vi vet att det är dyrt att ha barn placerade. Hur har denna kostsamma vårdform hjälpt flickorna? Ska unga med dåligt psykiskt mående och NPF-diagnoser ens placeras på Sis? Hur kommer det sig att socialtjänstens tidiga insatser som det pratas mycket om inte har fungerat? Jag tror att socialtjänsten har misslyckats med att sätta in rätt insats vid rätt tidpunkt. De har inte har lyssnat på de ungas önskningar, bortsett från deras behov och förutsättningar utifrån diagnoser och psykisk ohälsa.

En röd tråd bland de ungdomar som sitter eller har suttit på Sis och som vi i BARN har kontakt med är att de haft en långvarig kontakt med socialtjänst och Bup, men som inte har bidragit till att deras livsvillkor eller psykiska hälsa förbättrats. De har otalet flyttar i bagaget, brist på nära och tillitsfulla relationer, avsaknad av traumabehandling eller psykoterapi samt är ofta satta på en ansenlig mängd mediciner och har en bristfällig eller helt förlorad skolgång.

Jag hyser en stor respekt och djup beundran för Ella och Julia som trots det de gått igenom ändå kämpar på.

”Jag blev utsatt för diverse maktmissbruk och misshandel i form av strypgrepp runt min hals, jag blev sparkad på, puttad, kallad öknamn, fasthållen så att jag började blöda på händerna, upptryckt mot vägg för att en personal triggade i gång mig till våld. Jag satt i avskiljningen många gånger. En gång 19 timmar för att personal hade beslut om en rumsvisitation men de hade inte tid så jag fick sitta i avskiljningen till dom hade tid.” (Ella, 19 år).

Julia var bara tolv år då hon placerades på Sis för första gången. Hon beskriver det som en djupt traumatisk upplevelse. Hon berättar att hennes ångest, suicidtankar och självskadebeteende skenade. Hon klarade inte av att använda toaletten eftersom den var smutsig och saknade toalettsits. Hon blev förstoppad med kraftiga smärtor till följd av detta. Mamman larmade Sis-chefen men han tog det inte på allvar. Julias psykiska mående försämrades ytterligare. Hon började slåss. Hon berättar att personalen tvångshöll henne. Det var sex personal som antingen la sig på eller höll i henne. Det gjorde väldigt ont. Därefter fördes hon till avskiljningen (isoleringen).

Mycket av det Julia och Ella berättar om för mig är som taget ur en skräckfilm. Det är inget som ett barn skall behöva uppleva, framför allt inte när staten är förälder. Dessa flickor har tidigare i livet varit med om traumatiska händelser, och tiden på Sis har adderat ytterligare trauma. Jag undrar hur Sis ser till att dessa barn och unga får vård och behandling för sina trauman både innan och under placeringen? Så vitt jag vet förekommer det väldigt sällan. De unga är utelämnade till sig själva när det gäller de djupa psykologiska sår de bär på. Det är inhumant. Men är allting med Sis dåligt – finns det inget positivt?

Julia berättar om positiva erfarenheter från tiden på Sis. Några ljusglimtar. Hon berättar om regelbundna samtal med psykolog och att en Sis-chef på förra ungdomshemmet lyssnade på hennes och hennes mammas önskningar. Det gjorde en väldigt stor skillnad för henne. Vidare berättar Ella:

”Jag har bott på Sis ett par år och har varit med om en del skit men vill också inflika att det finns personal som är snäll, som vill ungdomarnas bästa. Det känns lite som att dom glöms bort eftersom det inte är intressant för media. Den personal som verkligen ville hjälpa till gjorde också allt i deras makt för att hjälpa, de gick även över regler och deras förhållningssätt för att kunna hjälpa. Viss personal kom jag väldigt nära och hade en typ vänskapsrelation och kunde prata om vad som helst.”

Flickornas negativa upplevelser bekräftas av rapporter från Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Barnombudsmannen (BO) och FN:s barnrättskommitté samt Justitieombudsmannen (JO). Den senare genomförde i september 2023 en oanmäld inspektion enligt det fakultativa protokollet som reglerar detaljfrågor i FN:s konvention mot tortyr och annan omänsklig behandling, av Sis ungdomshem Rebecka. I protokollet står mycket som får nackhåren att resa sig, bland annat att lokalerna är undermåliga och att de sanitära bristerna är potentiellt sjukdomsalstrande. JO skriver att det finns en risk för att proportionalitetsprincipen sätts ur spel eftersom ungdomarna underkastas tvångsåtgärder oavsett hur dennes förutsättningar och behov av vård ser ut.

Hur kommer det sig att staten inte får stopp på övergreppen på de barn och ungdomar som de ska skydda och vårda? Hur kommer det sig att jag, du och alla med ett uns av medmänsklighet inte är ute på gatorna och demonstrerar och kräver en förändring – nu? Och var håller fackföreningarna hus? Hur kommer det sig att vi inte ser dem tillsammans med de medlemmar som är ljusglimtarna i denna historia – högt uppe på barrikaderna där de skanderar: ”Vi vill vårda, inte vanvårda!”