”Att satsa på barn talar om hopp”

Tänk dig en 13-åring som knappt hunnit avsluta mellanstadiet, som kanske kämpar med att hitta sin plats i världen. De borde gå i skolan, få stöd av lärare och vuxna som ser potentialen i dem. Inte sitta inlåsta i en cell.

Politikerna säger att det handlar om “tidiga ingripanden” och “skydd för samhället”. Men verkligheten är att det inte finns något stöd i forskningen för att frihetsberövande straff för barn fungerar avskräckande. Danmark som sänkte straffåldern fick backa tillbaka för att utfallet inte blev vad politikerna trodde.

Föreställ dig hur skolgången ska fungera i fängelse, särskilt när det blir möjligt med distansundervisning. Kriminalvården ska nu bygga upp en pedagogisk verksamhet för barn, på extremt kort tid, i en miljö som skolan aldrig varit anpassad för. Vi vet att statens institutionsstyrelse (Sis) har kämpat hårt för att få till en bra skolgång och där har våra medlemmar lyckats, men det har tagit mycket lång tid.

Det är inte modigt att låsa in barn. Det är ett sätt för beslutsfattare att klä sig i hårda retoriska ord utan att ta itu med frågorna om social utsatthet, bristande stöd, psykisk ohälsa och skolmisslyckanden som så ofta ligger bakom ett barns väg in i kriminalitet. Vi vet att det är bristande framtidstro som så ofta leder dessa unga människor fel.

Och låt oss säga det tydligt: att bygga barnfängelser är inte något som kommer att göra dessa barn till trygga, stabila vuxna. Det är ett recept för marginalisering. Inte rehabilitering. Forskningen och erfarenheten pekar på något annat: Stöd fungerar, straff märker barn för livet.

Politik handlar om val. Att välja att se, lyssna och ställa upp för barn är ett val som kräver mer än att bara märka att problem finns. Det kräver rejäla kostbara investeringar i verkliga lösningar. Att Sis inte fungerar tillräckligt bra handlar om att politiken inte varit redo att betala och satsa på Sis under decennier.

Men om vi är emot fängelse så blir vi delvis svaret skyldiga. Vad är alternativen för ett barn som begått ett mord eller allvarligt våldsbrott? Statens institutionsstyrelse skulle med helt andra resurser, lagstiftning och befogenheter fungera. Det kräver en nystart.

Att allt för många barn inte klarar skolan handlar om neddragningar. Att socialtjänsten inte hinner fånga upp barn i tid handlar om resursbrist och att det inte satsats tillräckligt på det förebyggande arbetet. Vi vet vad som fungerar. Om politikerna hade menat allvar hade de gjort lika stora satsningar som de gör på rättsväsendet på skola, socialt stöd och på tidiga insatser.

Att straffa barn talar om rädsla. Att satsa på barn talar om hopp.