Afrosvenskar får lägre lön

Vi är inte så färgblinda i Sverige som vi gärna vill tro. Det visar färska forskningsresultat med förkrossande tydlighet. Diskrimineringen av människor med annan hudfärg än vit pågår varje dag – inte minst på arbetsmarknaden.
I den statistiska undersökningen ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” från Uppsala universitet har forskare jämfört yrkesbefattningar och lönenivåer för tre grupper: de som är födda i Afrika söder om Sahara, de som har minst en förälder som är det, och samtliga övriga svenskar oavsett härkomst.
Resultatet är glasklart och går i linje med tidigare studier som rör arbetsmarknaden. Afrosvenskar (de två första grupperna) har svårare än övriga befolkningen att avancera till högre befattningar, med högre lön och status som motsvarar deras utbildningsnivå. De kommer helt enkelt inte lika långt i karriären i konkurrens med den övriga befolkningen, oavsett om de är lika mycket – eller mer – meriterade för den åtråvärda positionen. Och skulle de ändå få en chefstjänst, så visar studien att de får signifikant lägre lön än personer på motsvarande positioner som tillhör den övriga befolkningen.

Som ett par exempel kan nämnas att afrosvenskar måste ha forskarutbildning för att få samma disponibla inkomst som övriga svenskar med en max treårig eftergymnasial utbildning. Och svenskfödda personer som har gått en treårig eftergymnasial utbildning har 150 procent av bruttolönen av svenskfödda afrosvenskar med samma utbildningsnivå.

Psykologen Sima Wolgast vid Lunds universitet har tidigare bland annat forskat kring diskriminering på arbetsmarknaden och är en av forskarna bakom studien. Hon tycker att resultaten är anmärkningsvärda, om än inte förvånande.
– Det vi däremot upptäckte, som jag inte hade förväntat mig, var att när afrosvenskar födda i Afrika söder om Sahara läser en högst treårig postgymnasial utbildning så är det till deras nackdel. Till skillnad från övriga befolkningen, där arbetslösheten minskar i takt med utbildningsnivå, resulterar en högre utbildning för den här gruppen i högre arbetslöshet, säger hon.
I den privata sektorn är löneskillnaderna mellan de olika grupperna störst. Personer födda i subsahariska Afrika har 25 procent lägre lön än befolkningen i övrigt. För afrosvenskar som är födda i Sverige är motsvarande siffra 36 procent.
– Jag tror att det handlar om att det är mindre insyn i den privata sektorn. Även om det råder ojämlikhet också i offentlig sektor så tror jag att skillnaderna är mindre där för att den offentliga sektorn lyder under offentlighetsprincipen, och för att man är en del av en demokratiskt styrd verksamhet.

Att afrosvenskar diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden står alltså klart. Det verkar dessutom som att läget i Sverige är värre än i många andra länder. En artikel som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Sociological science 2019 slår till exempel fast att Sverige har den näst högsta graden av diskriminering på arbetsmarknaden kopplad till hudfärg av de nio undersökta länderna i Europa och Nordamerika. Bara i Frankrike ser det sämre ut.
Men det saknas forskning som visar hur den ojämlika fördelningen av status och möjligheter går till och varför det ser ut som det gör. Frågan om varför människor med annan hudfärg än vit fortsatt diskrimineras i Sverige har naturligtvis inget enkelt eller entydigt svar, men jag ställer den ändå till Sima Wolgast. Hon lyfter ett par delförklaringar.
Dels kan dagens diskriminering kopplas till historien om det transatlantiska slaveriet. Det finns rasistiska strukturer – föreställningar om att det är okej att bete oss icke humant mot svarta – som fortfarande hänger kvar sedan dess, menar hon. Dels beror diskrimineringen på den tendens vi människor har att kategorisera, där vi tillskriver människor egenskaper utifrån den grupp vi anser att de tillhör.
– Första steget till att avhumanisera, och därmed diskriminera, är att kategorisera människor. Om man tittar på vad det är för samhällskontext vi befinner oss i nu, är det kanske inte så förvånande att vi upplever det tillåtet att kategorisera utifrån drag som knyts till vissa grupper och bete oss utifrån det.

Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet. Lagen skärptes 2016 och i dag ska alla arbetsgivare bedriva ett målinriktat arbete, så kallade aktiva åtgärder, för att främja lika möjligheter och rättigheter i arbetslivet.
Trots det har lagen kritiserats för att vara uddlös. Bland annat tycker Eva Schömer, professor i rättsvetenskap vid Högskolan i Kristianstad, att det är ”i stort sett omöjligt” att som arbetstagare få rätt mot arbetsgivare i mål i Arbetsdomstolen när det gäller just etnisk diskriminering. I en intervju med SVT Nyheter framhåller hon också att Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder för få anmälningar från personer som upplever sig ha blivit etniskt diskriminerade.
Även regeringen vill se skarpare sanktioner mot de arbetsgivare som negligerar arbetet mot diskriminering. År 2018 tillsatte jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) en utredning för att se över vilka åtgärder som behövs för att fler arbetsgivare ska ta det ansvar de är ålagda enligt lag, något som välkomnades av bland annat Akademikerförbundet SSR. Uppdraget skulle ha redovisats i september 2019 men nu har utredningstiden förlängts till oktober 2020.

Diskrimineringsgrunden där hudfärg räknas in kallas alltså numera för etnisk tillhörighet. Den handlar om hur individen identifierar eller uppfattar sig själv och enligt lagens beskrivning är det individen själv som definierar sin etniska tillhörighet utifrån sin bakgrund och individuella historia.
Sedan 2008 finns termen ras inte längre med i den svenska diskrimineringslagen, något som Sverige har fått kritik för av såväl EU som FN och Europarådet. Tobias Hübinette är docent i interkulturell pedagogik och lärare vid Karlstads universitet. Han är en av ett fåtal inom den svenska högskolevärlden som instämmer i kritiken och propagerar för att vi bör återinföra rasbegreppet i Sverige.
– Det är nödvändigt att mäta ras eller hudfärg, eftersom det oftast är det som avgör när människor behandlas annorlunda. De föreställningar vi har om andra är ofta kopplade till just utseendet. Det är sällan de andra aspekterna, som religion, språk eller andra etniska aspekter, som är grundorsaken till att någon diskrimineras.
Tobias Hübinette säger samtidigt att han förstår dem som tycker att rasbegreppet inte längre bör användas. Den som har svenska som förstaspråk uppfattar i dag ordet ras som laddat eftersom det för tankarna till föreställningar om biologiska raser, så som man använde termen under första halvan av 1900-talet. Men, påpekar han, nu handlar det inte om att tillskriva människor egenskaper utifrån hur de ser ut. Det handlar om att kunna adressera, och även visa genom statistik, att vi behandlas olika beroende på vad vi har för färg på huden och hur vi råkar se ut.
I dag mäter vi till exempel hur kvinnor och män uppfattar att de särbehandlas genom att i enkäter fråga om könstillhörighet, för att kunna korrelera det med exempelvis utsatthet i det offentliga rummet.
– Den typen av datainsamling tror jag på även när det gäller ras eller hudfärg. I Sverige har vi jättemycket data på kön, klass och ålder, men sedan är det nästan stopp. Därför blir det väldigt svårt för exempelvis svarta svenskar att kunna påvisa att de faktiskt blir utsatta för diskriminering.
Tobias Hübinette efterfrågar därför mer forskning som den vi refererar till i den här texten. Om vi hade bättre tillgång till siffror som visar diskrimineringen svart på vitt skulle det vara enklare att få en förändring till stånd, menar han.
– Det är helt enkelt den enda vägen framåt i Sverige för de olika icke-vita minoriteterna. Vi formulerar ju i hög grad vår politik utifrån den här typen av data. Så länge vi bara pratar om att det möjligen ser ut så här händer det dock inte så mycket.