Dödliga kulor eller ett spirande liv utan kriminalitet?

Under 2017 dog 26 unga män i åldern 15-29 år av skottskador, enligt Socialstyrelsens register över dödsorsaker. Det är den högsta siffran sedan 1990, förmodligen någonsin, och det ser inte ut att bli någon minskning 2018. 

Medan våldsbrotten i stort minskar har skjutningarna inom kriminella gäng och nätverk gått upp. För samhället är det ett misslyckande och i höst fylldes Sergels torg i Stockholm av människor som demonstrerade mot det ökande våldet. 

Runt om i landet pågår ett arbete för att få en bild av vad som ligger bakom ökningen. En av dem som forskat i frågan är kriminologen Manne Gerell, vid Malmö universitet. Han konstaterar att det i dagsläget inte finns något enkelt svar, men att det går att dra vissa slutsatser utifrån de fakta om själva händelserna som finns.

– Majoriteten av morden med skjutvapen har en koppling till utsatta områden där vi sett en utbyggnad av de kriminella nätverken. I de här grupperna verkar man ha vant sig vid att använda skjutvapen för att lösa konflikter, säger han. 

Han får medhåll av Daniel Vesterhav, enhetschef på Brottsförebyggande rådet, Brå. I en studie för några år sedan frågade han och en kollega poliser och andra inom rättsväsendet om hur de uppfattar att den organiserade brottsligheten i Sverige ser ut.

– Det har skett en kulturförändring de senaste femton åren. Kriminella är mer benägna att ta till grovt våld för relativt små oförrätter, säger han. 

Enligt Daniel Vesterhav är dock bilden spretig. I vissa kretsar har man lätt att ta till vapen, i andra inte. 

Det äldre gardet, inom exempelvis MC-gängen, vill framför allt tjäna pengar och undviker att dra till sig myndigheternas ögon genom att använda skjutvapen. Det är grupperingar som funnits ett tag och har en etablerad hierarki och regler för hur man löser konflikter. 

De yngre har däremot en helt annan logik. Deras nätverk är oftare löst sammansatta med svag lojalitet. För dem har de kriminella affärerna nästan fått en underordnad betydelse. Det viktiga är att bygga sitt eget varumärke som någon som är farlig, som man inte sätter sig upp emot. 

– De är ofta nykomlingar med stora egon. De drar sig inte för att ta till våld utan att tänka över konsekvenserna. Och när någon börjat så måste den andra svara, säger Daniel Vesterhav. 

Så trappas våldet upp. Statistik visar att efter en skjutning i ett visst område ökar risken för ytterligare en skjutning i samma kvarter betydligt. 

– Man kan se våldet som ett folkhälsoproblem. Det är som en epidemi som sprider sig och som vi behöver få stopp på, säger Manne Gerell. 

Hur det ska gå till är ingen lätt nöt att knäcka och några generella svar finns inte. Olika delar av landet har olika problem och olika resurser till sitt förfogande. Även om det brottsförebyggande arbetet ligger formellt hos polisen är det en omöjlig uppgift för dem att ensamma få ett stopp på skjutningarna. Det behövs samverkan, inte minst då en insats av polisen kan leda till ökat tryck på socialtjänsten eller civilsamhället, och tvärt om. Men hur samarbetet fungerar varierar.

Karin Svanberg, enhetschef på Brå, betonar vikten av att jobba kunskapsbaserat och i samverkan. 

– Med kunskapsbaserat menar jag att man måste skaffa sig en tydlig bild av hur problemet ser ut lokalt och analysera de resurser man har att jobba med. Sen ska man välja en insats som det finns stöd för att den fungerar och helst även utvärdera sitt arbete, säger hon. 

I områden som länge haft problem med skjutningar jobbar man oftast mer på det viset. Ett exempel som Karin Svanberg lyfter fram är Malmö som nu satsat på projektet Sluta skjut (läs artikel om det här). 

Sluta skjut bygger på metoden Group violence intervention, GVI, och riktar sig till våldsamma grupper. Målet är att få ner det grova våldet genom påverkansarbete och ett erbjudande om en väg ut. I projektet samverkar polisen med Malmö stad, socialtjänsten, åklagare, kriminalvården och engagerade medborgare. 

– Det är ett intensivt samverkansarbete som pågår, vilket jag tror är en framgångsfaktor, säger hon. 

Sluta skjut är ett avgränsat projekt med syfte att få kriminella att sluta skjuta ihjäl varandra. Men för att få ett stopp på den epidemi som Manne Gerell pratar om behöver samhället förebygga brott genom att se till att unga människor aldrig lockas av ett kriminellt liv. Det handlar bland annat om att komma tillrätta med fattigdom, ojämlik skola, psykisk ohälsa och en brist på delaktighet i samhället. Karin Svanberg menar att det behövs ett långsiktigt förebyggande arbete där såväl polis som kommun, civilsamhälle och näringsliv bidrar. 

– När kommuner planerar förebyggande insatser släpper de ofta in andra aktörer när de redan tror sig ha en lösning. De behöver komma in tidigare och vara med och formulera problemet, säger hon. 

I direktiven till den pågående socialtjänstutredningen betonar även regeringen att de vill se en förändring av socialtjänsten. Utredningen ska lämna förslag som ”främjar långsiktigt strukturellt förebyggande arbete och bidrar till hållbarhet samt minskar behovet av individuella insatser.” 

Camilla Sköld är tjänstledig socialpolitisk chef på Akademikerförbundet SSR och nu sekreterare i utredningen. 

– Socialtjänsten har en viktig roll i det förebyggande arbetet och har i allt för hög utsträckning blivit reaktiv. Man måste i mycket högre utsträckning än i dag jobba förebyggande och i samverkan med andra aktörer, säger hon. 

Ett av problemen hon ser är att det inte finns stabila strukturer. Personalomsättningen är hög och en hel del av det förebyggande arbetet bedrivs i projekt med osäker framtid. Hon konstaterar också att åren med new public management resulterat i en kortsiktighet. Budgetar hålls i små resultatenheter som inte alltid ser över staketet till kollegor i andra verksamhetsområden. Det gör att man kanske inte ser att besparingen på skolans kurator i själva verket kostar kommunen mer, fast hos socialtjänsten. 

Utredningens mål är att det förebyggande arbetet ska bli en integrerad del av det sociala arbetet, vilket behandlas i delbetänkandet som redan kommit. 

– Utredningen vill att det ska ses som en investering att ha en bra skola där barn blir sedda och hörda, och att vi har en socialtjänst med kontaktytor ute i samhället och möjlighet att jobba med tidiga insatser, säger hon.   

Artikeln är en del av magasinet Akademikern 6, 2018. Läs hela tidningen här! 

Text: Annika Sjöberg.

Läs mer:

Så samarbetar socialtjänsten i Malmö för att få stopp på skjutningarna