Debatt: ”Konstig delegationsordning försvagar yrkets status”

Jag har alltid upplevt socionomernas ställning som svag i förhållande till det mycket viktiga jobb de utför främst som socialsekreterare. Bara ordet social- ”sekreterare” för tankarna till en Ulla-Bella som enbart sitter framför ett kontorsbord i stället för utförare av kvalificerat socialt arbete. Förutom att namnet i sig devalverar så anser jag att den konstiga delegationsordningen inom socialtjänstlagen försvagar och undergräver yrkets status.

Jag kan inte finna någon annan liknade konstruktion där våra folkvalda lekmän genom politiken ges sådan insyn och makt att påverka våra medborgares rätt till stöd och hjälp. Till och med rätten att omhänderta och låsa in odömda läggs på en lekman.

I dag är det socialnämnden som delegerar beslutsrätten till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Hur delegationen ser ut är mycket beroende på hur socialnämnden själv ser på sin roll och vilja att ta del i ärenden. Sedan skall vi inte glömma att bistånd kostar och kan påverka en liten kommuns ekonomi mycket negativt. Vissa beslut går inte ens att delegera, exempelvis omhändertagande av barn och vuxna med missbruk och om man skall lägga ned en faderskapsutredning på grund av konstgjord befruktning på ett sjukhus. Den sistnämnda kan inte ens ett mindre arbetsutskott hantera utan hela socialnämnden, det vill säga elva ledamöter, måste fatta beslutet. Och som enskild ordförande har du rätten/skyldigheten att själv omhänderta och i vissa fall låsa in kommunens invånare de gånger en nämnd eller utskott inte kan sammanträda.

Hur skulle det se ut om hälso- och sjukvårdens delegation såg ut på samma sätt? Att hälso- och sjukvårdsnämnden beslutade om de skall operera eller inte, och om det blev något akut mitt i natten ringde man upp nämndens ordförande och frågade om det var okej att ta en inflammerad blindtarm?

Systemet med att låta lekmän styra i rena hur-frågor inom samhällets socialtjänster är inte bara förnedrande för de människor vi enligt lag skall hjälpa. Det är också ett sätt att förminska professionen i dess beslutanderätt. Och om jag drar det längre, ett sätt att omyndigförklara hela professionen. Det spelar ingen roll hur mycket evidensbaserad forskning, hur många vidareutbildningar och högskolepoäng och sist men inte minst hur mycket beprövad erfarenhet man har. Beslutet kommer ändå att fattas av en grupp lekmän färgade av sin politiska åskådning.

Vid årsskiftet avslutade jag en mandatperiod som ordförande i min hemkommuns socialnämnd. Jag gick åter till mitt jobb som socialsekreterare/socionom och bär med mig erfarenheter från båda håll. Jag kan se att de som söker sig som politiker till socialnämnden ofta drivs av ett socialt patos där de ser sig som viktiga med sin kunskap och  sitt tyckande. En del lägger ned mycket möda på felstavningar eller felaktiga meningsbyggnader i utredningarna. En del tycker medicineringen skulle vara annorlunda för att de själva har testat just den medicinen. Framför allt tycks det mycket och jag uppfattar det som att många tycker att det är väldigt spännande att få ta del av sina grannars liv.

Vi ska inte heller glömma kostnaden. Det finns få socialnämnder som går plus i Sverige. Många inom professionen tycker det är bra att någon annan fattar beslutet. Då kan de alltid skylla på nämnden och ser det som ganska skönt att slippa ta det ansvaret.

Men det är just ansvar som kan höja professionens status enligt mig: Att stå för de beslut som man enligt sitt kunnande kommit fram till och inte riskera att en lekman med politiska värderingar omtolkar det. För politikern är en person som är vald för sina värderingar, inte sin profession.

Av förarbetena till kommunallagen framgår att intentionen varit att minska den politiska detaljstyrningen till förmån för en mer övergripande ram- och målstyrning med större ansvar till anställda.  Även Akademikerförbundet SSR anser att det är angeläget att stärka mandatet för socialsekreterare och biståndshandläggare inom äldreomsorg och personlig assistans att kunna fatta självständiga beslut i individärenden.

Vi vet också att socialnämnderna på många platser i Sverige står för stora utmaningar med utanförskap, åldrande befolkning och redan i dag en stor brist på personal. Vore det inte bättre om våra socialpolitiker ägnade sig åt dessa övergripande frågor än de som professionen löser på individnivå?

Så det är tid att politikerna lämnar denna sista utpost till professionen och tar bort fingrarna från denna syltburk av människors liv och integritet.