Förbundet på plats under Pride – men saknar arbetsgivarnas närvaro

Redan klockan 14, när festivalområdet Pride Park öppnar sin tredje dag på Östermalms IP, är uppslutningen god bland besökarna. Uppskattningsvis är det ett par hundra personer som gör gemensam sak mot festivalområdet när dörrarna öppnas. Vädret: Strålande sol och en och annan bris.

– Jag är lite förvånad att det är så pass många här mitt på dagen, säger Daniel Hjalmarsson, utvecklingsstrateg hos Akademikerförbundet SSR, när vi ses i deras tält.

– Min upplevelse är ju att det fyller på framåt kvällen. Nu är det jättemycket barnfamiljer, det är flera grupper, kompisgäng. Några pratade jobb också hörde jag. Det är bra, säger han, och skrattar.

Hur upplever du stämningen såhär långt?

– Mycket god skulle jag säga. Jag tycker det är fantastiskt att se alla dessa volontärer, som gör det här möjligt. Även hos oss har stämningen varit god. Vi var fem som började bygga i måndags, pang på direkt efter semestern. Det känns kul.

Förbundet har redan hunnit inleda flera av sina aktiviteter. Under tisdagen hade man ett seminarium, ”So facking proud”, där man berättade om sin verksamhet, vad man gör och vad man har gjort för att främja hbtqi-personers rättigheter. Under onsdagen inledde man kursen ”Hen Hon Han”, en återkommande arbetsmiljöutbildning med fokus på hbtqi-frågor.

– Upplägget här är att vi startar upp lite mjukt med att gå igenom olika begrepp, vi pratar om varför vi är här och vad det betyder. Sedan besöker de Pride House (där olika diskussioner, samtal och seminarier pågår, reds anm) där de går på olika seminarier och drar kunskap ifrån.

– Sedan fortsätter vi under torsdag och fredag. Det blir mycket dialog, mycket reflektion. Så de kommer vara helt slut på fredag eftermiddag.

Vad är målet med kursen?

– Målet är att göra våra förtroendevalda trygga i att kunna prata hbtqi-frågor, att kunna bemöta våra medlemmar som är hbtqi, och också kunna förklara varför det här är en facklig fråga. Svaret där är ganska enkelt: hbtqi-frågor är fackliga frågor, eftersom det handlar om arbetsmiljö.

Trots det, förklarar Daniel Hjalmarsson, är det förvånansvärt få fackförbund som finns representerade på festivalområdet.

– Det var lite bättre uppslutning förr. Det är som att man tänker att ”ja men vi har gjort det här i många år”. Det blir en lokal fråga medan det centrala förbundet drar sig ur. Det finns en risk med det, att man inte backar upp centralt. Då kan frågan dö lite.

Han fortsätter:

– Visst, paraden är en fantastiskt härlig urladdning. Men att bara flagga där och tänka att man syns, då blir känslan ändå att ”jaha, men vad gör ni mer”. Vi pratar om vad vi gör och det tycker vi att fler fackförbund borde göra.

Men det finns en aktör som man vill se en ännu större närvaroökning hos, förklarar han – nämligen arbetsgivarna.

– Var ser vi arbetsgivarorganisationerna? Vi på den fackliga sidan kan strida stenhårt för arbetsmiljö, bättre villkor och verkligen nöta de här frågorna. Här på Pride och utanför. Men vi kommer ingen vart om vi inte också får med oss arbetsgivarsidan.

– Det är jätteviktigt och jättebra att det finns enskilda chefer som organiserar sig och vill förändra, men vi behöver få med arbetsgivarsidan. Det kanske är så att vi måste prata mer om lokala eller centrala kollektivavtal kring de här frågorna, kring diskriminering, trakasserier, kränkande särbehandling. De samtalen ser jag fram emot. Arbetsgivarsidan måste också bekänna färg, säger han.