”Det finns inga enkla svar när det gäller krig”

Avrättningsplatser, nedbrunna kyrkor och familjer som förlorat allt. Spåren efter Islamiska statens framfart i norra Irak är brutal. Det är 2017 och Johanna Suberu Svanelind är på plats i Mellanöstern för Act Svenska kyrkan. Hon utgår från Beirut, Libanon där hon under sina tre år som regional representant har sin fasta bas.

Hon är 27 år och talar nästintill perfekt arabiska – inträdesbiljetten till ett sammanhang hon brunnit för i hela sitt liv.

– Det var häftigt att min dåvarande chef vågade rekrytera mig som var så mycket yngre, men helt rätt. Jag var ju ung och hade ändlöst med energi, kunde vara på resande fot och fixade allt. Samtidigt fanns en viss oro för mig som kvinna, utsänd i en kyrklig kontext i en patriarkal värld. Med facit i hand innebar det att jag kunde bygga band med kvinnorna, rättighetsbärarna som påverkas mest av oroligheterna, på ett vis som en äldre man aldrig kunde ha gjort, säger hon.

Vi träffas under en av sommarens varma dagar. Minstingen Leia sover i en babysitter i skuggan av ett äppelträd. Storebror Otis, ett och ett halvt år, tittar nyfiket på okända gästen och följer sedan med pappa Majeed in i huset så vi får prata ifred. Familjen hyr tillfälligt Johannas mormors radhus i utkanten av Bandhagen och i oktober väntar flytten till Liberias huvudstad Monrovia där Johanna ska tjänstgöra på ambassaden för Sida under tre år. Familjen ska givetvis med.

Johanna Suberu Svanelind kände tidigt för global rättvisa. Med en politiskt engagerad mamma var det naturligt att prata orättvisor hemma, och Johanna satte sig tidigt in i allt från Palestinakonflikten till barnarbete och allas rätt till utbildning.

Hon valde Globala gymnasiet i Stockholm när det var dags. Skolan var nystartad och utvecklingsfrågor stod högt på agendan. Johanna engagerade sig i Sveriges elevråds centralorganisation (SECO) samt Operation dagsverke och lärde sig allt om att driva insamlingar. Efter gymnasiet arbetade hon för organisationen som kampanjledare tills det var dags att studera vidare 2010.

–Operation dagsverke var bästa skolan. Kampanjarbetet formade mig jättemycket och jag lärde mig massor om biståndsvärlden, säger hon.

Tanken var att Johanna skulle plugga Politics and Development studies på SOAS universitet i London (School of Oriental and African Studies). På plats insåg hon att skolan var väldigt internationell och att alla talade minst ett extra språk. Efter ett år bytte hon därför inriktning och började plugga arabiska utöver utvecklingsstudierna. Språkvalet ger Johanna möjlighet till ett år som utbytesstudent i Nablus på Västbanken.

Året i det ockuperade området blir en verklig ögonöppnare som berör på djupet. Ockupationen gör sig ständigt påmind. Alla vägar in i Nablus kontrolleras av den israeliska armén och palestinierna stoppas ofta i kontroller.

Som svensk student kan Johanna röra sig fritt och hon reser mycket. Arabiskan hjälper henne att knyta kompisband. I Nablus bor hon med några palestinska tjejer och lär sig arabisk grammatik. I staden Qalqilyah på Västbanken hittar hon ett gäng unga kreativa skejtare som håller till vid muren, där ockupationen är extra påtaglig.

– Det är en fantastisk grupp och kreativ kraft som håller på med hiphop, graffitti, och parkour. De bygger bland annat Palestinas första skateramp och visar att det går att leva ett ganska fritt liv, trots den militära närvaron.

Johanna Suberu Svanelind åker tillbaka till London för att studera sitt sista år och får möjlighet att lägga till ett valfritt språk. Det blir somaliska. Vid sidan av studierna börjar hon även volontärjobba på den globala biståndsorganisationen Oxfam.

– Det som händer i biståndsorganisationer skiljer sig mycket från det man läser. I skolan får man jätteviktiga postkoloniala perspektiv men man måste veta hur en organisation fungerar för att kunna applicera det. Så det var jättebra att få in en fot där och då.

Johanna går totalt fem år i London, i stället för tre och får därmed en dubbel kandidatur i arabiska och utvecklingsstudier.  Väl hemma i Sverige söker hon till Försvarshögskolan för att plugga krigsstudier och ta en master. Här hittar hon sitt ”kritiska hörn”.

– Försvarshög­skolan är raka motsatsen till det lite mer ”vänsterradikala” SOAS. Majoriteten av eleverna har militär bakgrund och diskussionerna är inriktade på krig, i stället för fred. Att ha en kritisk diskussion med någon som suttit i ett kontrollrum för drönarplan var så givande för mig, otippat nog.

Ett år senare tar Johanna en master i krigsstudier – En ”Master of War”.

– Coolt namn va?

Hon ler och fortsätter:

– Det finns inga enkla svar när det gäller krig. Men för att förstå sig på utvecklingen i en konflikt är det nödvändigt att lära sig och försöka förstå krigets mekanismer. Inte bara det som händer före och som utlöser en konflikt, utan även det som händer efter.

– Försvarshögskolan var verkligen bra på kritisk teori. Jag fick en jätteduktig handledare och möjligheten att grotta ner mig i feministiska krigsstrukturer. Min masteruppsats handlade om konstruktionen av kvinnlighet inom ISIS krigföring och fick lite medial uppmärksamhet.

Den här opartiskheten blir en viktig följeslagare när Johanna börjar arbeta för Act Svenska kyrkan. Förståelsen för att människor som befinner sig i krig faktiskt är vanliga människor och att det är omständigheterna som gjort att de hamnat där. Att det inte är så enkelt som att en sida är ond och en är god. Trots det känner hon sig till en början helt maktlös.

– Att se hur mänskliga rättigheter kränks och stå bredvid är en utmaning, säger hon.

Johanna delar en ögonblicksbild. Ett möte med en fembarnsfamilj i östra Jerusalem tidigt en morgon, som så många andra bosättare fått sitt hem rivet av den israeliska militären. Mannen som kontaktat Johanna och de andra följeslagarna är upprörd och hans fru gråter tyst. Familjens hem ligger i ruiner och frun går runt och letar efter sonens diabetesmedicin i rivningsmassorna. Johanna skriver själv om händelsen på sin blogg:

”När grävskoporna och militären lämnat området står vi alla och tittar på en katt som desperat letar i bråten efter sina kattungar. Hennes mjauande gör att mina ögon tåras. För en sekund tänker jag att jag kan iallafall hjälpa katten. Men det kan jag såklart inte, lika lite som jag kan få mamman att sluta gråta, barnen att inte se vad de just sett eller militären att sluta komma med bulldozrar halv fem på morgonen. Jag kan bara undra vad jag gör här.”

I tre år reser hon runt i Irak, Egypten, Libanon, Jordanien. Möter människor, besöker biståndsprojekt, får insikter.

– Jag har mött så otroligt många goda ideella krafter. Ungdomsrörelser i Irak med jättemycket energi och en vilja att bygga upp, trots att man förlorat allt. Nunnor i Egypten som arbetar med alla de tusentals människor som bor på soptippar. Det ger perspektiv. Jag har tänkt mycket på det här under coronapandemin, som ju är en slags kollektiv kris i svenska mått. Jag undrar om den kan öka den allmänna förståelsen för människor som lever i konfliktområden?

Hösten 2019 åker Johanna tillbaka hem till Sverige för att föda barn. Därhemma väntar ungdomskärleken Majeed.

– Det kändes rätt skumt att vara gravid och illamående och sitta på skumpiga vägar i Irak. Men tanken var att jag skulle vara hemma en begränsad tid och att vi sedan skulle åka tillbaka tillsammans när halva föräldraledigheten gått.

Den stora explosionen i Beirut sommaren 2020 i kombination med covid-19-pandemin leder i stället till att Johanna byter jobb och blir antagen till Sidas Trainee-program efter en omfattande rekryteringsprocess.

Efter ett år får hon erbjudandet att bli handläggare i Liberia med fokus på mänsklig säkerhet. I oktober går flyttlasset.

– Liberia idag är ett post-postkonflikt land och det pågår inga storväpnade konflikter. Tanken är att vi ska stanna i tre år, som går att förlänga med ett år i taget. Vi åker ut med diplomatstatus, men jag har lärt mig att inte ta något för givet och att vi måste vara beredda på att åka hem om det händer något. Så våra mest sentimentala ägodelar får stanna i Sverige, säger Johanna och tillägger:

– Men katten ska med. Cosmogirl har varit med mig i både Libanon och England och har till och med ett eget pass. Det påminner alltid mig om hur orättvist det är i världen.

Mina tre bästa val

• Ideellt engagemang: Jag har gjort många ideella saker som lett till att mitt CV tjocknat och att jag numera har cirka 15 års erfarenhet av att jobba i frivilligorganisationer.
• Språk: När yngre personer ber om råd, säger jag alltid ”Läs språk”. Språk är ett-hundra-procent viktigt. Det öppnar dörrar och gör att man lär känna människor. Jag har fått så himla mycket information som jag inte hade haft tillgång till annars.
• Magkänslan: Jag lyssnade på magkänslan och valde att plugga arabiska. Det innebar att jag fick plugga fem år i stället för tre, men det var det värt.