Startade eget med rötterna i myllan

Medan kaffebönorna mals berättar hon entusiastiskt om tekniken bakom skummjölken, som hon efter viss möda precis lärt sig behärska. Hon verkar uppriktigt glad över att få uppvärdera alla dessa baristor som frodas i den kontinentalt inspirerade svenska fikakulturen.

– Det är verkligen en konstform!

Vi befinner oss på kontoret där hon hyr in sig, ”Idébageriet”. Med sin fiskbensparkett och sina ruffa bygglampor ser det ut att ha ryckts upp från innerstans hippare kvarter för att omplanteras här på leriga landsbygden utanför Åkersberga.

Hon växte upp inte långt bort, på Stora Säby gård. Den jordnära barndomen är någonting hon ofta återkommer till under vårt samtal, kanske för att ge relief åt den supermoderna, blankpolerade persona hon utstrålar: entreprenören som talar om resursutveckling, idétävlingen venture cup och inkubatorer som hjälper nya företag att växa, så som andra pratar om vädret.

Det är där på gården som allting har sin grund, dels det behov av att hela tiden prova nya saker som nu driver henne – det må vara att skumma mjölk, att leda hästturer på Amalfikusten eller att starta nya företag – men också det samhällsengagemang som får henne att kalla sig själv för ”samhällsentreprenör”.

Angeli Sjöström Hederbergs föräldrar var båda egenföretagare. Mamman hade en frisersalong i huset och pappan plöjde åkrarna utanför. Den senare var dessutom partipolitiskt aktiv och tog med sig dottern på mötena. Tidigt fick hon självförtroende: Hennes röst var viktig. Världen låg öppen. Människor med titlar var just det: Människor. Med titlar. Varken mer eller mindre.

Som tonåring fick hon ansvaret för jordgubbarna.

– Det var en mäktig erfarenhet att så ung bestämma över självplocket med 40 personal och två försäljningsställen; att varje morgon klockan fem åka till Årsta partihallar med 20 000 i hundralappar och förhandla med herrar som försökte lura en och svara: ”nej, jag kan jordgubbar”. Där föddes hela entreprenörs-
tänket.

Att hon skulle studera vidare efter gymnasiet var en självklarhet för både henne och hennes föräldrar, trots att ingen i släkten, med undantag för en kusin, gjort det tidigare. Hon beskriver åren på personalvetarprogrammet som avgörande. Kanske inte så mycket för själva studierna som för det som hände med henne privat.

– Jag fick ett feministiskt uppvaknande, en klassmedvetenhet och ett internationellt perspektiv. Jag började dessutom engagera mig fackligt i Akademikerförbundet SSR. Där formades den vuxna Angeli.

Att hon inte ville jobba som renodlad personalvetare insåg hon tidigt. Hon var för mycket föreningsräv, hade varit engagerad i allt från hund- och poesiklubbar till elevrådet, studentkåren och lokalradion. Hellre ville hon röra sig mot ledarskaps- och kompetensutveckling. Utbilda, föreläsa.

Chansen till det kom direkt efter universitetet, då hon fick jobb som studentombudsman på Akademikerförbundet SSR. Hon trivdes verkligen, men efter tre år skulle man dra ned på personal. Angeli Sjöström Hederberg begav sig till Arbetsförmedlingen, fann sig inknuffad på ett informationsmöte och fick uppleva hur hela hennes kreativitet utarmades.

– Jag gick därifrån och grät och kände att nej, jag kan inte låta det här hända. Att söka jobb är bland det tuffaste man kan göra. Man blir ju bara mindre och mindre och mindre som människa för varje nej man får.

Hon sökte mycket, fick inget. Själv visste hon sin potential, men det gjorde ingen annan: på pappret var hon 24 år med en kandidatexamen i bagaget.

Hon insåg att hon måste ta kontroll över sin situation.

– Jag kunde inte låta mig själv bli som en urvriden disktrasa. När ingen var smart nog att anställa mig fick jag göra det själv.

Vid samma tid som hon startade sitt konsultföretag, Processrum, blev hon delägare i ett karriärrådgivningsföretag och ägnade några år åt att föreläsa, coacha och undervisa i allt från cv-granskning till hur man gör simulerade anställningsintervjuer. Det var ett lönsamt spår – som hon till sist släppte.

– Visst var det fantastiskt att sitta som 25-åring och coacha en vd som hade en lön på 150 000 kronor och som grät för att han eller hon var så orolig och rädd och kände sig liten. Men jag insåg snart att jag stärkte redan starka, resursstarka grupper, och det kändes inte bra. Så jag sålde tillbaka mina aktier i det där bolaget.

Samhällsengagemanget, som spirat redan i barndomshemmets politiska mylla och slagit ut under studietiden, har fått en praktisk tillämpning i entreprenörskapet. Angeli Sjöström Hederberg vill med sitt företag bidra till en mer levande demokrati. Allt hon gör ska stärka civilsamhället och den enskildes inflytande över sitt eget liv och arbete.

– Om jag till exempel ska ta fram ett ledarskapsprogram tänker jag i alla led: Hur blir det här ett demokratiskt program? Vem bjuds in? Vilka är talare? Vilka verktyg ger vi så att folk kan gå hem och skapa en mer inkluderande kultur? Vilka berättelser berättas?

Det har hänt att hon blivit tvungen att offra pengarna för idealen. Ett av hennes första uppdrag som egenföretagare var ett demokratiprojekt med en serie föreläsningar. Det skulle ge henne 100 000 kronor, vilket var en stor summa för en 24-årig Angeli som annars brukade ta ett par tusen för ett gig. Och på pappret såg det bra ut. Men bakom scenen skojades det på ett sätt som hon inte gillade.

– De drog skämt som att ”nästa gång borde vi kanske ha en invandrartjej i rullstol på scenen, så har vi checkat av det”. De levde inte som de lärde, helt enkelt. Det tog mig rätt lång tid innan jag såg mönstret och reagerade. Företaget förutsatte nog att vi skulle fortsätta jobba ihop, men när det blev dags att diskutera saken på ett möte sade jag att nej, det går inte, jag kan inte jobba ihop med er – vi tänker för olika. Visst var det superläskigt, men jag tror att det stärkte min självkänsla att göra det valet så tidigt i karriären.

I stället för karriärrådgivningen lade hon vikten på företagets andra ben: föreningsutvecklingen. Tillsammans med Niklas Hill skrev hon en bok om hur man kan förbättra idéburna föreningars förmåga att rekrytera, aktivera och behålla medlemmar. Boken kom rätt
i tiden och fick stor uppmärksamhet. 

Nu när karriären rullade på var det dags för nästa punkt på listan: barn. Angeli Sjöström Hederberg och hennes man var överens om att dela lika på föräldraledigheten och hon började i god tid fundera över hur hon kunde bygga upp företaget så att hon skulle tjäna pengar utan att göra någonting alls på åtta månader. Det tog tre år innan hon hade löst problemet. Boken var en del av planen. Underkonsulter en annan. Webbutbildning en tredje.

Som vanligt hade hon jobbat systematiskt mot ett mål, legat steget före. Allt var på plats.

Och så – ingenting. Något barn ville inte komma.

– Den tiden var… du vet, när man uppnått en viss platå, så blir det… Dels en sorg: jaha, vad är nu nästa livsmål? Jag skulle ju bli förälder och så händer inte det. Det blev ett vakuum, eftersom jag inte kunde starta en massa nya saker. Jag kunde inte precis dra igång ett utvecklingsprojekt i Ryssland när jag två månader sedan kanske skulle vara gravid.

Det tog ett och ett halvt år, en massa fertilitetstester och till sist hormontillskott, innan Angeli Sjöström Hederberg äntligen blev med barn. Det var en prövande tid då hon fick lära sig att ta det lugnt och lita på att det hon byggt håller.

Där är hon nu. Hon har kommit över det ”duktiga flickan-komplex” som tidigare kunde knåda ihop henne i fosterställning, gråtande. Hon jobbar inte ihjäl sig, utan lever upp till det hon för tio år sedan föresatte sig när hon startade sitt företag: att jobba mindre och tjäna mer än som anställd. Tre månader per år tar hon ledigt och stänger av telefonen. Ofta slutar hon klockan tre på dagarna.

Det betyder inte att det aldrig kommer intensiva faser. Nu för tiden är de dock medvetet skapade. Som när hon blev mamma och upptäckte att föräldraskapet inte alls innebar den karriärmässiga boja som hon trodde. Då skrev hon en bok där över 40 företagande föräldrar delar med sig av sina erfarenheter. Redan innan hon satte igång bokade hon bord på Bokmässan – som skulle äga rum redan nio månader senare.

– Det blev lite stressigt, men funkade.

 Nyckeln är att ha inflytande över sin egen arbetssituation. Precis det som hon vill ge andra genom sitt företag. 

– Det är kul att röra sig mellan olika världar. Då blir saker mindre läskiga. Det har jag fått från min jordbrukarbakgrund där man alltid umgåtts över åldersgränser. Det är också det som är fint med föreningslivet – att man träffar människor man annars inte skulle träffa.

Text: Tim Andersson

Ur magasinet Akademikern nr 1/2016. Läs hela temat i vår blädder-pdf på Akademikern.se