Så reagerar vi efter kriser

Sedd av 68

Akademikern. Kriser väcker medkänsla och omtanke om varandra och om det demokratiska samhället. Solidariteten får luft under vingarna.

Senast ändrad 10:24, 16 Jun 2017
Foto: Rasmus Meisler.

Efter attentatet på Drottninggatan svämmade Stockholm över av kärlek, omtanke och medmänsklighet. Människor öppnade sina hem för okända, skjutsade strandsatta och delade ut mat till hjälparbetare. En demonstration för kärlek på Sergels torg lockade många tusentals. 

En oväntad reaktion? Det tycker inte Veronica Strandh, statsvetare som forskar om krishantering vid Umeå universitet. 

– Jag är snarare förvånad över att vi är förvånade. Det kanske handlar om den diskussion som ständigt förs om att Sverige är så polariserat. När det väl händer något sådant här visar det sig att den bilden inte stämmer, säger hon.  

Det finns en bild av att kriser tar fram det sämsta hos människor, att det leder till upplopp, plundring, kaos och att man sätter sig själv i första rummet. Men det är en fördom, säger Veronica Strandh. Redan på 1960-talet kunde pionjärerna inom krishanteringsforskning visa att det inte stämmer. Det vanliga, vid alla slags kriser och katastrofer, är i stället att man hjälps åt. Trots de negativa känslor som krisen också ger upphov till. 

– Det kan finnas enormt mycket ilska och oro, men det går att förena med att man visar en enad front och förstärker demokratiska rättigheter.  

Statsvetaren Hans Lödén forskar om kritiska händelser, skeenden som påverkar många människor men där vi inte har ett tydligt facit för hur vi ska agera. Sådana händelser brukar följa ett visst mönster. Ett mönster som går igen även efter attentatet i Stockholm. 

– Människor börjar fundera över vad som är viktigt i livet och vilken typ av värderingar som är nödvändiga att stå upp för. Men också hur man ser på samhället och hur samhällets institutioner förmår att agera, säger Hans Lödén. 

Eftersom det inte finns något facit för hur man ska reagera, skriver vi facit tillsammans. Att det blev så positivt efter attentatet i Stockholm kan ha att göra med att Sverige är ett land med höga nivåer av tillit. Både mellan individer och mellan människor och institutioner. En tillit som inte ens en terrorattack rår på. 

– Vi förväntar oss att samhällsinstitutionerna ska klara av en sådan här händelse. Om de gör det så stärker det sannolikt vår tilltro till dem.

Hans Lödén har i sin forskning särskilt studerat reaktionerna efter terrordåden i Oslo och på Utöya i Norge sommaren 2011. I det fallet fick polisen svidande kritik, dels för att säkerhetspolisen inte lyckats identifiera Anders Behring Breivik i förväg, dels för att det tog så lång tid för dem att nå attentatsplatsen på Utöya. Men trots det, är tilliten i det norska samhället fortfarande mycket hög. 

– Det verkar som att samhällen med hög tillit tål en del misslyckanden. Förtroendet för polisen gick ner ganska kraftigt efter Utöya, men efter ett tag gick det upp till samma nivå som innan igen.

En likhet mellan reaktionerna efter Utöya och efter latsbilsattacken i Stockholm är de spontana minnesplatser som skapades kort efteråt. Minnesplatser där människor lämnat blommor, men också mängder av skrivna meddelanden. 

Hans Lödén har tillsammans med sina forskarkollegor studerat de 15 000 meddelanden som lämnades i Norge 2011.  

– Många skriver om hur man ser på andra människor. Det stöder tesen om att kritiska händelser utlöser kärlek, sammanhållning och en känsla av att vi står samman. Men det finns också tydligt politiska budskap om att slå vakt om mångfaldssamhället och demokratin. 

Att Norge och Sverige är stabila samhällen med höga nivåer av tillit, har troligtvis lett till att den splittring som ofta är terroristernas mål inte har uppnåtts. Samma mönster kan man se efter de senaste årens terrorattacker i Frankrike, Tyskland och England.

– Det finns ju politiska krafter som vill koppla de här dåden till en hel religion. Men de idéerna har inte fått någon större förankring. Det verkar som att människor i största allmänhet har en god förmåga att skilja på en hel religion och de enstaka individerna som begår de här dåden. Inte i något av de här länderna har attentaten lett till något allmänt hat mot muslimer, säger Hans Lödén.  

– Det är ju inte självklart att det ska vara så. I andra, mer instabila länder kan vi ju se hur olika grupper väldigt aktivt orkestrerar hatkampanjer mot olika minoriteter.

Veronica Strandh har forskat om hur samhället hanterar stora terrordåd på tåg och tunnelbana, med närstudier av terrorattackerna i Madrid 2014 och London 2005. Trots att många fler liv skördades i de attentaten än i Stockholm, ser hon likheter i efterspelet till dem.  

– Alla händelserna har hanterats ganska effektivt. Även reaktionerna hos befolkningen var ungefär desamma, hela samhället har slutit upp. Men sen återgår man ganska snabbt till det normala. Man sitter inte hemma och är livrädd även om man är oroad för samhällsutvecklingen. 

Det svenska samhället får gott betyg av Veronica Strandh i hur man agerade direkt efter attentatet. Ett agerande som kommer att underlätta samhällets återhämtning. 

– Den räddningspersonal som var först på plats handlade snabbt och adekvat. Det har också funnits ett tydligt ledarskap, både inom polisen och politiskt. Och civilsamhället har fungerat, med många spontana initiativ.  

– Ett positivt resultat är att människor kanske känner en större trygghet i att lita på sina medmänniskor efter det här. 

Ganska kort efter lastbilsattacken började de politiska partierna komma med förslag på åtgärder kopplade till attacken. Men vad attacken får för politiska konsekvenser på sikt tror Veronica Strandh är för tidigt att säga. 

– Det har kommit enormt många förslag om allt från ny arkitektur och fotbojor, till skärpt terrorlagstiftning. Jag hoppas att det med tiden kommer utkristallisera sig ett samlat grepp så att Sverige får ett långsiktigt, systematiskt arbete för att både hantera sådana här händelser och förhindra dem.

Direkt efter en terrorattack kan det verka som om alla skriker efter hårdare lagar. Men det är inte alltid som utspelen blir verklighet.  

– En kris eller katastrof leder inte automatiskt till stora policyförändringar. Jag avvaktar nog ett tag innan jag kan säga vad som kommer ut av det här, säger Veronica Strandh. 

Text: Johanna Kvarnsell, Akademikern

Ur magasinet Akademikern 3/2017. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf!

Läs mer: 

Sprendrups HR-direktör om krisarbetet

De jobbade mitt i krisen

up 67