Karg utsikt

Sedd av 979

Akademikern. Sissel Larberg Eriksson tar strid för ungdomarna på Lisagården. Ingen ska behöva flytta för att hen blir 18 år. Men oron är stor och några har varit nära att ge upp livet.

Senast ändrad 11:22, 7 Sep 2017
1 av 7 Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Sissel Larberg Eriksson är verksamhetschef på Lisagården och var med och startade uppropet "Vi står inte ut".
2 av 7 Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Ett par ungdomar steker hamburgare till takten av persisk hip hop om krig och fattigdom.
3 av 7 Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Lisagården drivs av Göteborgs räddningsmission på uppdrag av Göteborgs stad.
4 av 7 Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Sissel Larberg Eriksson.
5 av 7 Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Katten Bullan myser gärna med ungdomarna.
6 av 7 Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Sissel Larberg Eriksson.
7 av 7 Foto: Margareta Bloom Sandebäck.
Jenny Hagby tycker att man inte längre ser till ungdomarnas bästa utan skickar runt dem som små spelpjäser.

– Vi kommer att skämmas. Hur samhället behandlar de här ungdomarna kommer att vara en sådan skamfläck, säger Sissel Larberg Eriksson.

Hon är verksamhetschef på Lisagården i Göteborg, ett HVB-hem för ensamkommande ungdomar, och en av grundarna till nätverket Vi står inte ut – men vi slutar aldrig kämpa. I början av året slog nätverket larm efter flera självmord och självmordsförsök bland ensamkommande barn och unga. Den psykiska ohälsan sägs bero på hårdare asylregler, att Migrationsverket skriver upp ungdomarnas ålder och att de tvingas flytta från sina boenden.

Bakom Lisagårdens ytterdörr kikar två gröngula ögon fram.

– Släpp inte ut Bullan, säger ungdomshandledaren Jenny Hagby och håller tillbaka den svartvita katten.

Här bor nio killar och tre tjejer mellan 14 och 17 år från Somalia, Afghanistan och Eritrea. Vissa har väntat i 1,5 år på sin första asylintervju hos Migrationsverket. Andra har fått avslag och fått sin ålder ändrad av Migrationsverket till över 18 år. Då måste de egentligen flytta, men kommunen anser att ungdomarna mår så dåligt att de får stanna.

– Vi har jobbat mycket för att de ska få bo kvar under tiden de överklagar. Vi ser till att socialsekreterarna får de intyg från till exempel Bup som de behöver för att kunna argumentera för att ungdomarna ska få stanna, säger Sissel Larberg Eriksson.

Hon sitter i det gemensamma matrummet och äter lunch med ungdomshandledarna Jenny Hagby och Frida Zandén. Sissel Larberg Eriksson minns hur annorlunda allt var när boendet öppnade för två år sedan. Ungdomarna var nyfikna och lärde sig tio svenska ord om dagen. Samhället välkomnade dem med öppna armar; frivilligorganisationer ordnade sommaraktiviteter och vanliga människor ringde för att höra om de kunde hjälpa till.

För ett år sedan slog allt om. På en personaldag diskuterade Lisagårdens anställda de nya asylreglerna, återvändandeavtalet med Afghanistan, att allt fler blev åldersuppskrivna och att förvaren byggdes ut.

– Det blev en chock för oss som hade jobbat för integration. Vi som hade sagt ”Nu är du trygg, nu kan du packa upp din väska och lära dig svenska”. Vi visste ju att alla inte skulle få stanna. Men nu skulle ungdomar behöva åka tillbaka till länder där de inte hade någon släkt, aldrig hade bott och där ens pappa blivit dödad av talibaner. 

På Lisagården har arbetet förändrats. Tidigare höll sig personalen utanför asylprocessen – i dag befinner de sig mitt i. Följer med på möten med socialsekreterare och Migrationsverket. Förbereder ungdomarna på frågor som kan komma under asylintervjun. Många unga kommer med trauman och har svårt att formulera vad de har varit med om.

– Vi uppmanar dem att försöka komma ihåg och berätta sin historia. Just det som de egentligen inte vill prata om alls. Vi säger att om det är någon gång de ska berätta, så är det då, under intervjun. Nu är vi också med vid svåra möten om avslag och finns där i ungdomarnas förtvivlan efteråt.

I mat- och vardagsrummet samlas personal och ungdomar till husmöte varannan vecka. När något svårt har hänt tänder de ljus och pratar. Det kan vara ett terrordåd i Stockholm. En bomb i Afghanistan. Eller när tre ensamkommande ungdomar i Sverige tagit sina liv inom en vecka, så som skedde i början av året. Då unga uppmanade varandra på sociala medier att göra samma sak, och oron väcktes till liv hos personalen. 

Lisagården har tidigare varit med om självmordsförsök. De ungdomarna klarade sig och fick komma till psykiatrin medan personalen hade krissamtal med företagshälsovården.

Sissel Larberg Eriksson berättar att hon i våras stängde av internet på nätterna. Ungdomarna skulle inte behöva ligga ensamma med hemska ord och bilder.

– En av dem sade ”Sissel, du måste ta ner den där kroken i taket. Jag ligger och tittar på den hela nätterna och den ropar på mig.” Å ena sidan tänker jag att han vill leva, annars skulle han inte säga något. Å andra sidan vet jag att han lever under stor press.

Sådana perioder är en balansgång. Ska hon ta in extra personal eller skapar det oro? Ofta ger det mer trygghet om allt bara är som vanligt. När några ungdomar varit i mycket dåligt skick har hon tagit in vikarier och haft vaken nattpersonal utöver den vanliga sovande jouren.

På vardagarna balanserar personalen mellan att pusha de ungdomar som är deprimerade att komma upp ur sängen och att avgöra när de mår för dåligt. Det är bra om de kan komma i väg till skolan, tänka på något annat än asylprocessen. Handledaren Jenny Hagby tycker att dans och musik är den bästa distraktionen. 

– Det är som att allt släpper då.

Jenny Hagby stryker över Bullans svarta päls. Frida Zandén säger att Bullan är den bästa personalen på boendet.

– Hon är otroligt trygghetsskapande. Bullan är alltid hemma och kan ge närhet, ungdomarna myser gärna med henne. Alla har en relation till henne och när någon behöver tänka på något annat en stund kan vi alltid prata om katten.

När det tidigare bodde en ungdom med självskadebeteende här satt hon ständigt i eller utanför den personens rum.

– När någon stänger in sig och inte vill vara här ute är Bullan ofta inne på det rummet. Hon blir en vän, säger Jenny Hagby.

De berättar att en del av ungdomarna lider av posttraumatiskt stressyndrom. Många har ont i magen eller huvudet, lider av mardrömmar, har svårt att koncentrera sig i skolan och minns inte vad de lärt sig. Oron trappas upp när de hör om andra ensamkommande som fått sin ålder uppskriven, om ett flygplan som fört flyktingar tillbaka till Afghanistan eller när någon får besked om att familjen inte får komma till Sverige. 

De anställda bygger trygghet med stabilitet, regler och regelbundna tider. Det gäller att inte ställa för många frågor utan att bygga en relation där ungdomarna själva öppnar sig. En del får hjälp att komma till barn- och ungdomspsykiatrin, vid något tillfälle har en ungdom blivit inlagd.

Varje anställd är kontaktperson till två ungdomar och har samtal varannan vecka. De kollar läget, lyssnar och tar hand om de känslor som kommer upp. Jenny Hagby kan ibland känna sig maktlös. 

– Det vi kan göra är att vara här och finnas till. Men vi har så lite makt att påverka det som händer utifrån. Ibland förväntar de sig att vi ska kunna förklara, men vi står inte bakom det som händer just nu. 

Hon tystnar och stryker med handen över byxbenet, som för att borsta bort något, och fortsätter:

– Det är jobbigt, för jag förstår inte själv hur det kan vara som det är. Att ungdomar blir uppskrivna i ålder hur som helst. Att vi skickar tillbaka människor till länder som det är helt orimligt att skicka tillbaka barn till. Det känns som att vi inte ser till ungdomarnas bästa längre utan skickar runt dem som små spelpjäser.

Sissel Larberg Eriksson berättar att situationen påverkar personalen. Boendet har haft ett par sjukskrivningar, som hon tror delvis är relaterade till att arbetet har blivit tyngre. Alla vill göra allt de kan, men det kan också bränna ut en.

– Många i personalen ligger på gränsen känslomässigt. Samtidigt vill alla gå till jobbet och finnas där för ungdomarna. Vi har haft en jättebra handledare från Sankt Lukasstiftelsen och utan henne hade personalen inte klarat sig. Det har märkts på gruppen att de känner sig lättare och tydligare efteråt, att allt inte är deras ansvar. 

Det var efter den där personaldagen förra hösten om de nya asylreglerna, återvändandeavtalet och åldersuppskrivningarna som ungdomshandledaren Helena Lindroos, som också jobbar på Lisagården, startade nätverket Vi står inte ut – men vi slutar aldrig kämpa på Facebook. Sissel Larberg Eriksson gick med som en av de drivande krafterna. Rörelsen spred sig som en löpeld och nu har över 30 000 personer och organisationer skrivit på uppropet om amnesti för ensamkommande barn och unga som varit i Sverige längre än ett år. 

– Det är inte okej att vi återtraumatiserar de här barnen. En av våra ungdomar sade till mig att ”Jag visste inte vad trygghet var. Nu vet jag, och nu ska de skicka tillbaka mig till helvetet.”

Handledaren Philip Jansohn var tidigare kontaktperson för en ungdom som fått avslag och nu lämnat Sverige. Efter beskedet handlade arbetet till stor del om motivation och att rusta killen för utvisningen. Se till att han fortsatte träna och gå i skolan, hjälpa honom att se ljusglimtarna i tillvaron, bygga upp självförtroendet och följa med till samtalskontakten på Bup.

– Vi pratade mycket om alternativa lösningar. Samtidigt fick jag inte ge för mycket hopp. Det var en balansgång, att ge en bild av verkligheten och inte sväva i väg. Att säga att vi och den gode mannen kan testa att skriva så här i överklagan, det är inte säkert att det hjälper, men vi gör vårt bästa.

Det börjar närma sig middag på Lisagården och en doft av curry sprider sig från köket. Bullan sitter på matbordet och tar en tugga av de gula blommorna som står i en vas. Jenny Hagby knäpper med fingrarna och säger åt henne att gå ner. Katten tittar oförstående tillbaka, tar ett par tveksamma steg mot kanten och sätter sig igen. I personalrummet planerar Philip Jansohn och Khaled Abadir en innebandyturnering.

Sissel Larberg Eriksson berättar om en ungdom som fick avslag och tvingades åka tillbaka till sitt hemland. Han sade att han hade Lisagården med sig. 

– Jag tänker på när människor får välja en person som betytt mycket för en, det är sällan någon som har fixat hela ens liv, utan mer någon som varit snäll eller trott på en. Det är det vi kan ge de här ungdomarna.  

Fotnot: Lisagården stänger i oktober på grund av att det kommer färre ensamkommande ungdomar till Sverige.

Text: Jennie Aquilonius, Akademikern

Reportaget är med i vårt magasin som utkom i dagarna (nr 4/2017). Läs hela tidningen som PDF här.

up 52