De jobbade mitt i krisen

Sedd av 128

Akademikern. Strax efter att lastbilen kraschat i Åhléns fick socionomen Lena Helmersson Agge uppdraget att öppna ett kriscentrum för drabbade.

Senast ändrad 10:32, 7 Jun 2017
1 av 5 Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF.
Lena Helmersson Agge.
2 av 5 Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF.
Lena Helmersson Agge.
3 av 5 Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF.
Lisa Cadenius och Lydia Hjalmarsson.
4 av 5 Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF.
Emma-Sofie Söderlund.
5 av 5 Foto: LINUS SUNDAHL-DJERF.
Blomsterhavet vid Sergels torg.

En del av personalen på socialkontoret i Kungsholmens stadsdelsförvaltning hade redan gått hem när nyheten kom: En lastbil hade kört längs Drottninggatan och kraschat in i Åhléns.

Ingen visste först hur allvarligt läget var. Men snart fick Lena Helmersson Agge, enhetschef på vuxenenheten, ett samtal. Hon är samordnare för förvaltningens krisgrupp och fick i uppdrag att genast samla ihop sin grupp, bege sig till en lokal vid stadshuset och öppna ett krisstödscentrum för de drabbade. Men eftersom många i gruppen redan gått för dagen och själva satt fast i kollektivtrafiken, som stod stilla på grund av attacken, fick hon improvisera och frågade de kollegor som var kvar på jobbet om de kunde rycka in.

Snart gick fem personer, bland annat socialsekreterare och biståndshandläggare, ut från socialkontoret på Lindhagensgatan och tog riktning mot Hantverkargatan 3D. En halvtimme senare var de framme vid den lokal som Stockholms stad öppnat upp för allmänheten.

– Vi tog med oss anteckningsböcker och våra gula västar från kontoret. I lokalen fanns redan kaffe och annat varmt att dricka, säger Lena Helmersson Agge.

Sedan gick det fort. Snart kom de första drabbade. En del hade varit nära händelsen och var skärrade, andra visste inte hur de skulle ta sig hem. Teamet jobbade främst med den psykosociala biten och gav samtalsstöd. De bokade också hotell och vandrarhem och visade så småningom vägen till närmsta tunnelbanestation när kollektivtrafiken kom igång igen.

– Även om många var skärrade och rädda var stämningen bra. Alla hjälpte till att prata och lyssna, även de som själva var besökare. Det blev en gemenskap och vi stöttade varandra. Många uppskattade att de kunde komma in och sätta sig efter att ha vandrat runt på stan utan att veta vart de skulle ta vägen, fortsätter hon.

Klockan halv två på natten hade det varit lugnt i en timme. Kristeamet hade lyckats lotsa vidare det 60-tal personer som kommit.

– När jag fick höra nyheten kände jag mig först som vem som helst och reagerade därefter. Men när vi fick uppdraget, kom till lokalen och satte på oss våra västar så var det som om alla la in en annan växel. Man fick en annan ork. Alla höll sig lugna och vi hittade en bra struktur, säger Lena Helmersson Agge.

På vägen hem snurrade upplevelserna i huvudet.

– I det stora hela var känslan att det gick bra. Jag har övat på krissituationer och visste vad som var viktigt: att man lyssnar, att ingen lämnas ensam och att det finns något varmt att dricka. På så sätt var vi förberedda, men sedan var det en konstig händelse eftersom den också drabbade oss som jobbade. I det akuta skedet visste inte vi heller hur vi skulle ta oss hem.

På drottninggatan har mycket återgått till det normala fem dagar efter attentatet. Samtidigt är inget sig likt. Längs med gatan stannar förbipasserande och tänder ett ljus eller skriver en lapp. Hela trappan ner till Sergels torg är fylld med blommor.

Ovanför blomsterhavet står Emma-Sofie Söderlund i bekväma skor, regntålig jacka och en röd väst som det står Röda korset på. Hon har hela tiden blicken fäst på de människor som rör sig i duggregnet.

– Jag håller utkik efter om någon ser väldigt tagen eller ledsen ut. När man kommer till en sådan här plats kan man mötas av känslor man inte är beredd på, säger hon.

Emma-Sofie Söderlund är en av 140 volontärer i organisationens krisberedskapsgrupp som har utbildats för att finnas till hands för sina medmänniskor efter händelser som den här.

– Det märks att många vill prata, men de säger kanske bara några ord. Några var här i fredags och ville prata om det som hände dem.

Efter en stund går hon och kollegan Ebba von Schilcher längs Drottninggatan i motsatt riktning mot hur lastbilen körde. De blir stående en stund i närheten av Åhléns. I gatukorsningen står två betonglejon överösta med blommor och hälsningar.

Emma-Sofie Söderlund frågar en förbipasserande polis om hon vet mer om hur lastbilen körde. 

– Vid sådana här händelser har folk ett behov av att få veta när, var, hur. Vi försöker bistå med den informationen om någon frågar. Men det är viktigt att vi inte går ut med information som vi inte är säkra på, säger hon.

– Men mycket består i att bara lyssna. Vi är inte här för att ge lösningar. Att ge trygghet och tillit, det tror jag att jag gör genom att lyssna förutsättningslöst.

Två veckor efter attentatet vajar stora skyltar med ”krisstödscentrum” i vinden utanför Hantverkargatan 3D, där Lena Helmersson Agge drog igång verksamheten i det akuta läget på fredagen. Nu är det inte längre Kungsholmens stadsdelsnämnd som håller i regin, i stället är det Stockholms socialförvaltning som är ansvarig och bemannar med personal från Stockholms läns landsting och Stockholms stad.

Krisstödscentret har öppet 12-21 och i receptionen tar en koordinator emot dem som kommer. Hon berättar för ansvariga samordnare hur gammal personen är och hur den är knuten till händelsen. Sedan ser samordnaren till att personen paras ihop med en krisstödjare med rätt profession, exempelvis en socialsekreterare, läkare eller barn- eller vuxenpsykolog.

– Det är viktigt att personalen är van att hantera svåra situationer och att de som söker snabbt får hjälp. Det har kommit personer som varit på väg till jobbet eller för att hämta barnen på förskolan, men som inte klarat det. Dem behöver vi hjälpa fort så att man minskar ångest- och stressnivå, säger Lisa Cadenius, som är ansvarig för krisstödcentret och i flera år varit chef för stadens socialjour.

Krisstödssamtalen hålls i små konferensrum. På dörrarna sitter provisoriska gula post it-lappar med texten ”upptaget”. En del av de som kommer hit är direkt drabbade av attentatet. De kan exempelvis ha suttit inlåsta i en butik medan folk rusat förbi utanför och försöker nu förstå om det var rätt att hålla låst. Andra är indirekt påverkade, till exempel av en partner som varit på plats och som börjat bete sig annorlunda efter händelsen.

En av dem som arbetar på centret är socialsekreteraren Lydia Hjalmarsson, som vanligtvis jobbar på stadens socialjour. Hon har tagit emot samtal både på plats och via telefon. De kortaste har varit 20 minuter, men de flesta sitter i en timme. Någon tidsgräns finns inte.

– Jag har kollegor som suttit i samtal i två tre timmar. Speciellt de första dagarna efter attentatet, säger hon.

Samtalen handlar mycket om att möta människor där de befinner sig just nu.

– En del har varit väldigt ledsna och haft svårt att prata för att de gråter så mycket. Det handlar om att lyssna, bekräfta, vara lugn och att normalisera, det vill säga förmedla att det är vanliga reaktioner som människor har.

Samtalen handlar också om att förmedla hopp och tillit till den egna personen och till samhället.

– Det är många som funderar över tilliten. Vi pratar mycket om vad det finns för beredskap och hur man kan förhindra sådant här.

När dagen är slut avrundar personalen med en gemensam feedback. Däremellan pratar medarbetarna med sin samordnare och med varandra.

– Att prata med kollegor är jätteviktigt, precis på samma sätt som samtalen är en bearbetning för de som kommer hit. Det är självklart att jag kan känna mig tyngd av samtalen. Men mitt jobb handlar till viss del om att gå in i en roll. Man lär sig med tiden att inte tyngas ner för mycket, säger Lydia Hjalmarsson.

Krisstödscentret stängde drygt två veckor efter attentatet. Då hade drygt 120 medarbetare från kommun och landsting jobbat där. De genomförde 380 krisstödsamtal. Utöver det har socialjouren haft drygt 100 samtal under de tider då krisstödscentret varit stängt och landstingets krisstödstelefon har haft drygt 280 samtal.

På Kungsholmens stadsdelsnämnd har enhetschefen Lena Helmersson Agge utvärderat insatsen som hon och hennes team gjorde direkt efter attentatet. 

– Vi som jobbade den kvällen har samlats och alla har fått dela med sig av sina upplevelser av hur det var. Det kändes viktigt att vi som var där träffades och pratade igenom det.

Stadsdelsförvaltningen hade sedan innan förberett en särskild lokal som de skulle öppna upp vid sådana här händelser. Där finns det liggunderlag, enklare förtäring, leksaker, filtar och annat som kan behövas i ett akut skede. Men när personalen fick rycka ut blev de beordrade till en helt annan lokal.

– Det hade börjat strömma in människor i stadshusets reception som ville ha tak över huvudet. Det var inte lämpligt att de var där, men eftersom stadshuset ändå ville hjälpa dem och det var en viktig symbolisk fråga att ingen skulle avvisas från stadshuset, så hänvisade de dem till Hantverkargatan 3. Eftersom det är Stadshusets lokaler så var det nog det som föll sig mest naturligt för dem, säger Lena Helmersson Agge.

Nu ska Lena Helmersson Agge och hennes team se över hur de kan vara bättre förberedda om de behöver öppna ett krisstödscentrum i en helt oförberedd lokal igen. 

– Man kanske kan ha ryggsäckar med viktiga saker som finns på vårt kontor, säger hon.

Förvaltningens säkerhetsansvariga ska också ha enskilda samtal med alla som var med under kvällen och dessutom kommer det att hållas fler möten med resten av krisgruppen. Tanken är att kunskapen ska bli till en erfarenhet som går att användas om något liknande sker igen. 

Text: Stina Loman och Johanna Kvarnsell

Ur magasinet Akademikern 3/2017. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf här

up 53