Axlar rollen

Sedd av 91

Akademikern. När Lilla Edets lokalförening bildades hade Pia Ahlberg tänkt hålla sig i bakgrunden. Men när ordföranden bytte jobb fick hon kliva in i rampljuset.

Senast ändrad 09:25, 5 Apr 2018
1 av 7 Foto: Emelie Asplund.
När Pia Ahlberg klev in i det fackliga arbetet kände hon sig välkommen direkt. Både av fackliga kollegor och av arbetsgivaren.
2 av 7 Foto: Emelie Asplund.
3 av 7 Foto: Emelie Asplund.
Joakim Olsson tog initiativ till lokalföreningen innan han slutade sitt jobb här. Nu är han tillbaka och hälsar på.
4 av 7 Foto: Emelie Asplund.
Som ordförande är Pia Ahlberg på många möten. Många andra uppgifter har hon delegerat till styrelsekollegorna.
5 av 7 Foto: Emelie Asplund.
6 av 7 Foto: Emelie Asplund.
Tina Cedervall är sekreterare i lokalföreningens styrelse. Theres Lindblom hoppas bli invald på det kommande årsmötet.
7 av 7 Foto: Emelie Asplund.

Egentligen hade Pia Ahlberg tänkt hålla sig i bakgrunden när en kollega ville starta lokalförening. Låta de yngre förmågorna dra det tyngsta lasset. Stötta från en post som vice ordförande. Men när den nyvalda ordföranden rekryterades till ett annat jobb fanns det ingen annan råd än att ta över. 

Och sen dess, i början av hösten 2017, har det varit fullt upp. 

– Det var som att allt brakade loss efter sommaren, det har varit så otroligt många stora processer. Vi har inte direkt behövt sitta på våra styrelsemöten och fundera på vad vi ska ägna oss åt, säger Pia Ahlberg.  

Sedan tre år tillbaka arbetar hon som socialsekreterare på barn- och familjeenheten i Lilla Edets kommun. Innan dess har hon drygt 30 års erfarenhet som socionom inom kommun, stat och landsting. Men alltså bara tre månaders erfarenhet av att vara ordförande i en nystartad lokalförening. Ett uppdrag som hon kommit att sätta stort värde på. 

– Det har varit otippat roligt och inspirerande. Det har gjort att jag har fått mer energi. Och vi har blivit väldigt positivt bemötta av arbetsgivaren, säger hon. 

Pia Ahlbergs mörkgrå Saab kombi saktar in några hundra meter från kommunhuset. Hon låser bildörren, vadar genom snömodden den sista biten till socialtjänsten och tar trapporna upp till sitt arbetsrum längst bort i korridoren på andra våningen. 

Lilla Edet ligger i Västra Götaland, strax söder om Trollhättan. En gammal bruksort, lantlig, men ändå ganska nära storstaden Göteborg. En liten kommun, med 14 000 invånare, som ligger högt på listor över sjuk- och arbetslöshetstal men långt ner när det gäller utbildningsnivå. 

Precis som många andra kommuner har det rört sig ganska mycket på socialtjänsten de senaste åren. 2015 års våg av ensamkommande barn gav upphov till en helt ny enhet och stora behov av att rekrytera. 2017, när strömmen hade sinat, skulle hela enheten avvecklas och många kompetenta personer slutade. Mitt i den snurren bildades den nya lokalföreningen. 

– Vi har varit med om en hel omställningsprocess från början och jag har varit med på alla förhandlingar för att lära mig. Samtidigt drog cheferna igång en stor omorganisation av individ- och familjeomsorgsenheten utan att riktigt följa spelreglerna. Jag var ju helt grön men kände att det inte var rätt, vi hade ju inte haft någon samverkan. Där fick vi försöka dra i bromsen, säger Pia Ahlberg. 

På skrivbordet har hon nu vikt en hörna till fackligt arbete. Kalendern är full med fackliga möten och åtaganden. På eftermiddagen är det Central samverkansgrupp, ett möte som hålls en gång i månaden mellan förvaltningscheferna och alla fackförbund som finns representerade i kommunen. Dagen efter är det motsvarande forum fast för socialförvaltningen, där hälften av Akademikerförbundet SSR:s medlemmar i kommunen arbetar.

Samtidigt ska Pia Ahlberg hinna med sitt eget arbete som socialsekreterare. För även om hon får sköta det fackliga uppdraget på arbetstid går ekvationen inte riktigt jämt ut. 

– På något sätt är ju arbetsuppgifterna fler än tiden, så är det ju bara. Jag skulle ljuga om jag sa att ordförandeskapet inte tar tid.  

Pia Ahlbergs räddning är kollegorna i styrelsen. Ett litet, tryggt gäng på just nu fem personer. Efter lunch samlas tre av dem i ett av byggnadens små sammanträdesrum: Pia Ahlberg, skolkuratorn Kajsa Olsson och socialsekreteraren Tina Cedervall. De valdes tillsammans med två andra kollegor på föreningens allra första årsmöte, i maj förra året. Det mötet fick de hjälp att både planera och genomföra av Akademikerförbundet SSR:s regionombud. En hjälp som varit till stor nytta i allt det praktiska som följer när man vill starta en ny förening.  

Nu är det snart dags för årsmöte igen. Men innan dess ska styrelsen bjuda in till medlemsmöte. 

"Jag har skrivit så här, vem betalar? Och det är ju SSR, men hur gör man rent praktiskt? Det måste vi ta reda på. Och så fanns det ett förslag om att vi inte skulle bjuda på den här eländiga smörgåstårtan, utan på sallad", börjar Pia Ahlberg.

Kajsa Olsson och Tina Cedervall tycker att tiden sedan lokalföreningen startade har varit givande. De fem i styrelsen backar varandra, lär sig tillsammans och försöker samtidigt landa i att de inte kan springa på alla bollar. Förra gången en lokalförening startades i Lilla Edet lades den ner efter något år eftersom jobbet blev för tungt för den lilla grupp som engagerat sig.

– Det är bättre att vi håller igång det än att vi tar på oss för mycket och inte orkar, säger Tina Cedervall.

Det är en svår balansgång. För samtidigt vill de höja ribban i det fackliga arbetet. 

 – Jag har känt att man inte har samverkat så mycket innan. Men sedan vi startade lokalföreningen har det blivit väldigt mycket bättre, säger Tina Cedervall. 

Främst, tror de, handlade det om okunskap kring vilka frågor som man behöver samverka kring. För samtidigt som de tycker att allt inte alltid har gått rätt till har attityden från arbetsgivaren till den nystartade föreningen enbart varit positiv. 

– Det känns inte som att det är vi och dom, det känns som att vi vill skapa bra förutsättningar tillsammans, säger Kajsa Olsson. 

Theres Lindblom sitter också med på mötet. Hon har tidigare varit med i ett annat fackförbund, men har precis bytt till Akademikerförbundet SSR på grund av den nya lokalföreningen. Hon vill nu gärna engagera sig i styrelsen efter årsmötet. 

– Jag vill ha en levande fackföreningskultur. När jag började här för tre år sen var Akademikerförbundet SSR vilande. Men sen lokalföreningen bildades har den blivit levande på det sätt som jag är van vid att facket är från tidigare arbetsplatser, säger hon.

Efter styrelsemötet mellanlandar Pia Alhberg i sitt arbetsrum. Innan hon hunnit slå sig ner på stolen kommer en kollega med en telefonlur i handen. Det är polisen som vill ha upplysningar om en av de familjer som Pia Ahlberg arbetar med. 

Särskilt krävande familjer och föräldrar med psykiatriska diagnoser, hamnar ofta på hennes bord. Innan hon kom till socialtjänsten jobbade hon 13 år inom regionen, med kriminella personer med psykiatrisk problematik. 

Det är heller inte första gången hon arbetar fackligt, utan hon har varit med på ett hörn på flera av sina tidigare arbetsplatser. Men det är först nu som hon känner att hon landat i rollen. 

– Det roliga är att nu när jag ramlade in i det här känner jag att jag bottnar på ett annat sätt än i de andra vändorna. 

En nyckel till framgång är den fördelning av arbetet som de har gjort inom styrelsen. Pia Ahlberg går visserligen på många möten. Men en stor del av administrationen och alla löneförhandlingar har hon delegerat till sina styrelsekollegor. Och alla i styrelsen
har egna ansvarsområden. 

Pia Ahlberg avslutar dagen med Centralt samverkansmöte. Ett möte som hålls en gång i månaden, men där Akademikerförbundet SSR:s stol stått tom under en lång tid. Att den nu är fylld är något som även arbetsgivaren uppskattar. 

– Det tillför ett annat perspektiv, akademikerperspektivet. Vi får synpunkter och nya frågor som hjälper oss att utvecklas, säger personalchefen Marianne Piiroinen. 

På agendan står frågor om arbetsskador och tillbud, friskvårdspeng och avgångsenkät. Men först får alla mötesdeltagare berätta om vad som hänt sedan sist. Pia Ahlberg är först ut. Hon berättar hur det under förra samverkansmötet gick upp för henne att det finns samverkansgrupper på fler förvaltningar än socialförvaltningen och att de som lokalförening behöver vara representerade även på till exempel utbildningsförvaltningen, dit till exempel skolkuratorerna hör. 

All formalia har tagit en tid att sätta sig in i. Pia Ahlberg tycker att stödet från både chefer och de andra fackförbunden har varit ovärderlig. 

Men att vara ny är inte bara en nackdel. 

– Jag har varit lite grann som barnet i kejsarens nya kläder. Jag har frågat: ”är det så här det ska gå till”, eller ”ska vi inte ha ett möte om det här”. Ibland är det för att jag faktiskt inte förstår, ibland är det för att medvetet ställa lite dumma frågor.  

Text: Johanna Kvarnsell, Akademikern. 

Reportaget ovan är en del av magasinet Akademikern 2/2018. Läs hela tidningen som PDF här! 

up 26