När mia berg är sju år förlorar hon sin pappa. Han springer ett motionslopp och får plötsligt hjärtstillestånd. Hon har länge svårt att ta in att pappa är död. Går snabbt in i rollen av att vara den som är stark och ska laga världen när alla andra är ledsna. Blir en duktig flicka.
Det blir tyst omkring Mia Berg. Det är 1980-tal och det pratas inte med barn om döden. Men en fritidsledare tar henne till sig. De går till snickis och snickrar en duva till pappas grav. Det händer något i det där rummet, när de håller på med duvan till pappa.
Sedan dess har hennes liv gått i cirklar. Cirklar som i januari i år ledde fram till en socionomexamen och drömjobbet som familjebehandlare i socialtjänsten.
– När man tittar i backspegeln hänger ju allt ihop, säger Mia Berg.
Första gången socionomyrket dök upp som en medveten tanke var Mia Berg 20 år. Hon pluggade till friskvårdspedagog och ville jobba med träning. Men delkurserna i sociologi och psykologi var omtumlande.
– Plötsligt var jag mitt i en analys av halva livet och hur jag mådde. Det var jobbigt, jag gjorde liksom upp med mig själv. Sedan läste jag kurser om beroende och missbruk som var väldigt spännande.
Mia Berg landade i att hon inte alls ville bli friskvårdspedagog, utan socionom. Men tankarna kring yrkesvalet åkte hit och dit. Hon var ju en grubblare. Skulle det bli för tungt att vara socionom? Kanske var det lättare att skriva om människor som har det jobbigt?
I stället sökte hon till journalistutbildningen. I flera år jobbade hon som reporter och redaktör på Allers förlag, och sedan som frilansjournalist. En dag frågar en redaktör: Vilket är ditt drömreportage? Mia Berg svarar: Att intervjua vuxna människor som förlorat föräldrar som barn om hur sorgen påverkat deras liv.
Artikeln blir en ögonöppnare. Hon ser sin egen historia speglad i intervjupersonernas berättelser. De har också ett allvar i sig. Lever med döden precis under skinnet. Känner en stress i att de måste göra något meningsfullt av varje ögonblick, eftersom de kan dö när som helst. En kvinna berättar att hon fick en stor kris när hon passerade den ålder då hennes mamma hade gått bort.
Mia Berg förstår att även hon har satt en deadline på sitt liv. Undermedvetet varit inställd på att, liksom sin pappa, aldrig fylla 36. Året som 35-åring var fullt av ångest. Hon trodde hela tiden att hon snart skulle dö.
– När jag vaknade i sängen dagen då jag fyllde 36 började jag gråta av lättnad. Jag kände ”Yes! Nu kan livet börja”.
Reportaget födde idén att skriva boken Dödsviktigt. Där intervjuade hon fyra kända personer som förlorat en förälder som barn. Boken kom ut 2012 och i samma veva drog Socialstyrelsen igång en stor satsning om barn som anhöriga.
Hon börjar föreläsa på Socialstyrelsens konferenser över hela Sverige och i Norge. 2015 står hon på Socionomdagarnas scen. Överallt pratar hon för socionomer, sjuksköterskor, lekterapeuter och lärare. Får stående ovationer.
– Det är stunder som ingen kan ta ifrån en. Det kändes som att jag försökte bygga en by kring de här barnen.
Hon engagerar sig ideellt i Randiga huset, en förening som jobbar med familjer i sorg. Blir regionansvarig i Sundsvall och driver mötesplatser för familjerna tillsammans med personal från kommunen och olika kyrkor. Bland dem finns en kvinna som jobbar som behandlare på familjeverksamheten Skeppet vid socialtjänsten i Sundsvall.
– Sedan dess har jag drömt om att bli familjebehandlare. När jag höll på med allt kring barn i sorg insåg jag hur mycket som handlar om hur familjer hanterar svårigheter.
Under den här tiden satt hon med på många konferenser. Lärde sig om barn i olika former av utsatthet, inte bara de som förlorat en förälder. Medkänslan växte inför alla dessa kämpande ungar. Alla barn som självklart ställer sig upp varje morgon och försöker överleva.
Till slut tog Dödsviktigt och Randiga huset upp all arbetstid, vilket inte var hållbart ekonomiskt. Samtidigt ledsnade Mia Berg på att själv stå i fokus. Det var inte längre hon och hennes historia som var viktig. Det som betydde något var att bygga byarna av stöd kring varje barn.
Socionomdrömmen började åter pocka på uppmärksamhet. Så hittade hon en distansutbildning vid Högskolan i Gävle. Tänker: ”Om jag inte gör det nu kommer jag att ångra mig hela livet”.
Att börja studera igen vid 41 års ålder var inte helt lätt. Första året är galet tufft. Mia Berg pluggar heltid samtidigt som hon har en halvtidsanställning som journalist eftersom CSN-pengarna nästan är slut efter hennes tidigare universitetsutbildningar. Hon frilansar. Och föreläser. Och lägger livspussel med familjeliv och barnens fritidsaktiviteter.
Hon blir en mästare på att planera. Är aldrig ledig och slutar nästan helt med sin älskade skogslöpning. Hon läser och skriver i ishallar, Kung Fu-lokaler och på innebandyarenor. I tre år går hon upp mellan fem och sex på morgonen både lördag och söndag, hinner med en halv arbetsdag innan resten av familjen vaknar. Hon försöker göra det mysigt att plugga. Kryper upp i soffan med dator, böcker, kaffe och ostmackor.
Att det mesta är intressant hjälper. Men ibland känns det som att hon ska bli knäpp. En morgon hoppar hon jämfota framför maken i sovrummet och skriker: ”Det spelar ingen roll hur mycket jag gör, jag ligger alltid efter”.
– Jag bröt ihop och tog sedan nya tag. Jag ville det här så himla gärna och det fanns inget annat sätt att göra det på.
Så börjar Mia Berg höra sig för. Vad behöver hon göra för att bli familjebehandlare på Skeppet? Hennes drömarbetsplats. Du måste ha jobbat minst tio år, sa folk. Du måste ha erfarenhet av behandling, sa folk.
– Jag tänkte fan, jag är inte ung längre, jag har inte samma tid som mina 20-åriga klasskompisar som kan jobba lite här och där och fundera på vad de vill. Jag måste komma mer rätt på en gång.
Det hårda tempot sliter och under fjärde terminen tillåter sig Mia Berg att bara plugga. I början av det tredje året tar hon steget och byter bana. Släpper journalistiken. För att få den eftertraktade behandlingserfarenheten söker hon ett vikariat på HVB-hemmet Kärnhuset.
I början är hon mer av en betraktare. Men en dag bestämmer hon sig för att börja agera, kommer med förslag och tolkningar.
– Det har varit, och är fortfarande, en övning. Att hitta en balans, formulera sig på rätt sätt och inte framstå
som en besserwisser.
En bit in på hösten under sitt tredje pluggår börjar Mia Berg jobba som utredare på ungdomsavdelningen på socialtjänsten. I kommunhusets korridorer möter hon sin gamla chef från Kärnhuset, som också basar över Skeppet. ”Du har inte ångrat dig och vill komma tillbaka till Kärnhuset?” undrar chefen. ”Nej, men jag skulle gärna vilja jobba på Skeppet”, svarar Mia Berg. Drygt en vecka senare ringer chefen och undrar om hon vill vikariera två dagar i veckan på Skeppet.
– Jag tänkte: ”Shit, händer det här?”
Ett år senare tar Mia Berg examen. Det känns overkligt. Studenterna samlas i en stor sal och den programansvariga läraren säger: ”Jag vänder mig till er socionomer”. Det ilar till i kroppen. Hon tänker: ”Vi gjorde det! Vi tog oss i mål!”
– Det var en sjukt skön känsla och jag var så otroligt stolt efteråt.
Efter examen gick Mia Berg upp i heltid på Skeppet och har fått sitt vikariat förlängt till december 2021. Här möter hon familjer med barn i åldern noll till tolv år som antingen har beviljats en insats av socialtjänsten eller ringer för att få så kallad service, fem stödsamtal om föräldraskap. Ärendena handlar om allt från våld till diagnoser, konflikter, missbruk och psykisk ohälsa. Samtal med föräldrar blandas med familjeträffar där Mia Berg och en kollega jobbar med relationen och samspelet mellan barn och föräldrar.
– Mitt liv har gått i cirklar. Samma sak har kommit upp om och om igen, på olika sätt. Nu känns det som att jag har hittat hem, det är det här jag ska göra.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.