Han blev mordhotad på jobbet

”Fucking horunge”. ”Du är inkompetent”. ”Hur fan kunde du bli socionom?”. Det är bara några exempel på sådant Filip Åhlander och hans kollegor har fått höra på jobbet. Han är socialsekreterare i Hägersten-Älvsjö stadsdelsförvaltning i Stockholm, och arbetar med placering av barn och ungdomar på exempelvis LVU-hem och i särskilda ungdomshem.

– Vi träffar de allra trasigaste familjerna. Vi som jobbar med barn och ungdomar möter ofta motstånd och det är inte konstigt. Jag meddelar tuffa beslut, de personer jag träffar är i en utsatt sits.

Lite tillmälen får man tåla när man jobbar som socialsekreterare, så resonerar många. Men Filip Åhlander upplever att gränserna lätt förskjuts. När han nyligen fick ett mordhot riktat mot sig tog han det hårt, och nu vill han gärna att frågan om hat och hot på arbetet diskuteras mer.

Mordhotet skedde vid ett digitalt möte, och kom väldigt plötsligt.

– Det var inte en situation där jag hade förväntat mig en så stark reaktion av min klient. Så jag var helt oförberedd.

Personen som hotade Filip Åhlander upprepade dessutom hotet ännu en gång.

Eftersom polisutredning pågår vill och kan han inte gå in på fler detaljer kring händelsen. Men efter mordhotet kände sig Filip Åhlander väldigt påverkad.

– Det tog hårt. Framför allt kände jag mig ledsen, och det höll i sig lång tid. Jag kände också ett visst mått av irritation. Kränkt över att någon tog sig rätten att säga de här sakerna till mig samtidigt som jag bara försökte göra mitt jobb.

Filip Åhlander beskriver att hotet inskränkte på hans trygghet, påverkade hans arbetslust och dämpade viljan att jobba som socialsekreterare.

– Det påverkade min tro på att jag kan göra gott. Jag upplevde en sorts avstånd till hela yrket.

Efter händelsen fick han väldigt bra stöd både av sin chef och sina kollegor. Både hans chef och kollegorna fångade upp honom i samtal, inte bara samma dag utan även flera dagar framåt.

– De frågade hur jag kände mig, hur jag hade haft det hemma efter jobbet, även hur helgen hade varit. Det var oerhört värdefullt.

Han blev dessutom erbjuden och tackade ja till krissamtal av företagshälsovården.

Den andra gången som Filip Åhlander fick ett mordhot riktat emot sig upplevde han själv inte händelsen som lika allvarlig. Även den gången gjorde chefen en polisanmälan, och även här pågår polisutredning fortfarande.

– Vi satt i ett möte med en klient, en ungdom som blev väldigt arg. Det var jag och tre kollegor närvarande. Han mordhotade oss allihop och efter mötet påpekade min kollega att vi borde polisanmäla det.

Filip Åhlander tycker att socialsekreterarna på hans enhet är ganska väl förberedda på hur de ska agera i hotfulla situationer. Han upplever att de får starkt stöd av både chefen och av varandra. Alla känner till handlingsplanen som gäller och hur larmet fungerar. De har fått vetskap om hur de kan undvika hotfulla situationer, exempelvis avbryta ett möte då stämningen är på väg att bli hotfull. De har också fått utbildning i lågaffektivt bemötande.

– Däremot pratas det alldeles för lite om vad vi ska acceptera, var gränsen går mellan vad som är okej och inte. Det finns en attityd bland oss som arbetar inom socialtjänsten att det här är något man får räkna med. Man vill visa sig stark genom att säga att det som hänt inte var så farligt. Jag har också varit medskapare till det.

I vilka sammanhang sprids den här attityden om att man är stark om man står ut?

– Lite överallt inom kåren. Jag har upplevt det i samtal mellan kollegor, men också i kompisgänget. Till exempel när jag träffat gamla kursare från socionom­utbildningen. Och jag vill verkligen betona att även jag själv har bidragit till det. Man berättar för varandra om sina värsta upplevelser, det blir som en tävling.

Filip Åhlander säger att det ju nästan alltid finns en förklaring till en klients beteende, men att det ändå inte ska innebära att beteendet accepteras. Och socialsekreterarna kan inte alltid backa. Det går inte att undvika alla svåra situationer, då kan de inte utföra sina arbetsuppgifter.

– Vi måste ta oss igenom en massa svåra frågor för att kunna göra en utredning kring ett barn. Vi kan inte undvika att ställa de svåra frågorna till klienterna, då förlorar vi barnperspektivet.

Arbetet innebär ibland obehagliga möten. Det ingår.

– Jag har känt stark olust inför vissa ärenden. Ska jag träffa en person på tisdagen som jag vet kan bli otrevlig så kan det ligga och gnaga hela helgen. Natten innan kanske man sover dåligt.

Filip Åhlander skulle önska att man redan under socionomutbildningen pratade mer om problemen med hot och våld. Och att attityden om att man ska tåla hot och tillmälen ifrågasattes mer.

– Jag tror att det är viktigt att våga visa sig sårbar och säga att ”det räcker nu”.