Bytte jobb i stället för att gå i pension

82-åriga Eva Ahlsell har inga planer på att lägga tiden som yrkesverksam bakom sig.
– Jag har ingen lust att sätta mig med armarna i kors och titta ut på vintern. Jag vill ha en sysselsättning, det vill väl de flesta människor ha? Det har inte med ålder att göra. En del vill bosätta sig i Spanien och spela golf, men det skulle inte roa mig ett ögonblick. Jag är intresserad av människor, säger hon.
Eva Ahlsell har ägnat hela sitt yrkesliv åt att jobba med just människor, merparten av tiden som socionom på socialförvaltningen i Täby kommun. Någon gång under alla dessa år (hon har svårt att erinra sig om när eftersom ”det var så länge sedan”) gick hon också grundutbildning i psykoterapi, steg 1, och började med tiden att ta sig an ett fåtal patienter vid sidan om sin tjänst.
Jobbet på socialförvaltningen var visserligen roligt, men det var också känslomässigt tungt att exempelvis arbeta med omhändertaganden av barn. Hon längtade också efter att ha ett större mått av autonomi i sin yrkesutövning.
Till sist behövde hon välja väg, eftersom det helt enkelt blev för mycket jobb annars, och bestämde sig då för att satsa på arbetet med de egna patienterna. Vid 63 års ålder blev hon så legitimerad psykoterapeut och sa upp sig från sin anställning.
På frågan om det fanns något som skulle kunnat få henne att stanna, som exempelvis bättre arbetsmiljö eller högre lön, svarar hon rakt nej.
– Jag gick inte från något utan till något.

Sedan dess har hon drivit sin egen verksamhet. Till mottagningen i Täby kommer i vanliga fall en blandad skara patienter för samtalsterapi. De flesta söker hjälp för sådant som stress, ångest, relationsproblem eller pågående livskris. Hon tar sig bara an dem som inte har allvarliga psykiska problem, då hänvisar hon hellre vidare till andra vårdgivare som hon tror passar bättre. Idealt tycker hon är att ha mellan fem och åtta pågående patienter där en del kommer var fjortonde dag, andra en gång i veckan.
Eva Ahlsell vill inte kalla arbetet för sin hobby, men den enskilt viktigaste orsaken till att hon fortsätter att jobba är att det är stimulerande och spännande.
– Det passar mig. Jag tycker om alla jag träffar. De får gärna tjata hur mycket som helst om sina problem, jag tycker det är roligt, har lätt att hänga med och är inte otålig.
Kontakten med, eller relationen till, patienten varierar en del beroende på hur gammal patienten själv är, berättar hon. För dem som är runt 35 upplever hon att hon är ett slags mormorsfigur. Har hon patienter som är uppåt 80, vilket i och för sig inte händer så ofta, delar de i stället många erfarenheter just för att de är i samma ålder.
Tack vare sin höga ålder har hon hunnit skaffa sig en lång rad utbildningar, men hon kan också använda sin samlade erfarenhet till att ”kasta teorierna överbord” och gå mer på intuition i samtalen med patienterna, säger hon.

Eva Ahlsell känner att hon kan göra nytta. Att arbeta passar också hennes livssituation. Hon har fem vuxna barn som alla har egna barn och bor på västkusten, varför de inte kan ses så ofta. Hennes man dog tidigt.
– Jag är så att säga ensam. Jag har alla möjligheter att anpassa mig efter när folk vill komma. Det gör mig inget att jobba på kvällen.
Just nu väntar Eva Ahlsell otåligt på att coronaläget ska förbättras. Så länge håller hon sig i princip isolerad på sin lantligt belägna prästgård i Åkersberga och besöker bara den egna mottagningen i Täby centrum för att vattna de slokande blommorna. Ett par patienter har hon fortfarande telefonkontakt med, men både de och hon tycker att det inte fungerar lika bra som när de möts i samma rum. Något i kontakten går förlorat.
Så snart som möjligt vill hon ta upp arbetet igen och då koncentrera sig mer på parterapi. Hon har tidigare i sitt yrkesliv arbetat som familjerådgivare och tycker att det ger mycket. Det är spännande att höra hur paren pratar med varandra och roligt att försöka få dem att kommunicera bättre. Dessutom ser hon den nya inriktningen som ett sätt att ta ansvar för sina patienter.
– Är man 82 år… Jag kan ju få en hjärtinfarkt eller vad som helst. Ett par kan klara att jag kolar vippen, det blir värre för den som blir mer beroende av mig om jag plötsligt bara försvinner.
Men så länge Eva Ahlsell står på benen och huvudet är med vill hon fortsätta att arbeta. Omgivningen undrar ibland varför hon inte slår sig till ro, men hon upplever att hon har hittat ett tempo som fungerar.
Varje sommar, när många patienter ändå reser bort, stänger hon ner verksamheten i sex veckor. Då ägnar hon sig helst åt trädgårdsarbete.
– Jag skulle egentligen kanske bli trädgårdsarkitekt, men det är ju lite sent påtänkt, säger hon.