”Det kan vara subtilt och dolt eller straight to my face”

Att leva med minoritetsstress är att ständigt vara beredd på att möta diskriminering, var som helst, när som helst. På jobbet, i mataffären, hos läkaren. För Paula von Essen, stipendiehandläggare på Uppsala universitet, ligger stressen alltid latent i kroppen.

– Jag är adopterad från Etiopien och kom till Sverige när jag var nio månader. På grund av min hudfärg blir jag bemött på ett annat sätt än vad de som tillhör majoriteten blir. Det kan vara subtilt och dolt eller straight to my face. Att leva med den här kroniska, lågintensiva stressen kan vara ganska tärande.

Minoritetsstress definieras ofta som den stress och oro som drabbar de individer som tillhör en minoritetsgrupp, och som riskerar att utsättas för strukturell ojämlikhet, diskriminering och kränkningar i samhället.

Till exempel har Paula von Essen bott i Sverige i hela sitt liv, men får ändå beröm för sin svenska hos läkaren. I kön i mataffären märker hon skillnaden i bemötande från kunden innan, ansiktsuttrycket ändras blixtsnabbt när hon kommer fram. På jobbet är hon stundtals den enda med synligt utomeuropeisk bakgrund – inga problem att bli insläppt om hon glömt sitt passerkort. ”Dig kommer man ju ihåg.”

– Vid ett tillfälle var jag hos företagshälsovården som menade att jag hade för mörk hud för att kunna göra en undersökning. Det här är helt osynligt för andra som lever inom normen, det är subtila nålstick som ingen annan än vi som utsätts märker. Att vi är så ensamma i detta gör det ännu svårare att bära, och oförståelsen från andra leder till dubbel ohälsa. Det är förminskande och kan leda till att man begränsar sig själv, vågar inte ta plats av rädsla för att bli diskriminerad.

Hur medvetna är arbetsgivare om detta?

– Inte särskilt medvetna. Ofta behandlas det som ett individproblem, men det är mycket för en individ att bära. Ingen är skapt för att kunna hantera diskriminering, vi har ingen hemlig utbildning där vi lär oss det. Den kroniska stressen leder till ohälsa som kan påverka både jobbet och privatlivet negativt. Arbetsgivare och fack behöver medvetandegöra problemet och inse att det hämmar mångas utveckling på jobbet. Det är viktigt att organisationen runtomkring en stöttar, det tjänar alla på.

Hon har levt med en underliggande stress så länge hon kan minnas, men det var en ögonöppnare när hon upptäckte att det faktiskt fanns ett ord för det.

– När jag fick veta att det finns något som heter minoritetsstress blev jag faktiskt glad, det bevisade att det inte bara finns i mitt huvud. Att det finns ett begrepp gör det lättare att lyfta frågan och jobba för att synliggöra detta.

Inför kongressen 2024 skrev Paula von Essen, även ordförande i universitetsförvaltningens lokala Saco-S-förening, en motion om att Akademikerförbundet SSR bör driva frågan om riskerna med minoritetsstress på svenska arbetsplatser.

– Jag började tänka: hur kan det här inte vara en större facklig fråga? Det handlar om inkludering och alla människors rätt att vara trygga och må bra på sin arbetsplats. Att bli bedömd efter sin kompetens, inte sin hudfärg eller ursprung. Det är en solklar arbetsmiljöfråga! Jag tycker att facket kan göra mycket mer, inte minst att vara synlig i opinionen när det gäller den här frågan. Rent arbetsrättsligt är det superviktigt – facket måste våga vara rösten som säger ifrån.

Vad kan arbetsgivare göra konkret för att motverka minoritetstress?

– Som chef måste man våga sätta en standard för hur man beter sig på arbetsplatsen och jobba aktivt för att skapa en inkluderande arbetsmiljö. Ha en tydlig värdegrund, var observant för vilken typ av språk som används och var en förebild. Skapa en trygghet genom att de trivselregler och policys som finns på arbetsplatsen upprätthålls. Jag tycker också att lönesättningen ska vara spårbar så att människor kan känna sig trygga med att man blir bedömd för sin kompetens och inget annat.