Ännu en gång kommer rapporter om hot och våld mot barn och unga på de statliga ungdomshem som drivs i regi av Statens Institutionsstyrelse, Sis. Nu senast Ivo:s rapport ”Tillsyn av SiS särskilda ungdomshem 2021–2022”.
Vad Ivo:s tillsyn visar är iögonfallande, men tyvärr inga nyheter. Det handlar bland annat om att de särskilda befogenheterna används felaktigt och att placerade barn och ungdomar inte känner sig trygga. Oavsett vilka som styrt och vilka som suttit i opposition de senaste 30 åren har liknande kritik som den som nu kommer från Ivo framförts. Frågan som måste besvaras en gång för alla är: Hur kan placerade barn och ungdomars återkommande utsatthet för personalens våld och hot få fortgå?
Varje år placeras drygt 1 100 barn och ungdomar på Sis-hem. I huvudsak handlar det om placeringar enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och de som placeras har många gånger varit föremål för en rad olika insatser via socialtjänsten innan de kommer till Sis. Ungdomarna beskrivs ofta ha allvarliga beteendeproblem och de flesta befinner sig i stor social utsatthet.
Att det förekommer våld på de särskilda ungdomshemmen är ett faktum, vilket innebär att samhällsvården för många unga innebär fortsatt utsatthet. Medan en form av utsatthet föranleder en institutionsplacering tar alltså andra former vid under institutionsvistelsen. Det gäller i synnerhet flickorna, som ofta är yngre än pojkarna och som bär med sig en redan omfattande erfarenhet av våld och övergrepp när de placeras.
Ivo:s senaste granskning visar att flickorna känner sig otrygga i högre grad än pojkarna, de blir oftare avskilda och en fjärdedel av dem berättar om sexuella kränkningar och våld från den personal som ska hålla dem trygga. Det måste ses som ett samhälleligt misslyckande.
De särskilda ungdomshemmen präglas av en maskulin miljö där både ungdomarnas och personalens känslor många gånger åsidosätts. Våldsincidenter mellan personal och ungdomar ökade från 1 829 incidenter 2018 till 2 498 incidenter 2020. Även antalet rapporterade våldsincidenter mellan ungdomar har ökat mellan 2018 och 2020. Dessa uppgifter ger en bild av såväl personalens arbetsmiljö som institutionernas kompetensbehov. Trots det ökar årligen antal avskiljningar och beslut där barn och ungdomar placeras i enskildhet.
"De särskilda ungdomshemmen präglas av en maskulin miljö där både ungdomarnas och personalens känslor många gånger åsidosätts."
Ett sätt att identifiera, förebygga och preventivt arbeta med våldet är att personalen har rätt utbildning, ges adekvata konflikthanteringsverktyg, att det finns säkra rekryteringsinstrument och att handledning erbjuds. Många som arbetar inom Sis har allt detta – så hur kommer det sig att våldet på de särskilda ungdomshemmen trots det fortskrider? Vi tror att svaret delvis finns i kulturen på institutionen, eftersom en repressiv institutionskultur ökar risken för våldsincidenter.
Det som påverkar kulturen på en ungdomsinstitution beror bland annat på hur personalgruppen handskas med de utmaningar de ställs inför, förhållandet i personalgruppen och ledarstilen. En institutionskultur sker i växelspel mellan personal, ungdomar och chefer, men ytterst är det en ledningsfråga där chefer på alla nivåer måste vara intresserade av att skapa en kultur som bygger på respekt för barns integritet och komplexa vårdbehov.
En forskningsstudie om våld på de särskilda ungdomshemmen identifierade tre aspekter som berör kulturen på de särskilda ungdomshemmen: för det första handlar det om hur personalen uppfattar ungdomarna: farliga och våldsamma kontra sårbara eller utsatta. När det kommer till flickorna visar forskning att dessa föreställningar ofta är intrikat sammanblandade vilket gör att de upplevs av personal som extra svåra att förstå och arbeta med. Föreställningar om ungdomarna får konsekvenser för hur arbetet bedrivs och för möjligheterna att etablera relationer.
För det andra handlar det om att personalen stundom normaliserar ungdomarnas våld och ibland inte reflekterar över det potentiella egna våldsutövandet genom användandet av de särskilda befogenheterna. På så sätt finns det en risk att våld på arbetsplatsen, oavsett riktning och form, vidmakthålls. Det försvårar ett relationsskapande och våldets förklaringar förblir statiska.
För det tredje handlar det om att personalen inte alltid vågar eller kan visa vissa emotioner. Det finns då en risk att de särskilda ungdomshemmen kontextualiseras som kontrollerande institutioner istället för emotionella och vårdande institutioner. Det berör både personal och ungdomar, eftersom det kan skapa distanserade relationer mellan personal och ungdomar.
Utöver ett långsiktigt fokus på att förändra arbetsplatskulturen på de särskilda ungdomshemmen krävs följande åtgärder för att minska våldet, oavsett riktning:
1. Mindre ungdomsgrupper.
2. Ett forskningsbaserat differentieringsförfarande, förslagsvis utifrån Risk-Behov-Mottaglighet (RBM) när ungdomarna ska placeras.
3. Ändamålsenliga lokaler.
4. Strikta och adekvata utbildningskrav på de som arbetar närmast ungdomarna.
Politiken behöver ekonomiskt satsa på denna ungdomsgrupp och på de som arbetar med dem. Det kräver inte bara finansiella och materiella resurser, det kräver också en syn på dessa ungdomar som värda att satsa på – något som har negligerats under de senaste 30 åren.
Peter Andersson
Lektor i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet
Maria Andersson Vogel
Fil. dr. i socialt arbete
Forskare vid kriminologiska institutionen, Stockholms universitet
Läs också ›› Efter kritiken: Facket efterlyser mer personal och högre kompetenskrav
Läs mer här:
Abrams, L. S., Anderson-Nathe, B., & Aguilar, J. (2008). Constructing masculinities in juvenile corrections. Men and Masculinities, 11(1), 22–41.
Laanemets, L., & Kristiansen, A. (2008). Kön och behandling inom tvångsvård. En studie av hur vården organiseras med avseende på genus. Stockholm: Statens Institutionsstyrelse.
van Gink, K., van Domburgh, L., Jansen, L., Goddard, N., Ottenbros, R., van Der Stegen, B., … & Vermeiren, R. (2020). The development and implementation of non-violent resistance in child and adolescent residential settings. Residential Treatment for Children & Youth, 37(3), 176-198. (https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/0886571X.2019.1590172)
van den Tillaart, J., Eltink, E., Stams, G.-J., Van der Helm, P., & Wissink, I. (2018). Aggressive Incidents in Residential Youth Care. International Journal of Offender Therapy and Comparative Criminology, 62(13), 3991–4007. (https://journals.sagepub.com/doi/pdf/10.1177/0306624X18758898)
Bolton, S. C. (2005). Emotion management in the workplace. London: Palgrave Macmillan.
Crawley, E. (2004). Doing Prison Work: The Public and Private Lives of Prison Officers. Doing Prison Work: The Public and Private Lives of Prison Officers. New York: Willan Publis
Andersson, P. (2021). Hot, våld och emotionellt arbete på de särskilda ungdomshemmen: personalens berättelser. Akademisk avhandling. Stockholms universitet. (http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1499998&dswid=6443)
Vogel, M.A. (2020). Disciplinering, femininitet och tvångsvård. Tjejers vardag vid särskilda ungdomshem. Lund: Studentlitteratur
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.
