Han står på patientens sida

Sedd av 1149

Karriär. Cancer ställer livet på sin spets. Socionomen Markus Carlsson följer unga patienter på en resa mellan liv och död. Han är Sveriges första aktivitetskoordinator på en cancerklinik.

Senast ändrad 10:07, 9 Dec 2016
Foto: Jessica Segerberg.

Samtalet har alltid stått i fokus i Markus Carlssons liv. Nu när han jobbar med människor vars liv ställts på sin spets har det blivit ännu tydligare för honom att livet kokar ner till samtal och relationer. Vad vill man prata om när man har mindre än en vecka kvar att leva?

– Nyligen pratade jag i flera timmar med en person som dog fyra dagar senare. Vi pratade faktiskt mest om min löprunda, han kunde området där jag tränar för Göteborgsvarvet.

Markus Carlsson är klädd mer som om han kom från en fotbollsträning än socionomjobbet på Sahlgrenska sjukhuset. Men det är det som är meningen. Tjänsten som aktivitetskoordinator för unga med cancer är den första i sitt slag i Sverige och Markus Carlsson har till stor del fått utforma den själv. Tanken är att han ska finnas till hands för unga cancerpatienter och skapa utrymme att prata om något annat än sjukdomsförlopp och cellgifter. Han är anställd av Västra Götalandsregionen men tjänsten är finansierad av Ung cancer, en ideell organisation som vill förbättra levnadsvillkoren för unga som lever med cancer och personer i deras närhet.

Vad ungdomarna vill göra och prata om har Markus Carlsson fått pröva sig fram till. I början tänkte han att han skulle fixa stora häftiga saker, som att ta dit Frölundas hockeylag, men nu har han skalat ner planerna.

– Jag underskattade hur sjuk man verkligen är under en cancerbehandling. En gång tipsade jag om ett stipendium för att åka på spa, innan jag insåg att den personen var för infektionskänslig för att ens gå utanför dörren. 

”Om man kommer till en olycksplats där alla står handfallna, gör något.” Det sa en löjtnant till Markus Carlsson under lumpen, då han var pjäsgruppsbefäl för en haubits-kanon. Han har tagit med sig den uppmaningen i yrkeslivet eftersom omgivningen ofta kan stå passiv inför en person som mår dåligt, av rädsla att göra fel. Att jobba med ungdomar hellre än att utreda behov för unga har varit ledstjärnan i Markus Carlssons väg i yrkeslivet. Det är bättre att våga och misslyckas ibland än att inte försöka alls, resonerar han. 

Markus Carlsson växte upp i Karlstad med tio minuters cykelväg mellan mamma och pappa. Att bo varannan vecka är en vanlig lösning, men Markus Carlssons familj valde att ha kortare mellan bytena för att det inte skulle gå allt för lång tid mellan att de sågs. Hos mamma var det familjeliv med de två yngre halvsystrarna, medan Markus fick stå mer i centrum hemma hos pappa. Mamma var utbildad socialpedagog och pappa fritidspedagog. På söndagarna åt Markus Carlsson ofta lunch hemma hos farmor och farfar, där de mest satt och pratade vid köksbordet. 

– Jag tror att det har format mig att det var viktigt att ha nära till familjen och prata mycket med varandra, snarare än att göra de största häftigaste grejerna. Jag har alltid varit intresserad av att sätta mig in i andra människor, se var de kommer ifrån och möta dem där de är. 

Efter att ha jobbat en tid på lager och nosat på universitetslivet med en kurs i sociologi bestämde sig Markus Carlsson för att gå i föräldrarnas fotspår och läsa till socionom i Örebro. Samhällsintresset har alltid varit stort och Markus hade världsförbättrarambitioner när han började utbildningen, vilket en garvad lektor tidigt slog ner på genom att säga till studenterna i föreläsningssalen: ”Jag vet att alla här inne vill rädda världen, men bara så ni vet så kommer ni inte att göra det”. Markus Carlsson skrattar när han berättar om det.

– Då kände jag ju ”att vadå, kommer inte jag att rädda världen?” Nu har jag lärt mig att man ändå kan göra skillnad i det mindre perspektivet och att det räcker väldigt långt.

Det var fotbollen som förde Markus till Göteborg, flickvännen Kathlene Fernström är försvarsklippa i Göteborg FC:s allsvenska fotbollslag. Även hon är socionom och de träffades på en fest för fem år sen. Bara någon månad tidigare hade Markus Carlsson precis fått sitt första jobb i värmländska Hagfors där han jobbade med unga tjejer med självskadebeteende, vilket han trivdes väldigt bra med. I  Göteborg var det svårare att hitta jobb, och det slutade med att han tog det jobb som han alltid tänkt inte skulle passa honom särskilt bra, som utredare på socialtjänsten.

– Jag är glad att ha den erfarenheten. Men jag kände väldigt snabbt att jag ville befinna mig på ”andra sidan” och jobba med utförandearbete. Jag blev bara mer och mer nyfiken på hur det är att jobba med människor.

Efter ett och ett halvt år på socialtjänsten fick han jobb på ett akutboende för ungdomar med social problematik. En utmaning var att skapa en god gruppdynamik mellan ungdomarna som inte fick stanna längre än tre veckor. Där jobbade han i två år, innan drömtjänsten som aktivitetskoordinator på Sahlgrenska universitetssjukhuset dök upp.

Han minns starkt känslan när han fick första socionomjobbet, att för första gången få ett förtroende som yrkesperson. Men det här smäller snäppet högre.

– Vad har jag gjort för att förtjäna det här? tänkte jag. Att jag skulle få möjlighet att skräddarsy en helt ny tjänst kändes som ett otroligt förtroende.

Ett av Ung cancers stora mål är att avdramatisera cancerdiagnosen. De vill få allmänheten att förstå att även om behandlingen kan vara ett helvete vissa dagar och många tunga tankar kommer med sjukdomen, så kan livet kännas ganska mycket som vanligt andra dagar. Och det är det som Markus Carlsson försöker ta fasta på i sitt jobb, att en sjuk människa inte bara är sin sjukdom utan mår bra av att hålla kvar en normalitet i tillvaron.

Han har själv upplevt hur svårt omgivningen kan ha att bemöta unga personer som är med om något väldigt svårt. När han var 25 år gammal begick hans mamma självmord. Bara månader tidigare hade hans systrar förlorat sin far och tillsammans fick syskonen ta itu med saker som ingen förväntar sig att unga människor ska behöva gå igenom. 

Mer än någonsin tidigare betydde det allt för Markus Carlsson att umgås med sina närmaste och syskonen flyttade tätt intill varandra i Örebro. Där hade de också nära till Karlstad där Markus pappa fanns och allt praktiskt som behövde lösas efter mammans bortgång. Hur han tog sig igenom femte terminen på socionomprogrammet är lite av ett töcken, men på något sätt gick det. Och vid jul åkte syskonen till Thailand i tre veckor för att bara umgås med varandra och "ha det gött", som Markus Carlsson uttrycker det. 

– Jag är otroligt stolt över att vi lyckades göra något bra av det som hände. Vi kom varandra otroligt nära, tog oss alla igenom våra utbildningar och jobbar i dag med saker som vi drömt om.

När man talar om döden och vad som är viktigt i livet kan de enklaste orden vara de mest effektiva. Några gånger under intervjun ursäktar sig Markus Carlsson genom att säga ”nu säger jag en klyscha”. Nationalencyklopedin definierar klyscha som ett slitet uttryck. Men kanske har uttrycken slitits ut för att de är så användbara. Att de faktiskt stämmer.

– Om man åker på en resa så är det ju sällskapet man minns, inte vart man åkte. De här patienterna är kanske på sitt livs största resa med sin sjukdom. Och om jag får vara med på den så är jag jättetacksam.

Text: Adam Westin

Ur magasinet Akademikern nr 3/2016. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf på Akademikern.se

Läs mer! 

Fler Min väg-porträtt i Akademikern:

 

up 664
Kommentera inlägget på vår medlemssajt