”Särskilt borgerliga politiker har haft en övertro på att privata alternativ skulle vara bättre än Arbetsförmedlingen på att få arbetslösa i jobb”. Så kommenterade arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson (L) den rapport som presenterades i onsdags, där den mycket omdiskuterade privatiseringen av Arbetsförmedlingen har utvärderats.
Bakom rapporten ligger forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) och Arbetsförmedlingens analysavdelning, som slår fast att privata aktörer inte fick fler personer i arbete och studier än Arbetsförmedlingen trots att de kostade betydligt mer än myndigheten.
Privatiseringen var en av de punkter som Centerpartiet fick igenom i januariavtalet, som säkrade en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2019. Reformen gick ut på att fristående aktörer i allt väsentligt skulle ta över uppdraget att matcha och rusta de arbetssökande från Arbetsförmedlingen, vars uppdrag i stället bland annat skulle bestå av att upphandla och kontrollera de fristående aktörerna.
3 300 av myndighetens 13 800 anställda lämnade myndigheten under 2019 och samma år beslutades att 126 av 238 AF-kontor skulle läggas ner. Det här var följder av privatiseringen framför allt. Jag fick uppleva det här inifrån, som arbetsförmedlare på AF-kontoret i Örebro. Det har snart gått sex år sedan dess, vilket känns hisnande.
I den politiska debatten före och efter riksdagsvalet 2018 deltog jag även aktivt. De borgerliga partierna stod enade och ville driva igenom privatiseringen med argument som att Arbetsförmedlingen hade misslyckats med att förmedla jobb, att den saknade förtroende och dessutom kostade enorma summor i förhållande till vad den levererade.
Samma argument användes av Svenskt Näringsliv och Almega. Australiens helt privatiserade modell beskrevs som en framgångssaga av privatiseringsförespråkare och det påstods att den lett till att fler personer fått arbete till en lägre kostnad, påståenden som visat sig vara vilseledande då en statlig utredning (SOU 2019:3) konstaterat att det påståendet saknar forskningsstöd.
"Konkurrensen skulle leda till innovativa arbetssätt hos de privata aktörerna som påstods ha bättre kontakter med arbetsgivare än Arbetsförmedlingen. Detta sticker nu den här utvärderingen av det svenska systemet hål på."
Centerpartiets dåvarande arbetsmarknadspolitiske talesperson Martin Ådahl personifierade den övertro som fanns på att privatiseringen, genom valfrihet för de arbetssökande och att de privata aktörerna får betalt när arbetssökande fått ett varaktigt arbete, skulle lösa utmaningarna på arbetsmarknaden. Konkurrensen skulle leda till innovativa arbetssätt hos de privata aktörerna som påstods ha bättre kontakter med arbetsgivare än Arbetsförmedlingen. Detta sticker nu den här utvärderingen av det svenska systemet hål på.
Kritik mot privat arbetsförmedling – ”Dyrare men inte bättre”
I den rapporten har forskarna vid IFAU och analytikerna hos Arbetsförmedlingen jämfört arbetssökande som har en jämförbar situation på arbetsmarknaden. Forskarna har studerat två grupper av arbetssökande; en grupp bestående av arbetssökande med högre jobbchanser respektive en grupp med lägre jobbchanser.
Alla arbetssökande har fått ta del av Arbetsförmedlingens basutbud, i form av tjänster på myndighetens hemsida och planeringssamtal med myndighetens handläggare. Dock fördelades de arbetssökande inom de två grupperna, genom lottning till antingen en fristående aktör eller Arbetsförmedlingen. I gruppen med högre jobbchanser fick de personer som lottades till Arbetsförmedlingen endast stöd genom basutbudet. Deltagarna hos de privata aktörerna fick mer stöd, men som kostade 40 procent mer än Arbetsförmedlingens stöd.
Hos gruppen med lägre jobbchans var kostnaderna för de privata tjänsterna 70 procent högre än Arbetsförmedlingens, vars insatser omfattade bland annat arbetsmarknadsutbildningar, förberedande utbildningar och arbetsträning. Trots att de privata aktörerna kostade betydligt mer så ledde det inte till bättre resultat än för de personer som fått stöd av Arbetsförmedlingen, när man jämför löneinkomster, sysselsättning och varaktigt arbete.
Rapporten har inte blivit uppmärksammad i den utsträckning som man skulle kunna tänka sig. Sveriges Radio har förvisso rapporterat om den, men inte några av de andra stora mediehusen annat än i en ledartext i Expressen. Det blev ingen tv-debatt i onsdags, inga tidningsartiklar i vare sig Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet – inte ens i Aftonbladet, vilket jag har svårt att förstå eftersom den tidningens S-märkta ledarsida i likhet med borgerliga Expressens ledarsida varit emot privatiseringen.
Skillnad var det i slutet av 2019, när kritiken mot regeringen och kontorsnedläggningarna var som störst. En undersökning gjord av Kantar Sifo visar att det aldrig hade talats och skrivits så mycket om en enskild myndighet i media som det gjordes om Arbetsförmedlingen de sista månaderna det året.
Regeringen fattade i början av det här året det kontroversiella beslutet att ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att i egen regi matcha de som står längst ifrån arbetsmarknaden mot arbete. I våras inledde myndigheten det här arbetet och regeringen har nu skjutit till ytterligare medel för den här insatsen de kommande åren.
Det rör sig om mycket blygsamma summor, 79 miljoner kronor år 2025, vilket förvisso kommer att öka till 238 miljoner kronor år 2027 – men utgifterna för de privata matchningstjänsterna kommer att uppgå till drygt 2 miljarder kronor i snitt per år. Även om arbetsmarknadsministern är självkritisk lär inte någon radikal förändring vänta runt hörnet under en överskådlig framtid.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.