”Innerst inne drömmer man om värdighet”

När det var dags för avslutning i gymnasiet, och klassen delade ut titlar som ”klassens kompis”, blev Jakob Nadir ”klassens frågetecken”.

Han hade kommit till Sverige fem år tidigare, 2015, och få hade lärt känna honom.

– I motiveringen stod det att jag pratade grammatik när de andra pratade politik. Jag hade väl fullt upp med att säga saker på korrekt svenska.

Sedan dess har han fått många mer smickrande utmärkelser – stipendierna kan radas upp. Svenskan är perfekt, även om han själv inte håller med om det, och politiken har han ägnat fem år av akademiska studier.

Faktum är att han nyss har ventilerat sin masteruppsats i statsvetenskap, vilken hans examinator beskrivit som ”ett kvalitetsverk”.

– Jag älskar att lära mig saker, att försöka förstå.

Vi sitter på ett kafé i centrala Växjö, som Jakob Nadir valt. Ett med dukar och knarrande trägolv, som på något sätt lyckats överleva i konkurrensen från de amerikanska kedjornas resurseffektiva likriktning.

– Men allt går inte att förstå, tillägger han.

Vad är det som inte går att förstå?

– Svenskheten, till exempel – varje gång man tror sig veta vad det är ändras det. Jag älskar att fika! Jag är för jämlikhet och jämställdhet. Är jag svensk då? Nej, det räcker aldrig.

Vi ska prata om Jakob Nadirs väg sedan han lämnade Afghanistan, men den är komplicerad – det gör han klart snabbt. När han ser tillbaka på ett decennium i Sverige, finns det mycket som han är tacksam för, poängterar han.

Samtidigt känner han sig fortfarande som något av ett frågetecken. Han har förlorat modersmål och identitet, och hans erfarenheter har gjort det svårt för honom att skapa relationer. Det han berättar om i den här intervjun var han mycket sparsam med till och med inför sin tidigare flickvän. Det var för skamfyllt.

Och vad värre är: Han har hamnat i en kultur som han upplever avhumaniserar honom och andra migranter.

– När man i desperation lämnar det egna landet för att komma till ett annat samhälle, tror jag att man innerst inne drömmer om värdighet. Men debatten kring migrationen i Sverige har snarare tagit ifrån mig min värdighet. Vad jag än gör blir slutsatsen att jag kostar pengar.

Även om livet i Afghanistan var svårt, ångrar han ibland att han inte stannade kvar där, berättar han.

– Då hade jag i alla fall haft någon stolthet och självkänsla kvar. Det är helt borta nu.

Jakob Nadir hatade skolan i Afghanistan. Fyra timmar om dagen är kanske inte mycket till skolgång, men det är fyra timmar för många för den som mobbas och misshandlas. Han var ”bagarens son”, med smutsiga händer efter de persiska mattor han vävde tillsammans med sin mamma och syskon, och det gjorde honom till en hackkyckling.

– Mobbning och barnaga var regel. Till och med från lärarna. Varje år valde man ut en elev som skräckexempel, för att skrämma de andra. Den fick man trycka ner och trakassera. Vid ett tillfälle var jag så svårt misshandlad att jag egentligen inte vågade gå hem och visa mig.

Utan vidare betyg eller andra förutsättningar drömde han inte om framtiden. I bästa fall kunde han kanske gå i pappans fotspår, men det var ont om jobb.

Att lämna landet var dock inte hans idé, säger han.

– Jag skickades iväg, kan man säga. Men när idén planterades i mitt huvud tyckte jag att den var bra. Det fanns ingenting för mig i Afghanistan.

Första försöket misslyckades. Under resan över karga bergstrakter och under gassande sol dog hans bästa vän, som också följt med. Han var helt utmattad, och en eftermiddag tog han ett piller som skulle ge honom lite energi. Det blev slutet. Jakob Nadir fick transportera tillbaka kroppen till vännens familj.

Två år senare lyckades resan. Oron, ångesten och bristen på tillit försvann dock inte för det. I Sverige möttes han nämligen snart av den retoriska vindkantring som ägde rum efter flyktingkrisen.

– Jag blev plötsligt en person jag aldrig varit. Jag kallades ”ensamkommande flyktingbarn”, vilket ofta betydde ”våldtäktsman och lögnare”. Hela den här upplevelsen av att bli misstrodd hela tiden, att behöva försvara sig, var lika traumatiserande som själva resan.

Bemötandet ledde till en identitetskris, berättar han. I Afghanistan hade han trots allt, betraktats som en duglig person där, delaktig i familjens försörjning. Här sågs han som en belastning.

– Den mobbning som jag fick utstå i skolan var partikulär: den ägde rum i klassrummet och på skolgården. Den politiska mobbningen här i Sverige däremot är abstrakt, finns överallt.

Den som ständigt betraktas som lögnare och kriminell, gör lätt beskrivningen till självbild, berättar Jakob Nadir. Och om alla redan har bestämt sig för vem man är – varför inte leva upp till det?