Förbereder sig med gravar och träkors

Kyrkogårdschefen Anders Degertorp visar runt på den största av Arvika pastorats tio kyrkogårdar. Mellan gravarna, de äldsta från 1200-talet, glittrar Kyrkviken. På andra sidan den lilla bilvägen bakom oss finns nio hektar beredskapsmark som kan tas i bruk om fler kistgravar skulle behövas, berättar han. Planen är dock att de befintliga kyrkogårdarna ska räcka till, även om så mycket som tio procent av befolkningen, omkring 2000 personer om man räknar med sommarboende, skulle avlida på kort tid.

– Som jag har förstått det menar man att om kriget skulle komma, då är det fem procent som avlider vid en första attack. Och då ska vi kunna hantera det. Där har vi tagit lite höjd, eftersom vi såg under pandemin att många som har sommarstugor i Arvika kan komma att vilja begravas här, säger han.

Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som, via Svenska kyrkan på nationell nivå, kommit med rekommendationen att alla begravningshuvudmän ska vara förberedda på att ta hand om fem procent av invånarna i händelse av en större samhällsstörning. Det handlar bland annat om att se till att man har tillräckligt med gravplatsmark, att märka ut uppsamlingsplats för mottagande av flera avlidna, ha resurser för kylförvaring och att kunna hantera störningar av internet, telefoni och datasystem. Dessutom ska man tillhandahålla särskilda gravplatser för avlidna soldater och sjömän.

Rekommendationerna kom för två år sedan och i Arvika tog man tag i arbetet direkt. Faktum är att ledningsgruppen redan hade fattat vissa beslut som bidragit till beredskapen, även om det kanske inte var ett potentiellt krig man tänkt på i första hand. Till exempel hade man börjat printa ut hela gravboken och alla gravkartor på papper, något som snart skulle visa sig mycket värdefullt.

Bara några månader efter att rekommendationerna kom utsattes nämligen Svenska kyrkan för ett omfattande cyberangrepp. Under de åtta veckor som gravregistret var nedsläckt famlade många församlingar i mörkret, men här i Arvika fanns alla uppgifter förutom det senaste halvårets analogt.

– Det gjorde att det var fullt möjligt för oss att gravsätta utan några större risker. I gravboken står vem som är gravrättsinnehavare till vilken grav, vilken del av graven det gäller samt på vilket djup. Har man inte gravboken blir det väldigt knepigt.

Plats för hundra kistor

På kyrkogården ligger Korsets kapell, ett kombinerat kapell och krematorium. Anders Degertorp visar in i den sex grader kalla bisättningslokalen, där kistor med avlidna förvaras i väntan på begravningsceremoni, kremering eller gravsättning. I dag är rummet knappt halvfullt. När det byggdes om för några år sedan utökade man antalet platser. Tidigare rymdes 30 kistor åt gången här, nu finns rum för åtminstone hundra.

– Skulle fler platser än så behövas får vi väl nyttja golvytan också. Vid en större samhällsstörning kommer det säkert avlidna i body bags. Då blir det en helt annan hantering mot vad vi är vana vid, men nöd går före lag.

Även krematoriet är nytt.

– Modernare går inte att få.

Ugnen som ska upp i 800 grader drivs av ett miljöbränsle som kallas ecopar. Också det har man bytt till i beredskapssyfte. Ecopar används nämligen även till kyrkogårdens grävmaskiner, och det är praktiskt att ha ett extra lager i krematoriets stora tank att ta till om bränslebrist skulle uppstå.

I händelse av en större samhällsstörning räknar man med att ugnen kommer att stå kall. Dels eftersom bränslet alltså kommer att behövas till annat, dels eftersom många av de avlidna kommer att vara oidentifierade och därmed inte får kremeras. Förmodligen behöver de begravas snabbt, för att om möjligt identifieras senare.

Krislådor och information

Vi beger oss genom stadskärnan och upp mot församlingshemmet, där vi slår oss ner med kyrkoherden Charlotte Mackenrott. Det är hon, tillsammans med Anders Degertorp och de andra i ledningsgruppen, som har planerat pastoratets beredskapsarbete. De har slagit sina kloka huvuden ihop, gjort en riskanalys och resonerat sig fram till vad som bör göras.

– För någon vecka sedan gick vi igenom beredskapsplanen för att uppdatera den och se om det var något vi missat, och då la vi till flera saker, säger hon.

Tilläggen handlade bland annat om att uppdatera de krislådor man gjort i ordning. De innehåller sådant som papper och pennor, kommunikationsutrustning och värmeljus. Där finns också olika checklistor, så att alla i personalen ska veta vad som behöver göras om krisen är ett faktum.

– Det handlar om sådana enkla saker som att den som är först på plats ska låsa upp kyrkan. Är det kris kommer människor till kyrkan och då måste den vara öppen.

Charlotte Mackenrott säger att hennes arbete handlar mycket om att informera medarbetarna. Hur mycket som är lämpligt att berätta är dock en avvägning. Det gäller att vara tydlig utan att skapa oro. Personalen på drygt 80 personer är alla krigsplacerade på arbetsplatsen, ett besked som mottogs positivt, berättar hon.

– De tyckte att det var bra, de vet vad de ska göra och kommer att jobba med sina vanliga arbetsuppgifter. Ingen har sagt att man tänker dra. Däremot har en del sagt: Tack och lov, då blir jag inte skickad till fronten.

– Sedan vet man aldrig hur många som kommer till jobbet om det skulle bli en större samhällsstörning, säger Anders Degertorp.

Charlotte Mackenrott nickar.

– Jag utgår ifrån att alla som är krigsplacerade kommer till sin arbetsplats, men vi är ju medvetna om att sanningen kan bli en annan.

Personalen har redan varit handgripligen involverad i beredskapsarbetet på flera sätt. I ett förråd nere vid den stora kyrkogården står till exempel pallar med prydligt packade träbitar som två och två enkelt kan sammanfogas till kors, utsågade av medarbetarna.

– Vi snickrade fågelholkar för några år sedan, för vi jobbar med biologisk mångfald. Det var väldigt roligt. Det här var inte lika roligt, men viktigt, säger Charlotte Mackenrott.

Kan bli aktuellt med massgravar

I ett annat förråd finns ett hundratal nyinköpta spadar, ifall grävmaskinerna skulle bli indisponibla. Anders Degertorp, som själv grävt gravar för hand en gång i tiden, hoppas att spadarna inte ska behöva möta jorden.

– Det tar nog en halv dag för två man att gräva en grav.

Även om det blir kris är målet att ta hand om de avlidna på ett värdigt sätt. Visst skulle det kunna bli aktuellt med massgravar, men planen är att i så fall ändå försöka att ha en begravningsakt för var och en. Pastoratet har många anställda präster och alla är som sagt krigsplacerade här.

På frågan om det finns någon svag länk svarar Anders Degertorp att han funderar kring transporterna av avlidna till begravningsplatserna. Han och hans kollegor tar över ansvaret när de avlidna väl kommer till kyrkogårdarna, men hur kommer det att fungera innan dess?

Charlotte Mackenrott tänker på långsiktigheten.

– Om man ser på Ukraina till exempel, så handlar det inte om veckor utan om år. Det måste fortsätta att vara så normalt som möjligt, framför allt för barn och unga. Hur orkar man långsiktigt? Det tycker jag är det svåra.

– Man kan också fundera på hur många människor som kommer att dra sig mot norska gränsen om det skulle hända något längre österut i Sverige, där det finns en betydligt större befolkning. Hur stort tryck får vi i Värmland? säger Anders Degertorp.

– Och är det ett tryck vi klarar? Det har vi ju ingen aning om, säger Charlotte Mackenrott.