Hennes uppdrag: Att bryta ensamheten

Nästan var fjärde person besväras av ensamhet och isolering. Och de allra äldsta i befolkningen är bland de mest påverkade. Att vara den som blir kvar när andra runt omkring faller bort kan vara svårt och många isolerar sig.

Men att ensamhet och åldrande hänger ihop är ingen naturlag, det finns sätt att bryta mönstret. Det vet Teresia Wellander, frivillig- och verksamhetssamordnare på Trivselpunkten, en kommunal öppen mötesplats för seniorer i Staffanstorp.

– Målet med vår verksamhet är att de som kommer hit ska känna sig lite mindre ensamma. Att ge en guldkant i tillvaron. Resultatet ser vi när människor kommer åter, deltar i våra aktiviteter och blir en del av gemenskapen. Det är det finaste kvittot på att det vi gör här fungerar.

Teresia Wellander är utbildad äldrepedagog och arbetar bland annat med att samordna mötesplatsens volontärer, eller frivilliga som de kallas här. Det är mestadels äldre som ställer upp och hjälper till vid aktiviteter.

– Det är ett bra sätt att bryta ensamhet, att engagera sig i något. Men det är också värdefullt för oss, vi hade inte klarat oss utan dem. Det finns hur mycket som helst att göra. Det är mycket logistik och planering för att få ihop frivilligverksamheten, men otroligt belönande. Man känner verkligen att man gör skillnad.

2023 påbörjade regeringen en satsning på att bryta och förebygga ofrivillig ensamhet, med 300 miljoner årligen fram till 2025. I februari i år presenterade Folkhälsomyndigheten Sveriges första strategi mot ensamhet och för gemenskap. Den slår fast att hela samhället behöver medverka i arbetet för att motverka detta samhällsproblem.

Frågan är på agendan och ofrivillig ensamhet har gått från att ses som ett individuellt problem till ett strukturellt problem. Något som tidigare setts som privat vet man nu kan leda till psykiska och fysiska sjukdomar, mänskligt lidande och kräva stora vårdresurser.

– Även nya socialtjänstlagen säger att vi måste jobba mer förebyggande och biståndslöst. Det blir en form av erkännande för oss. För det finns ju fortfarande folk som jobbar i kommunen som inte vet vad vi gör här och varför. Nu är det svart på vitt att det vi gör är viktigt.

En av Teresias tre telefoner ringer. Som samordnare iklär hon sig rollen som bläckfisk, uppgifterna hon roddar sträcker sig från stödjande samtal till att byta vatten i akvariet. ”Det står på min att göra-lista i dag”. I ena handen luren där en dam vill boka plats på pizzabuffén som anordnas om ett par veckor. I den andra en skurhink hon baxar in i en skrubb. Högt och lågt, bläckfiskarmarna är sällan stilla.

– Jag är rätt tålig, det krävs ganska mycket innan jag ska förlora kontrollen. När jag blir stressad kan jag hantera det. Efter covid drabbades jag av en utmattning, så jag antar att jag lärt mig en del efter det. Både personalen och våra seniorer sattes på prov under pandemin, och vi märker att den har påverkat ensamheten. Det är vissa som fortfarande inte riktigt har vant sig vid att komma ut. För man satt inne så länge och det var så farligt och läskigt.

Damen i telefonen har hakat på en trend. Förutom dragplåstret musik är aktiviteter som innehåller mat populärt. Frukost, fika, våfflor, pizza – det lockar storpublik. Då flockas herrarna och damerna till Trivselpunktens lokaler i centrala Staffanstorp.

– Vi försöker dock implementera en lite mer hälsofrämjande profil. Mer rörelse och mindre kakor. Men den är svår. Det blir direkt protester om vi tar bort det goda. Vi ska i alla fall börja jobba enligt fingermodellen, som används i arbete mot demenssjukdom, men som funkar på alla. Det handlar om hälsosam mat, fysisk aktivitet, sociala aktiviteter och hjärngymnastik.

Att ensamhet är utbredd bland äldre upplever Teresia Wellander på nära håll. Genom samarbete med till exempel hemtjänsten och riksfärdtjänst får hon återkoppling om isolerade individer.

– De som är allra mest ensamma är förstås svåra att nå, de tar sig ju inte hit självmant. Där måste vi nätverka med andra aktörer. Vi har ett samverkansprojekt med riksfärdtjänst som informerar brukare om vilka organisationer och aktiviteter som finns i kommunen, och sedan får vi nummer till de som vill bli uppringda av oss, säger hon och fortsätter:

– Det vi ibland får höra är att det finns personer som bokar färdtjänst, men som egentligen bara vill ha någon att prata med. Ett talande exempel. Vi gör vad vi kan för att fånga upp de ensamma, men till syvende och sist ligger det hos en själv att ta sig ut. Man kan inte bara sitta hemma och vänta på att något ska hända. För det kommer det ju inte göra.

Två damer på en parkbänk i solen vid torget, fnittrande som småflickor. En syn som gjorde Teresia Wellander lycklig in i själen.

– Jag kände direkt igen dem, de har kommit hit på var sitt håll och upplevts ganska ensamma. Så en dag sitter de där tillsammans, och har funnit varandra. Det är sådana små stunder som gör allt slit värt det.

Att se seniorerna göra skillnad för varandra är ett av målen med verksamheten, säger hon och ger ytterligare ett exempel på när människor går från ensamhet till samhörighet.

– Vi erbjuder förebyggande hembesök till personer som fyllt 80 år, och på ett av dessa träffade vi på en man som kände sig ensam. När han kommer hit fångas han upp av vårt gäng sociala och pigga farbröder, vilket gör att han ville komma tillbaka igen dagen efter på vår påsklunch. Det är fint att se att de tar hand om varandra.

Det finns solskenshistorier. Och det finns kärlek och triangeldraman. Lite som en såpa som utspelar sig på Trivselpunkten.

– Ibland uppstår kärlek över kaffe och en våffla, och det händer att det flirtas vid bridgeborden. Det är underbart att se, många som kommer hit är ju långt över åttio.

Sorlet fyller lokalen. Det är fredagsfrukost, en av veckans mest välfyllda aktiviteter. Frallor, pålägg, marmelader, ost och kex dukas upp, och seniorerna tar plats vid långbordet. Olle Sandberg är en av dem som kommer till Trivselpunkten regelbundet.

– Jag kommer hit för gemenskapen, alla kända ansikten och babbla om ditt och datt. Det betyder mycket. Är man något så när frisk är det ens eget ansvar att ta sig ut. Annars får man skylla sig själv om man är ensam.

Men även bland 80-plussarna finns grupperingar. Under frukosten sitter männen för sig och kvinnorna för sig. I biljardrummet hänger till största del farbröder. Precis som i skolans uppehållsrum.

Ingalill Morin är en av de frivilliga på Trivselpunkten som fokuserar extra mycket på inkludering och bemötande.

– Det finns grupperingar här som är svåra att komma åt. Det bildas lätt gäng och man börjar paxa platser till sina kompisar. Som ensam är det en stor tröskel att ens komma hit. Att då känna att man inte får sitta var man vill, eller att folk tittar bort då man kommer, det är inte roligt. Men vi jobbar på det.

Det är ett viktigt arbete, men det är långt ifrån enkelt. Det här med popularitet och hierarkier försvinner inte med åldern, betonar Teresia Wellander.

– De som har lätt för det sociala behöver knappt anstränga sig för att bli populära, de sugs direkt upp i gemenskapen, medan andra verkligen får kämpa. Där har vi i personalen och våra frivilliga ett viktigt uppdrag att hjälpa till att hitta en ledig stol, säga några välkomnande ord och hålla sällskap.

Just den här dagen vankas det ponnybesök på Trivselpunkten. Ridskolan i Staffanstorp finns på plats och alla som vill får komma och klappa och bjuda hästarna på morötter ute i trädgården.

Zorka Aksentijevic är en av de frivilliga som hjälper till på Trivselpunkten. Hon kommer dit lagom till att hästarna Milly och Vicky anländer.

– Ibland har vi mycket folk här, på de mest populära aktiviteterna kan det vara uppemot hundra personer. Då klarar sig inte den ordinarie personalen själv. Vi hjälper till att duka, diska, ställa fram och tillbaka stolar, kanske ordna med hämtning av personer som inte kan ta sig själva. Vi frivilliga är jätteviktiga.