Att mäta arbetet inom socialtjänsten har blivit populärt under senare decennier. New public management och evidensbaserad praktik har banat vägen för dagens mätkultur som präglar mycket av arbetet inom socialtjänsten. Men hur påverkas egentligen arbetet?
Det har Teres Hjärpe på socialhögskolan vid Lunds universitet studerat.
– Det jag har sett är att det blir väldigt styrande och påverkar hur man förhåller sig till sitt arbete. Till exempel blir det viktigt att hålla tidsbudgetar, viktigt att hålla ungefär lika många möten som sina kollegor, säger Teres Hjärpe.
Det positiva är att det kan bidra till en ökad likriktning mellan olika socialkontor, tror Teres Hjärpe. Och det kan fungera som en garanti för att en viss miniminivå utförs och på så sätt kan verksamheten bli mer rättssäker.
Samtidigt finns också en risk för en glidning av fokus, konstaterar hon och talar om något hon kallar för om en sakta pågående uppmärksamhetsförskjutning.
– Mätandet blir alltid en förenkling och det upplevs som otillfredsställande för det speglar inte komplexiteten i ens arbete. Om man då successivt börjar mäta allt fler aspekter för att motverka den förenklade bilden kan uppmärksamheten förskjutas mot sådant som kan synas i statistik på bekostnad av det som inte kan mätas.
Hon är själv socionom i grunden och började studera mätkulturen, som hon kallar den, efter att ha följt chefer i ledarskapsprogram inom socialtjänsten i ett annat forskningsprojekt.
– Det handlade mycket om att mäta. Det talades om att mätning som verktyg skulle lösa många av socialtjänstens problem. Jag tyckte det var intressant att man satte så stor tilltro till det och undrade vad det innebär för praktiken.
Risken, menar Teres Hjärpe, är att mätandet blir alltför styrande.
– Jag tror inte att det var meningen att det skulle generera så mycket administration. Det kräver att man rapporterar in statistik och risken är att det leder till ännu mer mätningar.
I sin forskning har hon sett hur socialsekreterare som hamnar efter i statistiken i jämförelse med kollegorna kan börja fundera på exempelvis om vissa utredningar är tyngre och tar mer tid. Bör man då också mäta ärendenas tyngd? Samma sak gäller organisationer som ska rapportera in till statistikdatabaser för öppna jämförelser. Har ett kontor haft många yngre barn, vilket gör utredningarna mer komplexa, och bör det kanske vägas in?
Och så vidare.
– Sådana diskussioner kan pågå i oändlighet. Och som socialsekreterare kan man börja producera ny statistik för att ha ryggen fri och för att försvara sig när chefen ifrågasätter siffrorna.
Det finns också en risk att socialsekreterare börjar förlita sig mer på siffrorna än på sin egen yrkesmässiga kompetens.
– Det finns en risk att man lämnar över ansvaret till siffrorna och förskjuter kunskapen om vad som ska göras när man jobbar med människor.
Framöver vill Teres Hjärpe fortsätta att studera om och i så fall hur själva mötet med klienten påverkas av mätkulturen.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.