Luka Vestergaard är präst, poet och politiker. Nåja, det sistnämnda tillhör väl det förflutna, men vem vet – han har en slumrande politisk drake inom sig.
Numera är han dessutom en del av Försvarsmakten. Myndigheten växer, och det behövs gott om människor för att fylla ut alla tjänster – också från kyrkans håll. Luka Vestergaard fungerar sedan januari i år som divisionspräst i Skövde, nära Mariestad, där han annars arbetar i församlingen.
– Uppdraget innebär inte att jag välsignar kanoner. Precis som till exempel sjukvårdare har jag en viktig stödfunktion: Jag hjälper till att upprätthålla funktionen på stridsfältet, utbildar om folkrätt och rådger om etiska förhållningssätt.
Soldater är inga maskiner, påpekar han, utan människor som utför sin uppgift med samma känslor och filosofiska behov som alla andra. Må så vara – men vad är det som lockar en poet och klimataktivist till just den här uppgiften?
"Arbetsmiljön är ju inte någonting som man åtgärdar en enda gång – den är något som man fortgående arbetar med och har ett gemensamt ansvar för."
Han har alltid har varit intresserad av prästens roll utanför kyrkomurarna, svarar han, och betonar särskilt dess funktion vid katastrofer, samhällstrauman och kriser.
– Där är kyrkans omsorgskompetens oöverträffad. Ta tsunamin, till exempel, då den var en väldigt betydelsefull kraft.
Och i ett krigstillstånd då? Då kan kyrkan stå för trygghet och kontinuitet – oavsett om människor tror på dess lära eller inte.
– I Sverige är vi vana att tänka så polariserat: ”Tror du på Gud – ja eller nej?” Men i en kris tangerar människor evighetsfrågor på ett sätt som kan vara lite oväntat också för dem själva. Om vi formulerar det som en gudsfråga eller ej är sekundärt för oss präster.
Luka Vestergaard kommer inte från någon särskilt kyrklig familj, och det var inte alls självklart att han skulle bli präst. Hans nyfikenhet på arbetet väcktes först när ett antal vänner och bekanta, oberoende av varandra, pushade honom åt det hållet.
– Jag var ung vuxen då, och tyckte att det var roligt att möta nya människor och prata med dem om livet. Det märktes väl, och olika personer sade till mig: ”Ska du inte läsa teologi – det skulle väl passa dig?”
Han följde deras uppmaningar och började studera i Lund, men var inte säker på vad det skulle leda till. Han drogs samtidigt till politiken, och för en period var den attraktionen starkare: vid 21 års ålder kandiderade han till, och fick uppdraget som, språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund.
Paus i studierna – en ny tillvaro som heltidspolitiker.
– Det var en hektisk period, där jag åkte runt och talade för fullsatta skolaulor och satt i radio- och tv-studior.
När han till sist återvände till teologistudierna bar han fortfarande på ett tvivel: Var inte prästrollen lite för gammaldags och strikt? Och kanske mer akut: Var han, med alla sina mänskliga brister och tidigare misstag, verkligen kvalificerad för den?
”Vem är jag i den här rollen?” Man får nästan hoppa ur sitt jag och betrakta sig själv utifrån.
Luka Vestergaard
– Under en utbildning som syftar till ett arbete nära människor jobbar man med sig själv som verktyg. Det betyder att man går igenom introspektiva perioder där man verkligen rannsakar sig själv på ett väldigt djupt plan: ”Vem är jag i den här rollen?” Man får nästan hoppa ur sitt jag och betrakta sig själv utifrån.
Han var dock inte ensam i sin rannsakan. Kyrkan tog samtidigt allt större plats i hans liv, och han fick bra vägledning där. Och vad gäller frågan om hans mänskliga tillkortakommanden fick han hjälp av en kyrkoherde i Malmö, som förklarade för honom att alla hans erfarenheter bara skulle berika honom i rollen som präst.
– Då trillade polletten ned, och jag skickade in mina papper för att kunna bli antagen i ett stift.
Nu har Luka Vestergaard varit präst i tio år. Tiden som ledare för ett politiskt ungdomsförbund tänker han på som en lärorik etapp på vägen.
– När man ska jobba i de människonära yrkena – som präst, psykolog, socionom och kurator – tror jag att det är viktigt att man har haft en livsresa. För mig var den där upplevelsen en del i en mognadsprocess.
"Jag tycker att det är viktigt med skälig lön. Arbetsgivare som snålar på den fronten tänker fel: Det lönar sig aldrig, eftersom snåleriet i stället genererar en massa sekundäreffekter som man sedan måste ta hand om på arbetsplatsen."
Mognaden utesluter dock inte vidare samhällsengagemang. Inför det senaste valet vaknade den där politiska ”inre draken”, som han kallar den, till liv igen. Det efter att blocköverskridande Klimatalliansen frågade om han kunde tänka sig att lägga upp deras valstrategi.
– Det var nästan som att få besök från min dåtid. Jag hade lagt politiken på hyllan rätt mycket, och funderade länge på om jag ville tillbaks eller inte. Men jag gick med på det, och blev till ett slags sakrådgivare på det politiskt-strategiska planet. Det handlade bland annat om hur man når ut i media.
Den saken har han koll på. De debatt-texter som han skrev under den perioden går i –uppenbart lustfylld – polemik med hela det politiska etablissemanget, och inte minst Miljöpartiet.
– Jag kan tycka att det svenska debattklimatet är ganska trist, eftersom det verkar gå ut på att formulera korrekta tjänstemannaförslag och i övrigt kasta paj på varandra. Då kan min retoriska stil kanske uppfattas sticka ut. Debatt är en levande dramaturgi för mig: Att ta ut svängarna och vara lekfull med orden skapar skärpa och tankeutrymme.
Själv vill han ha offentliga diskussioner som är levande, roliga och underhållande. Och tydliga. Det sista saknar han särskilt i klimatfrågan.
– Politiker vågar ofta inte säga som det är, att läget är riktigt, riktigt allvarligt, för då blir de kanske inte återvalda nästa mandatperiod.
Så hur har Luka Vestergaard fått ihop korset och klimatet, predikstolen och politiken? De två sfärerna utesluter inte varandra, konstaterar han – tvärtom. Kyrkan befinner sig mitt i samhället, eller borde åtminstone göra det. Den där inre ormen är inte en förförare som lockar honom ut ur kyrkans trygga lustgård. Någon sådan finns nämligen inte.
– Religionens stora styrka är att den i hopplösheten kan hitta kraft till förändring. Så även om man går runt och känner att världen just nu befinner sig i själens mörka natt, så finns ändå ett hopp. Det är det vi predikar varje söndag. Min uppgift som präst är att upprätthålla detta hopp åt människor – och i förlängningen också åt mig själv.
Mina 3 bästa val
Präst. ”Det kan ju finnas de ute i landet som läser Akademikern och tänker: ”Skulle jag verkligen passa för prästyrket?” Dem skulle jag verkligen vilja uppmuntra att följa sitt hjärta. Det är det värt.”
Försvarsmakten. ”Jag är väldigt glad för att jag valde att anmäla intresse till Försvarsmakten. De lägger på mig en massa utbildningar nu, så det händer väldigt mycket positiva och intressanta saker tack vare det beslutet.”
Predikan. ”Ett ständigt pågående val hos mig är att predika om den tid vi lever i, och så att kyrkobesökaren kan relatera till det. För att kunna göra det måste man vara väldigt lyhörd för det som pågår runt människor och ha lite fingertoppskänsla för vad de står i.”
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.
Senaste nytt
SPANING
Tvingas till träning på arbetstid
Allt fler av alla som jobbar har hälsofarligt låg ko...
Läs även
ARBETSMILJÖ
Över hälften av personalvetarna upplever j...
Majoriteten personalvetare vittnar om hög arbetsbela...
MINORITETSSTRESS
”Det kan vara subtilt och dolt eller...
Paula von Essen vet allt om minoritetsstress, men k...
