Johanna Haag, 42, var mästare på att hitta sin hemliga källa till dopamin och adrenalin och kunde driva upp sig till en närmast manisk nivå. Skarp och klarvaken, men hela tiden farligt nära gränsen. Det visste hon förstås inte då, eller ville inte veta. Jobben var för roliga, för coola, för framgångsrika för att kunna, eller vilja, tagga ner.
– Karriären var allt för mig. Jag var bra på det jag gjorde, och jag fick mycket beröm för mitt arbete. Bekräftelsen eldade på mig, och allt snurrade fortare och fortare.
Men när kroppen slår bakut hjälper varken adrenalin eller smicker. Smällen kom några år senare, samtidigt som barnet. För som högpresterande kvinna är det svårt att bli mamma. Rollerna krockar. Samvetet skaver.
"Man vågar inte ta betalt i den här branschen, man ska liksom inte profitera på folks ohälsa. Men jag tar bra betalt." Foto: Viktor Gårdsäter
– Jag ville både vara bäst på mitt jobb och en närvarande och rolig mamma. Det är en omöjlig ekvation. Men det här ouppnåeliga idealet att man ska göra allt på en så sjukt perfekt nivå pockar ständigt. Man ska vara vältränad, snygg, glad, berest, ha ett fint hem och samtidigt jobba mycket. Jag gick till slut sönder.
I dag jobbar Johanna Haag som förändringscoach i det egna företaget Find the yards. Namnet är en lek med Finngårdarna, den lilla byn där hon växte upp.
Tempot kanske inte är lugnare i dag, men hon kan sätta gränser och har lärt sig lyssna på kroppen. Det vill hon lära ut till sina klienter, eller sina gelikar. För många är precis som hon. Osäkra högpresterare utan broms.
Hon erbjuder både grupp- och personlig coachning genom sina program Glittra, Boom och Spark. Det gör hon genom olika samtalsmetoder, varvat med yoga, meditation och dans. För skeptikern kan det låta flummigt, kanske till och med new age:igt, men är egentligen väldigt konkret, säger hon.
– Vi lever från halsen och uppåt, vi är hela tiden i vår hjärna och tänker, analyserar och oroar oss över både nutiden och framtiden. Men det funkar inte att tänka ut allting hela tiden, vi måste komma i kontakt med fler delar av oss själva. Vad säger hjärtat och magkänslan? Det mentala, kroppen och själen är lika viktiga.
Flyttlådor står staplade på varandra, några halvpackade står utspridda runt om i radhuset. Solen bränner in genom altandörren som leder ut till den stora ängen där grannbarnen brukar leka, springa in och ut till varandra. En idyll som snart ska bli någon annans. Hon sålde huset igår. Ett nytt kapitel ska påbörjas med varannan-vecka-liv med barnen. Ett gemensamt beslut, berättar hon.
– Jag är väldigt transparant kring vad jag går igenom och hur jag lever mitt liv. Den här världen jag arbetar i, där yoga och meditation är en stor del, ska allt vara så ljust och käckt och lyckligt. Men livet kan vara jävligt mörkt ibland, och jag vill dela med mig av det också. Det gör att jag kan connecta med mina klienter, och det är därför många väljer mig. Jag anser inte att det är trovärdigt att få hjälp av någon som inte själv gått igenom det den predikar. Att bara ha läst det i en bok blir inte lika kraftfullt.
Johannas första jobb efter civilekonomutbildningen var som projektledare på en design- och varumärkesbyrå. En helt ny värld öppnade sig som hon lärde sig bit för bit, och som senare skulle ta henne till ett specialuppdrag på Electrolux och resor över hela världen. Högt tempo, prestige och status.
– Jag pushade hela tiden gränserna för min kapacitet och älskade det! Kickarna och bekräftelsen var det jag levde för. Men jag förstod inte att jag lånade energi för veckor och månader framöver.
Yin, det mjuka, lugna, återhämtande, hittade hon först senare, tack vare yogan. ”Den räddade mitt liv, bokstavligen”. Men först skulle kraschen komma. Den där allt stannade upp och bokstäverna på datorskärmen blev suddiga.
Johanna hade fått sitt första barn och lämnat Electrolux för ett jobb på byrå i tron om att hon skulle kunna prestera på samma nivå som tidigare. Det kunde hon inte. Bebis och ständig sömnbrist, flytt från innerstaden till villaförort och ett knakande äktenskap gjorde jobbet tungrott.
– Vi hade precis flyttat till det här huset, det var en vinter utan snö, allt var grått och deppigt. Vi hade bara möbler till några enstaka rum, jag pendlade in till stan, jag och min man bråkade jättemycket. Det var jobbigt på väldigt många olika plan i livet. Att kombinera ett högpresterande jobb med barn och familj blev för svårt, jag klarade inte av det. Jag kraschade då.
"Jag har varit på många arbetsplatser och har insett att det absolut viktigaste för mig är snällhet." Foto: Viktor Gårdsäter
Solen exponerar Johannas bruna rådjursögon. Hon har en varm aura, som man föreställer sig en yogi, men det märks också att hon är ett proffs på att prata om sig själv. Välartikulerad, luttrad i multinationella bolag och den individualistiska byråvärlden. Men där finns också spår av värmländskan, dialekten som smyger sig in i vissa ord och betoningar.
– Jag flyttade till Stockholm när jag var nio, efter att mamma och pappa skilde sig. Jag gjorde allt för att dölja min värmländska. Jag slipade snabbt bort det värsta, men även om jag bott här i 32 år är jag värmlänning i själ och hjärta. Jag längtar alltid dit.
Efter kraschen och en kort sjukskrivning började Johanna ett nytt chefsjobb på Åhléns. Till viss del en flykt in i nästa prestigeuppdrag, men samtidigt en spännande utmaning. I samma veva försökte hon bli gravid med sitt andra barn.
– När man är inne i den här karriärsnurren hamnar man i en sjuk tunnel. Mitt äldsta barn Rufus var 1,5 år, och då var det redan dags för nästa, för det skulle ju gå så lite tid som möjligt mellan barnen. Det blev prestation även där. Men kroppen sa ifrån.
När hon varit på Åhléns i tre månader var Johanna gravid för sjunde gången med sin yngsta son Charlie, som nu är sju år. Då hade hon fått sex missfall. En tung period, det syns i ögonen, rösten stockar sig.
– Jag började få blödningar, och min läkare sa till mig: Johanna, vill du välja livet eller ska du fortsätta som du gjort? Jag förstod att jag skulle förlora det här barnet också om jag inte gjorde en stor förändring i mitt liv. Jag blev sjukskriven genom hela den graviditeten.
Johannas pojkar kommer gående på ängen utanför, skoldagen är slut. Under pandemin fick de träna på att gå hem själva från skolan, den lilla med storebrors hjälp, och nu är det deras vardagliga ritual.
– Jag jobbar hemma och kan ta emot när de kommer hem. Det är en sådan ynnest.
Efter en sväng i kollektivtrafikbranschen bestämde sig Johanna för att plugga till hälsopedagog på folkhögskola. Ett nytt hållbart liv skulle börja. Nu skulle både yin och yang få plats.
– Jag tjänade en jävla massa pengar och brände dem på att må bra igen. På terapi, yoga. Men det var när jag hittade till hälsopedagog mitt hallelujamoment kom. När jag fick applicera mina nya kunskaper på klienter kände jag typ: Jag har aldrig varit så här bra på någonting i hela mitt liv. Jag hittade hem.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.
