Uppfostra din robot

När statsminister Stefan Löfven i en DN-intervju nyligen sade att vi inte ska ”vara rädda för den nya tekniken, vi ska vara rädda för den gamla tekniken”, lät det som en besvärjelse. För visst finns det en utbredd rädsla för den tekniska utvecklingen som nu i snabb takt automatiserar arbetsmarknaden. Skräckprognoser talar om att mer än hälften av alla jobb kommer att ha försvunnit inom två decennier.

Regeringen tycks ha tagit hotet på allvar. För att möta det har framtidsminister Kristina Persson tillsatt analysgruppen Arbetet i framtiden. Automatiseringen är i sig ingenting nytt, den har pågått sedan den industriella revolutionen. Men den som väntar nu är speciell, menar hon:

– Många jobb kommer att försvinna och den här gången är det inte bara på verkstadsgolvet, utan också i något slags medelinkomstskikt. Vi tittar brett på hur vi ska klara förändringarna i arbetslivet. Den stora frågan är: Hur håller vi arbetslösheten nere i ett längre tidsperspektiv?

Flera forskare konstaterar samma sak: Om det för 100–200 år sedan var arbetaryrken som ersattes av maskiner så är det i dag framför allt klassiska medelklassjobb som robotiseras. Säljavdelningar ersätts av digitaliserade auktionsförfaranden och bokföring, kreditbedömning och medicinsk diagnostik datoriseras, för att ta några exempel. Men några som går en ljus framtid tillmötes är samhällsvetarna. Många, exempelvis socionomer, arbetar i mellanmänskliga arbeten som är svåra att ersätta. Andra kommer att få nya arbetsuppgifter, konstaterar Stefan Fölster, chef på Reforminstitutet och ett av namnen bakom den uppmärksammade rapporten om att drygt hälften av jobben riskerar att bytas mot digital teknik inom tjugo år.

– Komplexiteten i samhället ökar. Företag kommer att söka personer med allt mer specialiserade kompetenser som ska fungera i allt mer komplexa sociala sammanhang. Då blir de här yrkesgrupperna attraktiva, säger han.

Framför allt kommer beteende- och personalvetarna att behövas för att interagera tekniken i de mänskliga förhållandena.

– För att uttrycka det slarvigt: robotarna måste uppfostras, eller läras.

Vi ser det redan. Ett färskt exempel är den nya avancerade, kognitiva roboten Amelia, som används inom bland annat kundtjänst. Hon förstår tal- och skriftspråk, och besitter förmågan att omsätta ny kunskap i problemlösning. Förutsatt att personer med rätt sorts kompetens tränar upp henne, vill säga. 

Framöver kommer HR-personer att behövas för att lära upp och utveckla datoriserade rekryterare. Socionomer kommer att syssla med att utveckla digitala verktyg för att bekämpa den accelererande psykiska ohälsan. 

Ett annat område där behovet av ny teknik är stort är vården.

– Jag tror till exempel att en del av de personliga assistenterna kommer att ersättas av robotar och beteendevetare som lär dessa robotar att möta specifika behov, säger Stefan Fölster.

Nya uppgifter som kräver mänsklig arbetskraft dyker alltså upp längs vägen. För dem som vill tillhöra vinnarna på den allt mer polariserade arbetsmarknaden krävs därför lyhördhet och anpassningsförmåga – de får vara beredda på att vidareutbilda sig för att göra sig tillgängliga för de nya jobben, var de nu kommer. 

Fast frågan är vem som egentligen är vinnare och förlorare när vi får robotar som arbetskamrater. Socionomer, beteendevetare och personalvetare kommer kanske att ha jobb – men är det verkligen jobb vi vill ha? Kan det bli så att vissa får jobba medan andra är lediga?

Roland Paulsen, sociolog, författare och debattör, vill vända upp och ned på hela diskussionen. Han ser i automatiseringen en historisk möjlighet att minska lönearbetet och införa något slags basinkomst. 

– Jag ser den succesiva befrielsen från arbetet som ett av modernitetens främsta projekt. Problemet är att den tekniska utvecklingen, som skulle kunna vara en välsignelse för vårt samhälle, nu riskerar att bli en förbannelse. Om vi envisas med att behålla arbetstiden konstant och samtidigt rationaliserar bort jobb med ny teknik blir det oundvikligen spänningar i samhället.

Frågan om arbetsförkortning debatteras sällan på politisk nivå, men Roland Paulsen tror att det kan förändras snabbt om arbetslösheten stiger. Särskilt om den slår mot medelklassen.

– När nu även tjänstemän får uppleva den sortens identitetsförlust som industriarbetare en gång fick uppleva kommer det kanske till sist att tydliggöra hur lite kreativitet som faktiskt finns i de flesta lönearbeten.  

Text: Tim Andersson 

Ur magasinet Akademikern nr 6/2015. Läs hela temat i vår blädder-pdf på Akademikern.se