Krönika: ”Åldrad och fattig, men rak i ryggen”

Jag reser genom Buenos Aires, en sällsynt vacker stad som kallas för Sydamerikas Paris på grund av de stora boulevarderna och en arkitektur liknande den franska huvudstaden. Vi åker förbi skyskrapor som står bara ett stenkast från områden liknande favelas som här kallas för ”villas”. Argentina håller andan och väntar på en VM-final och överallt vajar den blåvita flaggan med en sol i mitten.

Det finns en parallell mellan ett underutvecklat samhälle och fattigdom. Ett modernt samhälle med moderna människor ska inte ha en levnadsstandard där många inte har tak över huvudet och saknar mat på bordet. Men det här är motsättningarnas land. För hundra år sedan var Argentina ett av världens rikaste länder. En del av de svenska flyktingströmmarna under förra sekelskiftet gick till Argentina. Men under 1900-talets senare hälft och 2000-talet har den ekonomiska resan gått spikrakt neråt.

Det senaste året har inflationen legat kring 100 procent. Argentinarna är ett härdat folk. Att prata om våra svenska bekymmer med inflation och stigande elpriser är knappast lönt med en argentinare. De skulle skratta åt vår oro eller möjligen le överseende som till ett barns bekymmer. Vad de genomgår med inflation och kris kan närmast liknas vid en permanent katastrof de alltjämt lever med. Att följa fotbollslaget i VM och fira deras seger skänker livslust och glädje för att trycka undan vardagens bekymmer. Något man gärna förlorar sig i helhjärtat.

Fattigdomen är utbredd. 28 miljoner personer får i dag någon form av hjälp av staten. Det i ett land med 47 miljoner invånare. Det finns 141 olika typer av ”sociala planer” vilket är ekonomiska bidrag från staten. En familj beräknas behöva minst 130 000 pesos per månad för att klara sina utgifter, vilket motsvarar cirka 4 000 svenska kronor. Minimibidraget ligger på cirka 2 000 kronor.

I Buenos Aires ökar protesterna och demonstrationer mot staten där man kräver en bättre levnadsstandard och mer hjälp. Protesterna har närmast blivit ett permanent inslag där man slår upp tältläger på gatorna och stannar i veckor. Det har gått så långt att butiker och restauranger beklagar sig över att de inte får kunder då demonstranter blockerar all trafik där shoppingstråken går.

Jag åker vidare ut på Pampas. Vidsträckta landskap mil efter mil där kor och hästar strövar fritt på gröna åkrar och fält likt i en visa av Evert Taube. Eukalyptusträd skänker viss skugga till djuren. I Ranchos, en ort med tiotusen invånare träffar jag socialarbetaren Paola och vi jämför arbetsvillkor.

En socialsekreterare i Argentina har fyra till fem års utbildning, vilket är gratis som alla universitetsutbildningar i landet. Lönen ligger på cirka 2 800 svenska kronor. Många har därför två jobb för att klara sig, vilket medför arbetsdagar på upp till tio timmar eller mer. En fast anställning är svårt att få och många kontakternas på kortare kontrakt vilket gör dem svaga i förhållande till arbetsgivaren. Men Paola menar att facket stärkt sin roll och avtalen blivit något bättre de senaste åren.