För första gången någonsin har Sverige haft mer än 10 000 asylsökande under en enda vecka. Myndigheterna går på knäna. Samtidigt märks också en stark vilja att hjälpa nyanlända.
– Det har varit ett otroligt engagemang sedan i början av september. Men det är svårt att hinna med att kanalisera och plocka upp engagemanget. Vi har verkligen fått jobba, säger Jakob Ingelman på Röda Korset.
I september publicerades bilden på treårige Alan Kurdi, som drunknat i Medelhavet på väg mot ett bättre liv. Sedan dess har Röda Korset fått 20 000 nya intresseanmälningar om att bli volontär. Med tanke på att organisationen totalt har 30 000 fasta volontärer handlar det om historiska volymer. Men att intervjua frivilliga tar tid och det är en utmaning att hinna slussa in alla i verksamheten innan de tappar intresset eller går vidare till en annan organisation.
Ideellt arbete i "blixtbelysning"
Också på Facebook hjälps tusentals personer åt att samla in kläder och mat och ordna med övernattning. Volontärer utan någon organisation bakom sig möter flyktingar på landets stora tågstationer. Vi hjälper för att behovet finns – men också för att känna oss behövda, förklarar forskarna Johan von Essen och Lars Svedberg på Ersta Sköndal högskola.
– Det sätter det ideella arbetets dynamik i blixtbelysning. Människor gör insatser där det känns meningsfullt att göra dem. Och då känns det meningsfullt att stå på perrongen i en orange väst och ta emot människor, säger Johan von Essen.
På sikt kommer de tusentals nyanlända att behöva hjälp med etablering och språkträning istället för med mat och kläder. Men frågan är om engagemanget håller i sig när flyktingarna flyttat från perronger till asylboenden; från synligt till osynligt. Sverige har ett ovanligt stort och stabilt engagemang i civilsamhället, enligt Johan von Essen och Lars Svedberg. Mer än hälften av svenska folket – 53 procent – har arbetat ideellt under 2014, enligt deras senaste rapport om folkrörelser. Och siffran minskar inte, trots politiska och ekonomiska kriser. Men sett över tid verkar den inte öka heller.
– Det finns ett slags uppblossande tillfälligt engagemang i det övre medelklasskiktet just nu. Men det är de som också är mest aktiva annars, så det är i huvudsak samma människor som accentuerar sitt engagemang. Vad det här innebär sett över ett par år vet vi däremot ingenting om, säger Lars Svedberg.
Staten ska inte styra
Varför det ser ut så är oklart. Johan von Essen tror att en förklaring kan vara den stabila organisatoriska infrastrukturen som det svenska civilsamhället har. Nya initiativ sugs relativt snabbt upp av redan etablerade organisationer. De som inte passar in i organisationens struktur försvinner på vägen. Eller så blir de nya initiativen själva en del av den organiserade folkrörelsen – eller fasas ut.
I dag skulle myndigheterna knappast klara sig utan de frivilliga insatser som görs för att ta emot och slussa vidare tusentals flyktingar. Men staten kan varken förvänta sig att frivilliga ska fortsätta bidra – eller styra vad frivilliga väljer att lägga sin tid på, menar Johan von Essen och Lars Svedberg. Och för många kan det vara svårare att ta sig till ett asylboende än till stadens centralstation.
– Man hamnar i den paradoxala situationen att det allmänna vill använda ideella organisationer för välfärdsinsatser. Men man kan inte beordra eller peka med hela handen mot ideella på samma sätt som man kan göra med anställda, säger Johan von Essen.
I Sverige har det ideella arbetet stort stöd, men vi vill inte att det ska ta den statliga välfärdens plats, inflikar Lars Svedberg.
– På samlingen Sverige Tillsammans pratade regeringstjänstemän om hur staten skulle kunna samordna civilsamhällets insatser. Men varken kan eller bör staten göra. Då skulle det kapsejsa.
Tillfällig topp?
Vad detta betyder för framtida insatser och initiativ är oklart. Visst finns det en chans att dagens krissituation kan förändra vårt engagemang och det finns en hel del lovvärda projekt som läxläsning och språkcaféer, men troligast är att det intensiva engagemanget handlar om en tillfällig topp, menar forskarna. Men Jakob Ingelman på Röda Korset tror att detta kan påverka samhället under lång tid.
– Jag tror ändå att människors engagemang finns kvar. Behovet är fortfarande stort, säger han.
Text: Ylva Mossing
