Älvsbyn förbereder sig för en ny bärplockarsäsong

Allt började sommaren 2020. Till byn Vidsel, tre mil utanför Älvsbyn i Norrbottens inland, anlände ett femtiotal personer från Bulgarien. De hade kommit för att plocka bär och nu fylldes två hyreshus vid torget av liv.

Snart kom signaler till kommunen om att allt inte stod rätt till. Hyreshusen hade stått tomma i åratal, vattnet fungerade inte och de boende fick använda fontänen på torget för att hålla sig rena och tvätta kläder.

– Vi fick veta att det fanns barn med och åkte ut för att kontrollera att de levde under acceptabla förhållanden. Men det visade sig vara svårt att träffa någon som ville prata. När vi kom satte sig alla i sina bilar och lämnade orten, berättar Nataliya Renlund som är chef för enheten Stöd till individ och familj på Älvsbyns kommun.

Det uppdagades att de två fallfärdiga fastigheterna i Vidsel köpts på konkursauktion av en man i trettioårsåldern, känd som Bärbaronen och tidigare dömd för ekonomisk brottslighet. Nu avkrävde kommunen mannen på en miljon kronor i vite om husen inte gjordes beboeliga innan han lät människor flytta in igen.

Här hade historien kunnat sluta, men ett år senare fick Nataliya Renlund veta att bärplockarna från Bulgarien var tillbaka. Nu bodde de i en annan del av kommunen, i tält direkt på gruset på en halvt igenvuxen parkeringsplats. Också den här gången fanns barn med.

Vår skyldighet utifrån socialtjänstlagen var att tillgodose barnens behov och även att ge vuxna EU-medborgare akut hjälp med mat och tak över huvud. Vi fanns på plats med försörjningsstödshandläggare och barnhandläggare och erbjöd även ekonomisk hjälp med hemresa. Många försvann när vi kom, men åt dem som stannade kvar lyckades vi ordna boende på en camping i Arvidsjaur, berättar Nataliya Renlund.

Vad hon eller någon annan på kommunen aldrig frågade sig var på vilka villkor bärplockarna från Bulgarien kommit till Sverige och Älvsbyn. Det undrade däremot redaktionen på Sveriges Radios-program Kaliber i P1. I två halvtimmeslånga program med rubriken ”De dumpade bärplockarna” granskade de bärbranschen i allmänhet och den så kallade Bärbaronen i synnerhet. Frågan om kommunens ansvar väcktes också: Varför insåg ingen i Älvsbyn att detta kunde handla om människohandel?

I dag är Nataliya Renlund och hennes kolleger väl insatta i den nationella handlingsplan mot människohandel som finns, och vet vad som står i manualen för hur man som offentlig tjänsteperson ska agera när det finns misstanke om att människor exploateras.

– Men förra sommaren visste vi ingenting om hur kommunernas ansvar ser ut. Vi hade ingen kunskap och framför allt ingen fysisk möjlighet att agera utifrån lagstiftningen. Den är väldigt genomtänkt och bra, men inte anpassad för grupper på tjugo, trettio personer. Du ska ha tolkade samtal med varje enskild individ. De resurserna har inte vi, konstaterar Nataliya Renlund och fortsätter:  

– Men vi gjorde det vi kunde utifrån de förutsättningar vi hade. Det är jag faktiskt stolt över. Vi tillgodosåg behovet av skydd och akut hjälp åt de här människorna som lurats hit av Bärbaronen under falska förespeglingar om att det finns bra pengar att tjäna på bärplockning.

När hösten kom vände sig Älvsbyns kommunchef Anna Lindberg till Länsstyrelsen för att få veta vad som gäller och hur kommunen ska agera om historien med bärplockarna upprepar sig. Tillsammans med Länsstyrelsen, polisen och alla kommuner i Norrbotten och Västerbotten har man under året gått igenom vilka lagstadgade skyldigheter som finns att hjälpa människor som kan befaras ha utsatts för människohandel.

I egenskap av chef för enheten Stöd till individ och familj har Nataliya Renlund fått i uppdrag att upprätta en handlingsplan. Den ska presenteras på ett möte med polisen och olika avdelningar inom kommunen. Men Nataliya Renlund ser ett behov av fler närvarande:

– Vi skulle behöva bjuda in länsstyrelsen, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket för att få svar på våra frågor.

Vilka frågor behöver ni svar på?

– Hur man gör rent praktiskt. Det går att läsa sig till alla steg och vi har gjort allt rätt. Men vad händer sedan? Har vi personella resurser för att åka ut och träffa och ställa frågor till tjugo, trettio eller fler personer? Hur ska vi lösa behov av bostäder? Vad gör vi om ingen vill delta i utredningen? Och tvärtom – de som vill delta har rätt till hälso- och sjukvårdsinsatser, förskola och skola, arbete… Hur löser vi det?

– Det behövs ett regionalt samarbete. När vi förra sommaren akut behövde ge ett trettiotal personer, varav flera barn, tak över huvudet fick vi blankt nej från närliggande kommuner när vi bad om hjälp. Vi fick äga och lösa problemet själva. Men vi har alldeles för små muskler. Älvsbyn klarar inte det här på egen hand.