Kungsträdgården i centrala Stockholm är packad med vita tält, fyllda med ballongklasar, godisskålar och utsända från olika företag som söker nya medarbetare, leende i likadana t-shirts. Det här är den tredje upplagan av Jobbfestivalen och temat är mångfald och inkludering.
Bakom stora scenen står Seher Yilmaz redo. Hon är jämlikhetsspecialist på statliga Samhall och är här för att bidra med sina praktiska erfarenheter av att jobba med frågor om inkludering. Men en bakgrund som ordförande för Rättviseförmedlingen och som ansvarig för Sverigespegling på SVT är hon en van talare.
– Jag har slutat att vara nervös, men det är klart att jag blir lite extra skärpt när jag ställer mig där. Jag har förberett mig genom att tänka igenom vad jag verkligen vill nå ut med. Jag ska ju också samsas med andra på scen och då kan jag inte ta hur mycket plats som helst, säger hon.
Efter ett inledningstal av Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård, om att unga som står långt ifrån arbetsmarknaden måste få chans att gå till jobb som skapar framtidstro, ropas Seher Yilmaz och de tre andra paneldeltagarna upp på scenen. Samtalet kommer snart in på vikten av att lära sig svenska språket för att kunna ta sig in eller avancera på arbetsmarknaden. Seher Yilmaz säger inte emot, men påpekar att det behövs strukturella lösningar.
– Det är lätt att säga till individen att kämpa, ta sig i kragen. Men är dörren stängd så är den stängd, säger hon.
Åhörarbänkarna framför scenen fylls på eftersom. Samtalsämnet är skriande aktuellt. Inom många branscher är bristen på kompetens ett allvarligt problem, samtidigt som vi har en ökande arbetslöshet. Att arbetsgivare blir bättre på inkludering – så att fler tomma stolar kan fyllas och fler som inte vill annat än att jobba ska få chansen – är en ren nödvändighet.
Paneldeltagarna är överens om att det inte spelar någon roll vilket motiv en arbetsgivare har för att jobba för ökad inkludering. Det kvittar om det är för att det är ”rätt sak att göra” eller om man ser en affärsmässighet i ökad mångfald, så länge man gör det.
Panelen är överens om att arbetsgivarens motiv till att öka inkluderingen kvittar. Så länge det görs. Foto: Emil Nordin
I dag är trösklarna in till arbetsmarknaden för höga för alltför många människor, påtalar Seher Yilmaz. Arbetsgivare kan inte fortsätta att utgå ifrån att personer med utländsk bakgrund inte kan språket, att äldre inte är moderna och digitala eller att personer med funktionsnedsättning inte kan jobba.
– Vi behöver förändra vår syn på vem som har kompetens. På Samhall har jag 24 000 kollegor och jag vet att det finns kompetens bland dem, men den blir inte sedd av arbetsmarknaden. Varenda en av oss som är norm behöver förändra vår bild av personer som är olika oss själva.
När hon kliver av scenen är hon nöjd med sin medverkan. Jobbfestivaler som den här kan vara viktiga mötesplatser i ett land som annars domineras av nätverksrekrytering, menar hon. Seher Yilmaz har själv utlandsfödda föräldrar, kurder från Turkiet som kom till Sverige som politiska flyktingar.
– Det fanns inget nätverk att ens prata om när jag växte upp. Då kan sådana här tilltag, där jobb görs väldigt tillgängliga, vara otroligt viktiga.
När vi ses i Kungsträdgården har hon hunnit jobba på Samhall i nio månader. Rollen som specialist inom jämlikhet och inkludering är nyinstiftad på företaget, som alltså är arbetsgivare åt cirka 24 000 medarbetare med minst en funktionsnedsättning samt omkring 1 500 tjänstemän. Samhalls uppdrag går ut på att skapa jobb inom bland annat städning, tillverkning, tvätt och logistik. Målet är att den som jobbar för Samhall ska kunna utvecklas och gå vidare till jobb hos andra arbetsgivare.
Seher Yilmaz uppgift är att bidra till ett systematiskt arbete med jämlikhet och inkludering. Ett drömjobb, tycker hon.
– För mig handlar det om att komma till en del av samhället där konsekvensen av exkludering är så otroligt tydlig. Hit anvisas personer som på grund av samhällets stereotypa, förutfattade bilder av hur kompetens kan se ut har exkluderats från samhället gång på gång på gång. Det blir liksom koncentrerat här. För mig är det intressant att vara på en plats där hela vår kärna går ut på att skapa ett jämlikare samhälle.
Jobbet handlar bland annat om att mäta och följa upp Samhalls inkluderingsarbete. Hon samordnar företagets arbete med aktiva åtgärder, skapar interna forum för kunskapshöjning och tar fram riktlinjer för att alla chefer ska veta hur de ska agera i frågor som handlar om jämlikhet och inkludering.
Seher Yilmaz träffar Salim Fathi Dasuqi, Mahmoud Hamad och Basem Al Zoheiri vid kontoret i Löddeköpinge. Foto: Christian Andersson
Samhall är uppbyggt som vilken organisation som helst, med anställda chefer som har medarbetare under sig. Däremot har man verksamheter inom många olika branscher, där vissa chefer ser sina medarbetare varje dag i Samhalls egna industrier, medan andra till exempel leder lokalvårdare som är ute på olika platser under sin arbetsdag.
– Vi behöver jobba för ett ledarskap som både är anpassat efter att vi är så många olika typer av verksamheter, men också för ett ledarskap som verkligen lever våra värderingar som handlar om allas lika värde.
Mer än var fjärde person med funktionsnedsättning har upplevt diskriminering eller kränkande särbehandling i arbetslivet just på grund av sin funktionsnedsättning, enligt statistik från Statistiska centralbyrån. Förutom att försöka förbättra Samhalls eget arbete för ökad inkludering, är en stor del av Seher Yilmaz roll att vara ute i samhället och jobba för att fler arbetsgivare ska kavla upp ärmarna.
– Vi kan kämpa på hur länge som helst och säga att vi är världens bästa arbetsgivare men vi behöver dels kunder, så att vår personal har jobb, dels att fler gör inkluderande rekryteringar. Samhall finns ju för att samhället inte är inkluderande nog.
Är det ett misslyckande att Samhall finns?
– Jag hör kanske inte företaget säga det så ofta, men för mig… Oavsett hur mycket arbete vi lägger ner så kanske vi alltid kommer att finnas, vårt uppdrag är ju en konsekvens av att vår målgrupp inte kommer in på arbetsmarknaden. Jag ser ju att mina kollegor gör sitt jobb varje dag, varför finns det inte plats för dem?
Det finns redan bra lagstiftning som ska motverka diskriminering och främja inkludering. Det är inte där förändring kan skapas, menar hon. Facken har en viktig roll, där det gäller att visa både medlemmar och arbetsgivare att man tar frågan på allvar. På arbetsplatser behöver översta ledningen visa att inkludering är viktigt, något som sedan ska strömma neråt genom hela organisationen. Chefer och ledare måste sätta en inkluderande kultur.
– De allra flesta av oss tycker ju att vi är goda människor, vi tror på alla människors lika värde och är välvilliga på olika sätt. Men hur visar du det? Markerar du när det kommer ett skämt som inte är helt okej? Ser du till att utveckla mötesformer där alla kommer till tals och där allas röst väger lika tungt? Och kollegor emellan: Hur hälsar vi, hur hjälps vi åt, vilka bjuder vi med? På olika nivåer kan man göra olika saker.
Någon vecka efter framträdandet på Jobbfestivalen i Kungsträdgården har Seher Yilmaz tagit tåget till Lund. Syftet med resan är att besöka delar av Samhalls verksamhet för att få ökad förståelse för kollegornas arbetsvardag. Hon följer bland annat med områdeschefen Malin Holmdahl till Coop i Kävlinge där medarbetare från Samhall sköter lokalvården. En av dem heter Rebecka Björlin, och för henne håller man på att planera en rekrytering till den öppna arbetsmarknaden. Hon berättar att hon gärna vill jobba som barnskötare.
Efteråt säger Seher Yilmaz att det var värdefullt att se hur man konkret jobbar med rekrytering från Samhall till andra arbetsgivare i just den här verksamheten, men understryker också att besöket handlade om att ha helt vanliga samtal kollegor emellan: om vad medarbetarna tycker om jobbet, vad de gör, vad de gjort tidigare.
– Det är en självklarhet för oss, men det är inte en självklarhet i samhället att man stannar upp och ser personer med en funktionsnedsättning som en helhet, som vem som helst.
Innan hon åker hem till Stockholm igen hinner hon med ett besök på lokalkontoret i Löddeköpinge där hon bland annat träffar Mahmoud Hamad som berättar att han jobbade som skräddare i sitt tidigare hemland.
– Han har inte jobbat jättelänge hos oss men haft en enorm utveckling i det svenska språket, för att han fått vara del av ett sammanhang och fått arbetsuppgifter som passar den funktionsnedsättning han har, säger Seher Yilmaz efter mötet.
Hennes jobb är som roligast de gånger en enskild person hör av sig och berättar att hon gjort skillnad. Det primära är inte att hennes direktörer ska tycka att hon gör ett viktigt jobb, utan att personer som befinner sig i minoritetsposition ska känna att hon förflyttar organisationen för deras bästa.
Rollen som jämlikhetsspecialist är ofta obekväm. Den går ut på att konstant utmana rådande omständigheter och att ibland trampa fel. Det kan handla om att exempelvis behöva påpeka att någon betett sig rasistiskt, vilket kan utmana personens självbild rejält.
– Ibland märker jag att jag gått över en gräns. Då får jag reflektera över vad som hände och fundera på hur jag kan återvinna förtroendet, komma starkare ur det tillsammans med personen. Det är superjobbiga men jätteviktiga lärdomar.
Som mest frustrerande är arbetet när någon säger ”det där är jättebra, men det funkar inte hos oss”.
– Att jag inte skulle förstå deras verklighet, det har jag stött på så många gånger. Då avsäger man sig ansvar för de här frågorna. Visst, du kanske inte kan köpa allt, men vad kan du implementera redan i dag? Jämlikhet måste fungera överallt, det kan inte vara något vi väljer bort.
Läs också:
Konsten att skapa inkluderande arbetsplatser
Rekryteringsexperten: ”Nyckeln för svensk kompetensförsörjning är mångfald”
