Krönika: Varje dag tar i genomsnitt fyra personer livet av sig i Sverige

I mitt arbete som socialsekreterare har jag genom åren tagit emot ganska många självmordshot eller människor som pratar om självmord som lösningen. Jag har haft samtal med personer som i talande stund i samtalet funderar på att ta livet av sig. Samtalen är mycket olika och i vissa av dem kan man på ett ganska tidigt plan ana att självmordshotet inte är på riktigt, men ändå ett uttryck för en sorts desperation eller ilska riktad mot socialtjänst, andra myndigheter eller sig själv eller andra.

Men jag har även haft klienter som tagit sitt liv och fall där man inte vet, om det varit en olycka eller självmord. Ibland har en del misskött sina liv, på grund av psykisk ohälsa och livsleda, så att de drabbas av förtidig död, men där det inte är självmord. Jag har även haft samtal med anhöriga som är antingen oroliga för att deras barn eller släkting eller partner ska ta sitt liv, dels på grund av beteende eller genom rena hot eller där de till och med varit med om det i närtid.

I flera av de samtal jag har haft med personer som lider av psykisk ohälsa och som också har varit inlagda på psykiatrisk avdelning menar de att bara har förvarats där. En beskrev sig som en låda på Shurgaard när hon låg inlagd. Flera berättar hur de bara lämnats där, får medicin, prata med läkare någon gång i veckan, främst om hur medicinen verkar. En berättade hur hon fick en ångestattack, och två vårdare kom in i rummet, en gick för att hämta hjälp den andra satte sig bredvid och spelade ett spel på sin mobiltelefon medan hon väntade. De saknar närvaron, samtalet, lyssnandet.

Den väldigt starka tilltron till diagnosticering och medicinering verkar inte nödvändigtvis alltid ha hjälpt människor att må mycket bättre. Kanske gör det oss mindre nyfikna och även mindre kreativa i våra lösningsförsök på personerna det gäller. På sätt och vis blir diagnosen ett sätt att besvara en lättare fråga. Vikten av det sociala sammanhanget tonas ned. När det nu ska satsas mer på psykiatrisk vård är frågan: handlar det främst om förvaring och medicinering eller kommer vi att försöka hitta mer meningsskapande och trygga liv åt de desperata olyckliga människor som försöker ta sina liv? Hur kan vi stötta anhöriga mer?

Ibland vet vi inte vad problemet är och/eller lösningen. Men vi måste våga medge den bristen. Ibland är det vårt bästa redskap. Ett tomrum vi kan fylla med ödmjukhet och nyfikenhet. Det betyder i sig inte att vi inte behöver mer kunskap om problemen i sig.

För när man pratar om att göra om socionomutbildningen pratar man ganska mycket om att vi måste satsa mer på kunskap kring gängkriminalitet, till och med avsätta hela kurser till det. Men varför pratar vi så lite om att vi behöver kunna mer, ha mer redskap kring psykisk ohälsa, självmord och suicidhot? Varför är inte detta ett specialämne inom utbildningen? Vi socialsekreterare stöter på fler suicidala personer än gängkriminella. Även gängkriminella lider dessutom av psykisk ohälsa i hög grad. Det är inte heller något som förändrats kraftigt genom åren, även om självmordstal gått ned en aning, förutom, och detta är relevant, bland unga människor. Eftersom nya socialtjänstlagen ska arbeta mer förebyggande, behöver vi mer kunskap kring psykisk ohälsa men vi behöver även mer tid till verkliga samtal, även om vi inte är terapeuter. Ibland handlar det om att lyssna, för en del människor vi möter känner sig inte hörda, och för en del handlar det om tillitsfrågor, och för vissa kan det vara första gången de öppnar upp sig. Då bör vi ge det intryck som får dessa personer att känna att det var rätt att öppna sig. Faktorer som stress, tidsbrist, men även okunskap och brist på professionell självsäkerhet kan vara hinder för oss socialarbetare i dessa lägen. Vi riskerar också tänka att detta inte ingår i våra arbetsuppgifter. Men ibland är det inte en arbetsuppgift, ibland är det att vara en medmänniska. Många arbetsplatser arbetar med rutiner kring sånt här. Hur man ska agera. En sån rutin kan aldrig bli en rutin, då människors öden ser olika ut.

Men inte nog med det. Eftersom detta är ett så vardagligt fenomen, med många människor som drabbas, med anhöriga som lider, kanske det till och med vore på sin plats att ha det som ämne på högstadiet.

Därtill behöver vi se de sociala faktorer som spelar in. Det finns en hel del forskning som även påvisar hur otrygghet, ekonomisk och social, har stor inverkan på vår psykiska hälsa. Vi behöver se mer än bara de individuella faktorerna. Därför är detta värt att ha mer utbildning kring för socialarbetare.