Hållbarhetskonsulten Mikael Botnen Diamant brukade länge tacka nej till uppdragsförfrågningar från privata företag. Han genomskådade deras motiv.
– Det handlade ofta om ”green washing”, och då var jag inte intresserad.
Han har med viss frustration följt utvecklingen. År 2015 var han med som sakkunnig på de förhandlingar i New York som ledde fram till Agenda 2030, där världens ledare förband sig till en ekologisk, social och ekonomisk omställning. Det var en historisk milstolpe. De politiska ambitionerna följdes dock inte upp av någon samhällelig kraftsamling. I arbetslivet har hållbarhetsfrågorna väckt sval respons – fram tills nu.
På senare tid har det nämligen börjat hända saker, säger han.
– Nu är det inte bara myndigheter och organisationer som är genuint intresserade av hållbarhetsarbetet, utan också privata företag. Det handlar dels om en ökad medvetenhet om vart världen är på väg, men framför allt har företagsledare börjat se både hoten och möjligheterna i omställningen.
"Om du gör en analys kanske du upptäcker att de stora problemen egentligen ligger i upphandling, uppköp."
Mikael Botnen diamant
I den nya boken ”Hållbariseringen”, som Mikael Botnen Diamant skrivit tillsammans med Carl-Johan Schultz, drar han paralleller till andra omvälvande samhällsförändringar, som industrialiseringen, och kanske ännu tydligare: digitaliseringen. De aktörer som förmår att anpassa sig tar marknadsandelar, medan de andra riskerar att falla bort. Just den här insikten har nu till sist sjunkit in brett, menar han.
Samma attitydförändring ser också Lisen Schultz, forskare vid Stockholm Resilience Centre på Stockholms universitet och programansvarig för en hållbarhetsutbildning riktad till höga chefer på stora företag.
Hon var med och startade programmet för några år sedan, då allt fler näringslivsrepresentanter började efterfråga kunskap. Sedan dess har bland andra vd:arna för H&M, Volvo, och Investor dykt upp. Erfarenheterna från programmet har hon nu samlat i boken ”10 lektioner för ett hållbart näringsliv”, som hon skrivit tillsammans med Erica Treijs.
– I takt med att frågor om klimat och biologisk mångfald har blivit väldigt stora har de här företagsledarna känt ett ökat tryck från investerare och kunder, men också från sina egna medarbetare.
Inte minst det sistnämnda är viktigt: dagens talanger ställer krav på arbetsgivarna. Som exempel tar Lisen Schultz upp det upprop från Sorbonneuniversitetet i Paris 2018, där 10 000 studenter deklarerade att de aldrig skulle arbeta för företag som inte försöker stoppa klimatförändringarna.
– Ett annat exempel är Mats Cederos, vd för AMF fastigheter, som berättade hur hans medarbetare ställde sig upp och applåderade när han presenterade bolagets nya utsläppsmål. Något liknande har aldrig hänt när han redovisat finansiella mål, sade han.
Så hur ska man då som organisation gå till väga för att ställa om? Oavsett om man är ett stort företag, en liten ideell organisation eller en myndighet? Mikael Botnen Diamant rekommenderar att man gör en kartläggning över verksamheten, där man tar reda på var den stora klimatpåverkan finns. Här kan det vara lockande att ”plocka de lågt hängande frukterna”, och det är inget fel med det, säger han. Men man får inte stanna där.
– Ofta vill man göra väldigt verksamhetsnära förändringar, som att byta ut kaffet till ekologiskt. Gott så, men om du gör en analys kanske du upptäcker att de stora problemen egentligen ligger i upphandling, uppköp. Varifrån beställer vi våra datorer? Varifrån kommer kontorsmaterialet?
Också han betonar vikten av att få med de höga cheferna i omställningen. Det betyder dock inte att medarbetarna kan vara passiva – tvärtom har de stora möjligheter att trycka på uppåt, och att tänka ut smarta lösningar. Det menar både Mikael Botnen Diamant och Lisen Schultz.
"Om man tittar på mobiliseringen, på hur man pratar om klimatet, finns det hopp att vi faktiskt kan hinna ikapp."
Lisen Schultz
En som har gjort just det är Jim Werngren, utredare och mikrobiolog på Folkhälsomyndigheten. 2018 var han med och startade ”Klimatinitiativet”, en plattform där medarbetare kan driva klimatfrågan. Framför allt har man fokuserat på resorna, som utgör lejonparten av myndighetens utsläpp.
Mycket har hänt sedan starten. Medarbetarna erbjuds nu en premie om de tar tåget, och tågresorna har på några år ökat med 400 procent. Fortfarande väljer dock mellan 70 och 80 procent flyget, berättar Jim Werngren.
– Även om tågpremien är väldigt generös så tror jag att många fortfarande väljer flyget av ren slentrian.
Jim Werngren låter dock hoppfull. Hållbarhetsarbetet, som stannade upp under pandemin, är nu åter i full gång igen. Länge var responsen från ledningen sval, menar han, men han ser tecken på förändring. För bara någon vecka sedan satt han i ett möte med generaldirektören, och upplevde att han fick gehör för Klimatinitiativets krav på myndigheten: att sätta tydliga utsläppsmål.
– Riktlinjerna bör vässas så att vi väljer tåg inrikes, om man måste resa. En flygresa ska godkännas av chef, som har det yttersta ansvaret för att resfria möten eller tåg i första hand övervägs. Fortfarande görs 7 av 10 resor med flyg mellan våra kontor i Östersund och Stockholm trots mycket goda tågförbindelser, berättar Jim Werngren.
Fem år efter att Agenda 2030 antogs börjar samhället alltså vakna upp. Men räcker det? Hinner vi? Attitydförändringar löser i sig inga problem, påpekar Lisen Schultz.
– Om man tittar på mobiliseringen, på hur man pratar om klimatet, finns det hopp att vi faktiskt kan hinna ikapp. Men vi är sent ute. Och klimatsystemet och de biologiska systemen känner inte till Parisavtal och utbildningar – du hittar dem inte i atmosfären.
