Så stoppas svenska krigare

Hittills har ett par hundra unga svenska män rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till krigande grupper, som IS, enligt Säpo. Dessutom har några kvinnor rest dit för att gifta sig med stridsmän. För kommunerna är det ett nytt och växande problem och få vet
hur de ska agera. 

– Svenska kommuner ligger långt efter andra länder i arbetet med att stävja våldsbejakande extremism. Jämfört med danska kommuner befinner sig de svenska på förskolenivå, säger Magnus Ranstorp, säkerhetsforskare vid Försvarshögskolan.

Hans bedömning är att de som åker helt klart kan utgöra en säkerhetsrisk när de kommer hem. Därför är det bäst om man med förebyggande insatser kan förhindra att fler unga män lockas att åka ner, menar Magnus Ranstorp. Och där finns det mycket att göra. Grundläggande är att ha en kontaktperson och hjälplinje i kommunen dit exempelvis anhöriga som ser tendenser till våldsbenägenhet kan vända sig.

I arbetet med att kartlägga vilka insatser som behövs i det individuella fallet bör flera aktörer samverka. Det gäller anhöriga och frivilliga från församlingar eller föreningar, men också professionell personal, inte minst socialarbetare, fritidspersonal och psykologer. I speciella fall kan någon utses till mentor åt den potentielle terroristen.  

Även om svenska kommuner ligger långt efter har det börjat hända en del – inte minst efter attentaten i Paris och Köpenhamn tidigare i år. Nyligen fick Mona Sahlins kommitté för samordning av insatser mot våldsbejakande extremism fördubblat anslag och tilläggsdirektiv för att få saker att ske i kommunerna.

– Vi har fått i uppdrag att ställa krav på kommunerna att ta på sig ledartröjan. Vår första rekommendation är att man utser en kontaktperson att vända sig till om man ser tecken på radikalisering, säger kommitténs huvudsekreterare, Daniel Norlander.

Kommittén har också tagit fram ett utbildningspaket och erbjuder sig att åka ut till kommunerna och lära ut hur man kan arbeta.

– Egentligen handlar det om samma saker som vid annan kriminalitet, till exempel att ge skolhjälp eller stärka ett fritidsintresse. Att stödja de anhöriga är också viktigt. Vi har märkt att för just den här gruppen är det en framgångsfaktor att arbeta med mammorna så att de påverkar sina söner att inte åka ner, säger Daniel Norlander.

En svensk kommun som har kommit en bit på väg är Göteborg, som nyligen utsåg Zan Jankovski till lokal samordnare mot våldsbejakande extremism. Han är socionom och har lång erfarenhet som fältarbetare i Angered och som chef för stadsdelens förebyggarenhet. 

De nordöstra delarna av Göteborg ses som något av en rekryteringsbas för IS. 

– Visst har vi problem. Här finns ett 20-tal unga män som kommit tillbaka från Syrien och Irak. Vi har inte märkt något hotfullt, men allt fler anhöriga vänder sig till oss, säger Zan Jankovski.

Vad ska du göra som samordnare?

– Det första är att gå ut med ordentlig information till alla yrkesgrupper som möter ungdomar – socialarbetare, lärare, fritidsledare – och koppla en del utbildningsinsatser till detta. Sedan gäller det att samverka brett med civilsamhället – trossamfund, muslimska organisationer och andra som kan bidra. 

Zan Jankovski betonar också vikten av att bli mer aktiv på sociala medier för att komma med tydliga motbudskap till  IS. Dessutom vill han organisera någon form av avprogrammering eller avhopparverksamhet.

En annan kommun med erfarenhet på området är Örebro. Där hamnade kommunalrådet Rasmus Persson i hetluften sedan det avslöjats att personer som återvänt från krigsområdet i Syrien och Irak fått praktikjobb av kommunen. I media beskrevs det som att IS-krigare fått en gräddfil till jobb. 

Efter kritiken gick kommunalrådet ut i media och betonade att Örebro inte ger jobb till IS-krigare, utan att dessa i stället ska bestraffas.

Vad har ni lärt er av mediestormen?

– Det positiva är att vi i Örebro kommun har varit tidigt ute för att försöka förstå vidden av radikaliseringen och lära oss hur vi ska hantera den. Det andra är att vi inte får vara naiva och tro att detta inte är så farligt, säger Thomas Gustafsson, chef för partnerskap Örebro, som slussade in ungdomarna i arbete.

Ska ni jobba på annat sätt framöver?

– Nej, jag har snarast stärkts i uppfattningen att vi gör rätt som arbetar preventivt på det här sättet. Det har aldrig funnits en gräddfil för IS-krigare. Och man kan ju vända på det. Kan vi få in personer i studier eller praktik så är det en stor skyddsfaktor mot kriminalitet.

Bengt Rolfer

Denna artikel publicerades i Akademikern nr 2 2015.