Viljan att hjälpa barn finns  – men gäller bara vissa

”Är det bara ukrainska barn du vill ta emot, eller kan det vara andra barn också?” En vän som hade anmält sig till kommunen för att bli jourfamilj fick den frågan från socialtjänsten.

Kriget hade nyss brutit ut och kommunen hade fått mängder av anmälningar från familjer som ville hjälpa till. Just då var dock behovet av jourfamiljer eller familjehem inte alls stort för ukrainska barn, däremot väldigt stort när det gällde andra barn. Men den stora mängden av nya intresseanmälningar för att bli jourfamilj gällde bara barn från Ukraina.

I Akademikerns reportage av Anne Ralf Hållbus visar det sig att fenomenet finns på flera håll i landet. När Ryssland invaderade Ukraina exploderade viljan att hjälpa till. Det gäller inte bara önskan att ställa upp som jourfamilj. Myndigheter kände sig till och med tvungna att varna för att på egen hand åka till Polen och hämta flyktingar, eftersom de befarade att för många svenskar vid gränsen skulle underlätta för människosmugglare.

En verksamhetschef för individ- och familjeomsorgen i en kommun i Mellansverige berättade hur kommunen baktalas på sociala medier för att den är noggrann med att behandla alla flyktingar på samma sätt, oavsett var de kommer ifrån. Kommunen kallas ovillig och kritiseras för att inte ta det yttersta ansvaret.

Och de barn som är uppvuxna i Sverige och som är i behov av samhällets hjälp, hur påverkas de av att samhället gärna vill hjälpa barn – men inte just dem? Med tanke på det stora utanförskap som finns i vårt samhälle i dag, är det kanske särskilt viktigt att vi ser till att den hjälpvilja som faktiskt finns, bevaras och sprids till alla som behöver den.

Jag hoppas att det är som Hanna Bergström i Göteborg säger i reportaget om jourhem och familjehem, att viljan att hjälpa ukrainska barn också kommer att komma andra barn till del.