Efter tragedin på Campus Risbergska – fackets roll i krisen

Carina Laurin Stensson åt lunch tillsammans med förhandlingschefen för Akademikerförbundet SSR i Örebro kommun när hon hörde upprörda röster vid bordet bakom. Något allvarligt hade hänt.

– Till slut tog vi upp våra telefoner, och då insåg vi det ofattbart hemska.

Risbergska skolan är en stor arbetsplats, och Carina Laurin Stensson, som är ordförande för Akademikerförbundet SSR i Örebro och föreningsutvecklare för Västmanlands och Örebro län, förstod snabbt att det kunde finnas fackliga medlemmar som jobbar där. Hon började söka i medlemsregistret och insåg snart att så var fallet.

– Det rörde sig om en handfull personer. Jag fick snabbt kontakt med en av dem, en enhetschef, som samma kväll kunde bekräfta att allt var bra med henne. En annan, en kurator, svarade dock inte på flera dagar. Det visade sig senare att hennes mobil och dator var inlåsta på skolan.

Ingen från förbundet fanns bland de avlidna, men en medlem var inrymd under attacken och en annan förlorade en nära medarbetare.

Läs också ›› Socialförvaltningens medarbetare bland dödsoffren

Den efterföljande veckan blev intensiv. Akademikerförbundet SSR:s förbundsordförande och förbundsdirektör reste till Örebro, och tillsammans besökte de skolan och minnesplatsen. Ett möte anordnades där medlemmarna fick möjlighet att samlas och bearbeta det inträffade.

– Vi hade regelbundna avstämningar med arbetsgivaren varannan dag vid halv tolv, då vi fick senaste nytt. Arbetsgivaren tog väl hand om oss i det avseendet.

Nu, två månader efter händelsen, minns Carina Laurin Stensson särskilt de ledsna kollegorna. Akademikerförbundet SSR delar lokaler med flera andra fackförbund i Örebro, och man har kramats och gråtit tillsammans på jobbet, berättar hon.

– Sveriges lärares ena ordförande är lärare på skolan och var inrymd under attacken. Hans berättelse kommer jag aldrig att glömma.

En annan sak som etsat sig fast är känslan av verklighetskrock – att något så ofattbart kunde ske i hennes närhet.

– Många hörde av sig, släktingar och bekanta, inte bara från Sverige utan från olika delar av Europa. De var oroliga och ville veta om jag och min man, som tidigare jobbat på skolan, var oskadda. Det var obehagligt att se hur snabbt nyheten spreds och hur stark oron var.

Carina Laurin Stensson konstaterar att rutinerna fungerade väl under krisen. Tidigare övningar på inrymning i kommunen visade sig vara värdefulla.

– Det kanske är en lärdom för andra – att verkligen arbeta förebyggande i arbetsmiljön och ha tydliga checklistor för hot- och våldssituationer. Det är ovärderligt när något inträffar.

En annan insikt var vikten av medieträning. TV, radio och tidningar sökte ständigt intervjuer, vilket blev en belastning för de fackliga företrädarna.

– Fackförbunden utsattes av både svenska och utländska mediebolag som var i Örebro och jagade oss för kommentarer. Särskilt inom Kommunal, som drabbades hårdast, fanns det kollegor som for illa av all uppmärksamhet.

Trots allt ser Carina Laurin Stensson tillbaka med en känsla av sammanhållning, inte minst mellan fack och arbetsgivare.

– Det var en fruktansvärd händelse, men vi stöttade varandra.

Efter skolskjutningen: ”I ett sånt här läge sluter vi upp och tar hand om varandra”