Varför rop på hårdare tag?

Redan när socialtjänstlagen infördes i början av 1980-talet betonades vikten av ett effektivt förebyggande arbete. Även tio år senare fick det förebyggande arbetet mycket fokus. Vid en översyn av lagen kom man nämligen fram till att det skulle behövas nya eller ändrade regler på flera områden för att socialtjänstens ansvar för att förebygga sociala problem och behov av social omsorg verkligen skulle få genomslag i praktiken. De föreslagna förändringarna genomfördes dock inte av regeringen.

Nu är frågan på tapeten igen. En ny socialtjänstlag är på gång och i utredningen som ska ligga till grund för den nya lagen spelar frågan om det förebyggande arbetet återigen en av huvudrollerna. Utredningen kommer visserligen fram till att det är svårt att mäta hur mycket olika kommuner jobbar socialt förebyggande, men slår ändå fast att arbetsmetoderna och insatserna skiljer sig mycket åt mellan kommunerna. Det förebyggande arbetet har minskat över tid och utgör nu en mycket liten del av socialtjänstens verksamhet. I dag är huvuduppgiften i stället att prioritera akuta individuella ärenden.

För att komma till rätta med problemet föreslår utredningen därför att den nya lagen ska innehålla en bestämmelse om att socialtjänsten ska ha ett ”förebyggande perspektiv”, något som alltså saknas i dag. Men den formuleringen duger inte, anser Akademikerförbundet SSR. Om man i stället lagstadgade att socialtjänsten ”ska” arbeta förebyggande skulle kommunerna inte ha något val – och i förlängningen skulle det gagna hela samhället, menar förbundet.

– Som det är nu gör man i vissa kommuner ett ganska bra arbete, och i vissa kommuner ingenting alls. Det skulle behövas en lagändring så att det förebyggande arbetet tvingas in i processen tydligare. Annars blir det förebyggande arbetet det första som ryker när man börjar skära och spara och effektivisera, säger Simon Vinge, ekonomiskpolitisk talesperson på Akademikerförbundet SSR.

Det räcker emellertid inte med en lagändring, enligt förbundet. Mer resurser måste till. Närmare bestämt krävs minst tio miljarder mer till förebyggande socialt arbete och tio tusen fler som jobbar förebyggande, propagerar man inför höstens riksdagsval.

– Precis som man har siffersatta mål för till exempel polissatsningar så vill vi se siffersatta mål här också, i pengar och i medarbetare.

På senare tid har diskussionen om förebyggande arbete fått mindre utrymme i samhällsdebatten. I stället höjs allt fler röster för ”hårdare tag”: Fler poliser och längre fängelsestraff är några av förslagen på hur man ska komma till rätta med de ökande problemen med social utsatthet och kriminalitet. Men den här typen av åtgärder kan inte ensamt utgöra lösningen, anser Akademikerförbundet SSR.

– Den politiska logiken nu är att bjuda över varandra när man pratar om hårdare straff och så vidare. Trots att alla vet att förebyggande insatser är något som fungerar är det nästan inget parti som vågar prata om det, för då verkar man mjuk och vek, säger Simon Vinge.

Men om ”alla” nu vet att socialtjänstens förebyggande insatser faktiskt har effekt, varför görs det inte mer? Det finns en rad olika orsaker till det. Utredningen inför nya socialtjänstlagen pekar bland annat på att kommunernas ledningssystem i många fall bygger på ett synsätt där offentlig verksamhet ska styras och ledas i företagsmässiga, marknadsstyrda former. Man lägger mindre vikt vid sociala reformer och samhällsplanering men desto mer fokus på kostnadsminskningar. Då prioriteras sådant som snabbt ger genomslag i resultatuppföljningen, snarare än långsiktiga, förebyggande insatser.

En förutsättning för att kommunerna ska satsa mer på förebyggande socialt arbete är just att man börjar se på det som en investering. Det menar Camilla Nystrand, hälsoekonom på Socialstyrelsen.

– Man tenderar att enbart titta på kostnaderna och inte på den potentiella avkastningen, säger hon.

Forskning har visat att ju tidigare man satsar, desto mer finns det att hämta hem, både ur ett hälsorelaterat och ett ekonomiskt perspektiv. Camilla Nystrand har till exempel utvärderat svenska föräldraskapsstödprogram och gjort långsiktiga prognoser av de möjliga samhällsbesparingar som programmen skulle kunna leda till.

– Där ser vi att de har stor potential att vara inte bara kostnadseffektiva, utan också kostnadsbesparande för samhället.

Men det är inte alldeles enkelt att mäta effekten av förebyggande insatser. Vad ska man till exempel sätta för prislapp på en grupp barns ökade upplevelse av delaktighet?

För att få svart på vitt att det skulle löna sig att arbeta förebyggande behöver socialtjänsten göra ett ordentligt förarbete, säger Camilla Nystrand. Det gäller att identifiera de grupper som behöver tidiga insatser, lista risk- och skyddsfaktorer för målgruppen, välja insatser utifrån evidens eller beprövad erfarenhet och sätta upp mätbara mål, på både kort och lång sikt, för vilka effekter insatserna ska ha.

– Ofta har man en vision och en idé om vad man vill förändra, men följer inte upp och utvärderar. Det kan göra att det är svårt att visa på de faktiska vinsterna av det förebyggande arbetet, säger Camilla Nystrand.

En annan orsak till att det förebyggande arbetet minskat är den ansträngda situationen inom delar av socialtjänsten, med hög arbetsbelastning och personalomsättning som både drar resurser och gör att mycket energi behöver läggas på att lösa mer akuta situationer. Carl-Gustaf Tryblom är jurist och tidigare byråchef hos Justitieombudsmannen, där han arbetat med frågor som rör socialtjänsten ur ett rättsligt perspektiv. Han menar att man måste söka andra vägar än att bara skjuta till mer resurser för att komma till rätta med socialtjänstens problem och för att kunna jobba mer förebyggande. Det handlar bland annat om att prioritera vad han kallar för socialtjänstens kärnverksamhet. Visst ska man utöva förebyggande arbete, men inte av vilket slag som helst.

– Att plötsligt lägga uppgiften om att förebygga exempelvis spelmissbruk på socialtjänsten, utan att tala om hur arbetet ska bedrivas, på vilka nivåer och med vilka resurser, det skapar en frustration. Att säga att socialtjänsten ska jobba med det är som ett kraftfullt slag i luften för att komma till rätta med problemet, säger han.

Det gäller att utgå ifrån hur det förebyggande arbetet bäst kan bedrivas, menar Carl-Gustaf Tryblom. I en stor kommun som Stockholm finns kompetens och resurser inom socialtjänsten för att förebygga exempelvis våldsbejakande extremism, medan det i andra delar av landet kanske finns andra huvudmän som är bättre lämpade att ta sig an uppgiften.

Han välkomnar också en uppdatering av Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, som i princip har 40 år på nacken. Socialtjänstens befogenheter när det gäller barn och ungdomar som riskerar att dras in i brottslighet är inte anpassade efter dagens verklighet, anser han. Till exempel bör man se över socialtjänstens utredningsskyldighet.

– Man gör inte utredningar i tillräckligt stor omfattning på den här gruppen ungdomar. Fångar man inte upp dem i ett tidigt skede, då har man ju spelat över möjligheterna till det förebyggande arbetet.

Ropen efter ”hårdare tag”, med förslag på sänkt straffmyndighetsålder, flytt av delar av SiS verksamhet till Kriminalvården och straffskärpningar för ungdomar som begår brott, ser Carl-Gustaf Tryblom som ett uttryck för att socialtjänstens arbete med den här gruppen inte varit tillräckligt bra.

– Om socialförvaltningen inte lyckas presentera bra idéer om hur man ska komma till rätta med de här problemen, då blir det lättare att lägga pengarna på poliser i stället. Jag som tillhör dem som tror på socialtjänstens förmåga att bedriva ett effektivt arbete, tycker det är tråkigt att se att man avväpnar socialtjänsten och vill rycka bort uppgifter från det jag tycker är själva kärnområdet.