Utbildar för att bryta rasism

De nationella minoriteterna, som erkändes som sådana år 2000, har under många sekler varit med och format Sverige med sina kulturer och språk. Trots det är det få som kan räkna upp dem.

– När jag är ute och föreläser brukar jag fråga hur många som kan säga vilka de är. Ungefär hälften räcker upp handen – och då är det ändå en målgrupp som borde ha koll!

Det berättar Majlis Nilsson, som jobbar på att förändra det tvivelaktiga kunskapsläget. Hon är projektledare på Forum för levande historia – en myndighet med uppdrag att främja demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – och har bland annat ansvar just för arbetet kring de nationella minoriteterna.

– Det är en skala. De flesta vet att samer är urfolk, och sedan kanske man känner till att romer är en nationell minoritet. Eventuellt även att judar är det. Långt där efter kommer sverigefinnar och under det tornedalingar.

Vi möts i myndighetens lokaler i Gamla stan, ungefär på den plats där Axel von Fersen lynchades 1810, ett stenkast från slottet. På väg mot trapporna passerar vi utställningslokalen. För tillfället visas bland annat ”Jag är jag!”, som riktar sig till barn och låter besökaren lära känna de fem nationella minoriteterna genom filmer, fakta och foton.

Svensknormen och nationalismen har länge präglat politiken. Det kan ha bidragit till den låga kunskapen om minoriteter, även bland de som har sina rötter där, tror Majlis Nilsson.

Forum för levande historia har just nu i uppdrag av regeringen att belysa hur historiska skeenden påverkat judar, samer, romer, svenskfinnar och tornedalingar, och myndigheten producerar material och utställningar för elever, lärare och den intresserade allmänheten.

– Men vi jobbar sällan bara med att berätta om, utan lyfter också frågor om identitet och om alla människors lika värde. Allt vi gör bottnar i det, berättar Majlis Nilsson.

De nationella minoriteterna har historiskt ofta utsatts för diskriminering och förtryck, både från staten och i kulturen. Och rasismen är alltjämt levande, åtminstone när det gäller judar, romer och samer. Där har den långa historiska rötter.

– Antisemitismen har alltid existerat i Sverige. Samma sak med antiziganismen och rasismen mot samer – de har funnits här sedan jättelångt tillbaka.

Särskilt påtaglig är just nu antisemitismen, som skiljer sig från annan typ av rasism på det sättet att den vänder sig mot en föreställt överlägsen grupp (även om antisemiter ofta samtidigt beskrivit den som mindervärdig). Tillsammans med islamofobin orsakade den en rejäl ökning av hatbrott i delar av västvärlden efter den 7 oktober förra året.

– Det är något med antisemitismen som gör att den blossar upp så fort det händer något i världen som handlar om judar. Det är inget nytt. Skillnaden nu är att information och konspirationsteorier sprids så snabbt.

Forum för levande historia har precis uppdaterat materialet ”Antisemitism då och nu”, och det har mötts av en hel del rasistiska kommentarer i sociala medier.

– Vissa ifrågasätter varför vi överhuvudtaget tar fram ett sådant här material. Vi har liknande material om till exempel antiziganism och islamofobi, men där är reaktionerna inte lika starka.

Hjälper information mot rasism?

– Ja, det har vi diskuterat: Kan man utbilda bort rasism? Forskningen säger att ökad kunskap ändå ger en möjlighet att motverka rasism. Är du okunnig om dina egna normer och föreställningar kan du aldrig agera. Sedan måste det ju leda till handling…

Så varför är kunskapen om de nationella minoriteterna alltjämt så låg? Majlis Nilsson har flera svar. En orsak är att politiken gett området begränsade resurser. En annan är det marginella utrymme som den får i skolundervisningen. Kanske finns också ett visst ointresse, tillägger hon.

"Folkhemsbygget var jättefint, men det byggdes på bekostnad av annat."

Majlis Nilsson

– Ändå är det så många som har kopplingar. När jag är ute och föreläser brukar jag alltid fråga åhörarna om de har någon i släkten från de nationella minoriteterna, och ofta finns det någon där. Jag kan fråga dig nu: Vad har du för bakgrund?

Jag? Jag vet inte. Det har talats lite diffust om ”resande”…

– Ja, du ser! Är du från Hälsingland kanske det också finns samiska rötter! Vi är mer lika än vi tror.

Den här typen av okunskap om ens egen bakgrund har jag ofta upplevt också hos andra, även om det kanske bara ligger någon generation bakåt i tiden. Vad beror det på?

– Jag tror att det har att göra med ”ett land, ett folk, ett språk”-politiken, som var förhärskande under lång tid: svensknormen, nationalismen, ett starkt folkhem. Folkhemsbygget var jättefint, men det byggdes på bekostnad av annat.

Majlis Nilsson har personlig erfarenhet av den så kallade ”försvenskningspolitiken”, som skulle göra samer och tornedalingar till ”riktiga” svenskar, och som berövade många människor deras kultur, språk och identitet.

– Jag är själv same men kan inte samiska – det är ett väldigt tydligt exempel på dess konsekvenser. Det beror inte på att jag har valt bort samiskan, utan på försvenskningspolitiken. Min farfar ville inte prata samiska.

Nej, det kanske inte går att ”informera bort” rasismen och diskrimineringen, men ökad kunskap skapar en djupare medvetenhet om problemet – och inte bara hos majoritetsbefolkningen, utan också minoriteten.

– Själv har jag blivit stärkt i min identitet, ju mer jag har jobbat med de här frågorna. Jag har fått en mycket djupare förståelse för hur min familj har hanterat saker i livet, och hur historiska skeenden påverkar oss än i dag.

Reporter Tim Andersson