Tvingades sluta på dagen: ”Utan facket hade jag inte levt i dag”

I början av februari bokas Kristina Tercero, då chef för äldreomsorgen i Oxelösund, in på ett möte med kommunchefen och HR-chefen. Hon får veta att hon ska få återkoppling på avslutningssamtal med chefer som lämnat hennes förvaltning.

Borde hon ta med sig ett fackligt ombud? Nej, det behövs inte, är svaret – det är ju bara ett samtal.

– Jag kommer in på kontoret dagen efter, och där sitter kommunchefen och HR-chefen och så säger kommunchefen högt och tydligt till mig: ”Nu ska du vara tyst och inte ifrågasätta någonting.”

Mötet är uppslitande, och avslutas med att Kristina Tercero blir ombedd att säga upp sig och omedelbart försvinna från arbetsplatsen, utan någon avtackning. Hon är chockad och förstår ingenting.

Hon sätter sig i bilen och börjar köra de 35 milen mot hemmet i Kalmar. I bilen hem hade hon hela tiden kontakt med en person från Akademikerförbundet SSR. Utan det samtalet hade hon inte levt i dag, säger hon.

– Personen som jag talade med försökte lugna mig och hålla mig kvar i luren för att jag inte skulle köra av vägen, och bad mig flera gånger att stanna. ”Vi tar en sak i sänder, Kristina”, sade hon. ”Nu måste du bara komma hem, och i morgon ska vi höras av igen.”

Att vara högt uppsatt chef innebär ofta att du riskerar att tvingas sluta från en dag till en annan. Även om det ingår i ”dealen” och ofta också i lönen är frågan om det är värt konsekvenserna alla gånger.

Vad var det egentligen som hade hänt i Oxelösund? Den som till äventyrs läser lokaltidningen Södermanlands Nyheter har kunnat följa rapporteringen om brister i kommunens äldreomsorg, och särskilt på boendet Björntorp, där 15 enhetschefer sagt upp sig under loppet av ett par år. Det gjordes en Lex Sarah-utredning och en utredning om arbetsmiljö, och bilden som framträder är av en verksamhet präglad av tystnadskultur, där medarbetare inte rapporterar om brister, och av informella ledare och långtgående konflikter.

Den som fick ta skulden var Kristina Tercero. Men på vilka grunder? De avslutningssamtal som kommunchefen också medialt har refererat till, och där kritik mot Kristina Tercero skulle ha framkommit, ifrågasätter hon själv och får stöd av några före detta medarbetare.

– Innan jag tackade ja till tjänsten hade jag fått ett löfte om att det inte skulle handla om något städuppdrag. Men det gjort det. Budgeten låg på cirka 17 miljoner kronor minus och man hade dragits med det under lång tid. Det var dessutom låg måluppfyllelse, stora personalproblem, och det saknades struktur, ledning och styrning.

Och hon får medhåll av några som fortfarande jobbar kvar. Andra har varit missnöjda med hennes ledarskap, enligt rapportering om anonyma uttalanden i lokaltidningen.

Så hur kommer det sig att Kristina Tercero fick ta smällen? Svaret är, enligt henne själv, det nya politiska styret i kommunen. Efter 72 år av socialdemokratiskt styre styrs Oxelösund för första gångerna av Moderaterna, med stöd av L, KD och SD. Den tidigare politiska majoriteten hade hon ett mycket gott samarbete med, vilket även fackliga företrädare från Kommunal har påtalat. Det nya styret lovade att agera, enligt lokalpressen.

Vilka rättigheter har man då som högt uppsatt chef? Och vilka skyldigheter har arbetsgivaren?

Kristina Tercero fick lämna jobbet utan uppsägningstid. Följden blev ett avtal om avgångsvederlag som Akademikerförbundet SSR förhandlade fram i efterhand med kommunledningen. Något som inte alls är ovanligt, enligt Rolf Löfberg, chefsförhandlare på Akademikerförbundet SSR.

Däremot bör arbetsgivaren informera om att det handlar om ett viktigt samtal och att det kan vara bra att ta med en facklig person.

– Det bör man göra, säger Rolf Löfberg.

Hur kommer det sig då att det gick till som det gjorde i kommunhuset i Oxelösund? Akademikern ställde frågorna till kommunchefen och det är någonstans efter det som det ska komma skönjas att det finns utmaningar på arbetsplatsen Oxelösunds kommun, det som den rad av artiklar i Södermanlands Nyheter också har vittnat om.

Kommunchefen svarar i mejl till Akademikern att han inför mötet där han skulle informera Kristina Tercero om att det nödvändiga förtroendet för henne saknades inte ansåg att hon behövde ta med sig ett fackligt ombud, men att hon fick välja själv. Han skriver vidare att hon fråntogs ansvaret som förvaltningschef och inte längre hade tjänstgöringsskyldighet, men att hon själv valde att åka till sitt hem. Han ångrar inte något i sitt tillvägagångssätt i efterhand, förutom möjligen att han inte gav henne beskedet tidigare.

Men samma dag som svaret kommer från kommunchefen får Akademikern ett anonymt samtal från en person som säger sig veta att vi ska skriva en artikel om Kristina Tercero. Den anonyma personen vill varna för att förtroendet för Akademikerförbundet SSR kan påverkas om artikeln publiceras. Inga sakuppgifter lämnas utöver varningen.

I efterhand ska det visa sig att det är en person som har varit del i konflikten på arbetsplatsen. När Akademikern ringer upp och frågar om saken ångrar sig personen och förklarar att hen inte ringde på uppdrag av kommunchefen.

Maria Stein Ymén är ombudsman och chefsförhandlare på Akademikerförbundet SSR, och hon träffar chefer i kommun och region, stat och privat. Hon känner igen en hel del i Kristina Terceros historia, och berättar att chefer snabbt kan försvinna i politiskt styrda organisationer, liksom i företag.

– Varje ledning vill ha sin prägel på underställda chefer. Det är inte ovanligt.

När medarbetare skiljs från sina anställningar föregås det ofta av arbetsrättsliga diskussioner och utredningar. Så är det inte alltid när det handlar om chefer.

Visst kan man som chef välja att driva en arbetsrättslig process, med allt vad det innebär, eller så kommer man fram till en annan lösning. Ofta är det senare att rekommendera, enligt Maria Stein Ymén.

– Striden kan man ta i överenskommelsen, om man säger så.

En arbetsrättslig process tar både tid och resurser i anspråk av individen, säger hon. Den kan dessutom orsaka oönskad publicitet.

– Många chefer föredrar därför att sätta sig vid rodret och fatta ett eget beslut: ”Givet att ni vill det här, så vill jag det här.”

Kristina Tercero hade inte möjlighet till det, eftersom allting gick så snabbt och hon kom till mötet oförberedd. Enligt sin egen berättelse sade kommunchefen till henne att hon inte behövde ta med någon facklig representant. Också detta känner Maria Stein Ymén igen, liksom arbetsgivares försök att få underordnade chefer att säga upp sig själva.

– Vissa arbetsgivare är luriga, pressar och kör med känsloargument. Som chef gäller det då att sitta stilla i båten. Om man känner att mötet drar i väg kan man avbryta det, och berätta att man vill ha med sig någon i dialogen. Man ska definitivt inte säga vare sig ja eller nej i ett sådant möte.

Något annat som Maria Stein Ymén reagerar på i Kristina Terceros berättelse är bristen på stöd. Hon önskar att fler arbetsgivare generellt hade tydligare rutiner för sådant här, med HR i en central roll i processen.

Hon har till och med varit med om att personer har blivit hemskickade fredag eftermiddag, något hon tycker är ”nästan brottsligt”.

– Yrkesrollen är viktig för oss alla, men för många chefer går den djupt in i ens självbild. Hur ska man förklara för sina nära och kära att man blivit av med jobbet? Sitt nätverk? Allt det här behöver man stöd med.

Kristina Tercero är nu sedan några månader borta från Oxelösunds kommun. Hon har ägnat tiden åt att försöka förstå vad som har hänt, och att återhämta sig. Hon har haft bra stöd av facket, berättar hon, men inte hört ett ord från sin gamla arbetsgivare. Förhandlingarna om hennes avgångsvederlag sköttes av facket och arbetsgivaren efter att hon hade lämnat kommunen.

– När allt var klart med mitt avgångsvederlag fick jag det hem i brevlådan, och på det satt en liten blå notislapp: ”Ta hand om dig, och tack för ett jättegott samarbete, med vänliga hälsningar.”