Kumlachefen: ”Alla kan förändras”

Han måste vara nästan två meter lång. Den slanka, mörka kriminalvårdskostymen förstärker ytterligare det ståtliga intrycket när han leder mig genom Kumlas personalbyggnad.

Ändå var han längre förr, tydligen.

– När man närmar sig sextio krymper man ihop, säger han.

På ett sidobord på Jacques Mwepus kontor står en figurin som föreställer en person böjd under en väldig sten. Det är en metafor för kriminalvårdschefen själv, säger han och skrattar: den som hukar under tusen problem. Sedan pekar han på en annan figur intill, böjd i klassisk tänkarmin.

– Trots alla bekymmer måste det ges tid till reflektion. Du löser inte de här frågorna annars.

Anstaltschefen gillar filosofi, och rör sig vant bland Descartes och de franska existentialisterna. Han uppskattar de senare för deras indeterministiska inställning: man skapar sitt eget liv, genom sina handlingar.

Tyvärr var de ateister allihop. Jacques Mwepus är troende katolik. Som tonåring pluggade han rent av till präst, men hoppade av efter fyra år. Han misstänkte nämligen att hans personlighet – starka åsikter och en tendens att vilja uttrycka dem – skulle bli svår att förena med dogmatisk lydnad.

Nej, han blev aldrig präst, men han ser vissa likheter mellan det jobbet och hans nuvarande.

– Prästen jobbar med förändring; han vill rädda själar. Jag jobbar jag också för att få till förändringar – till ett laglydigt liv. Som chef här tar jag ansvar för allas mående, personalens och de intagnas. Det finns många sätt att serva gud.

Innanför stängslet och den höga smutsgula muren här på Sveriges största högsäkerhetsanstalt arbetar cirka 550 personer, och snart ska 200 till anställas. Ytterst ansvarig för dem alla är Jacques Mwepu. Med många vikarier och en ibland tuff arbetsmiljö har uppdraget sina svårigheter.

Den största utmaningen handlar dock inte om medarbetarna, utan om att kunna erbjuda de intagna en lugn och säker fängelsetid med bra möjligheter till hjälp. Det är nämligen platsbrist på Kumla, och med polisens upptrappade insatser mot gängen fortsätter flödet av intagna att stiga. Konsekvensen blir en överbeläggning där somliga måste dela rum.

– Vi har sett en viss ökning av konflikter sista tiden, men inte så mycket som vi hade kunnat räkna med. Så det är hanterbart än så länge. Men med tanke på att det här är personer som redan har sociala problem innebär det naturligtvis risker, säger Jacques Mwepu.

Trångboddheten försvårar framför allt möjligheten att hålla individer och grupper åtskilda. Och det kan bli farligt. Många av aktörerna i det gängvåld som skakat Sverige de senaste åren hamnar här, och det gäller att se till så att inte fel personer kommer i kontakt med varandra. Myndigheten måste ha stenkoll på individerna och deras bakgrund, berättar han.

”Kontroll” är för övrigt ett ord Jacques Mwepu återkommer till. Det verkar vara ett ledord för honom personligen också. När han på väg till lunchen stöter på en av internerna, som ska ta emot besök, blir denne förvånad över att chefen kan hans namn.

– Jag har bra minne, förklarar Jacques Mwepu, och ger ytterligare ett bevis på den saken: med endast en siffra fel har han memorerat mitt personnummer.

Särskilt uppmärksamhet ägnar personalen här till gruppen av ”negativa ledare”: högstatuspersoner, ibland gängtoppar, som med hot eller våld kan försöka hindra andra intagna att samarbeta med personalen genom samtal, sysselsättningar och behandlingsprogram. Dessa skuggsamhällets influencers blir allt fler, och på Kumla jobbar man ”resolut” med att marginalisera deras destruktiva inflytande, berättar Jacques Mwepu.

Överhuvudtaget ser han en förändring i attityd hos den yngre generationen.

– Gängen är inget nytt fenomen, men det är annorlunda nu. Det finns så mycket hat hos de yngre, så lite respekt för myndigheter. De har ingen förståelse för att den här vårdaren framför dig vill dig väl och tror att du kan förändras, ha ett laglydigt liv.

Han ger ett färskt exempel på den här bristen på respekt. För ett par veckor sedan hörde han något som lät som skott utanför anstalten. Han sprang till ett fönster och såg att man sköt raketer vid ingången.

– En av gängmedlemmarna hade precis frigivits. Han hade varit här i fem år, och vilka tog emot honom? Inte familj eller socialarbetare, utan gänget. Att de har mage att fira på vår egen parkering!

Fem år av ansträngningar för att hjälpa en person till förändring – och så kliver han rakt in i sitt gamla liv. Inför sådant kan man förhålla sig på två sätt, säger Jacques Mwepu.

– Antingen blir man resignerad, eller så behåller man optimismen och påminner sig själv om att vägen är lång och att vi behövs; att våra insatser har positiva effekter på flertalet klienter.

Vägen har varit lång också för Jacques Mwepu. Han kommer ursprungligen från Kongo Kinshasa, men flydde därifrån under Mobutu-diktaturen. Han var engagerad i frågor kring mänskliga rättigheter, och samma frispråkighet som hade fått honom att tvivla på en framtid som präst hade under tiden som juriststudent gjort honom obekväm för den politiska makten.

Trots att han är fransktalande valde han bort Kanada för Sverige.

– Jag kommer från ett bildat hem, och jag kände väl till Palme och hans arbete mot apartheidregimen i Sydafrika. Jag ville till Europa och Sverige var känt som en humanistisk nation.

Det första mötet med landet blev dock något av en smäll. Han kom i november, berättar han, och låter det faktumet tala för sig själv. Sverige i november. Till Hallstahammar, av alla platser. Lägg därtill den verkligt alienerande faktorn: han hade inte språket – varken svenska eller engelska.

– Det var väldigt tufft. Instabilt ett tag.

Han tvivlade på sitt val, berättar han. Och han ”tog några vändor till Bryssel”, men kom alltid tillbaka till Sverige. Vad han skulle göra här var dock oklart för honom. Fransktalande som han var började han plugga till fanskalärare, men insåg att det inte var något för honom. I stället läste han beteendevetenskap och kriminologi, och arbetade parallellt som ordningsvakt på krogar i Västerås och Köping. Ibland på rätt ruffiga ställen.

– Jag jobbade med det i tio år utan att bli anmäld en enda gång, och utan att själv behöva anmäla någon för hot eller våld. Det är jag ganska stolt över. Jag hade lätt att komma överens också med berusade personer.

Att han hamnade i Kriminalvården var en ren slump. Han gjorde ett sommarvikariat som vårdare på Hällbyanstalten, inspirerad av uppdraget att försöka hjälpa de intagna till förändring. Han blev kvar.

– Efter två år upptäcktes jag av en chef som inte satt på arbetsplatsen där jag jobbade, men som hade hört att jag hade bra ledaregenskaper. Han erbjöd mig en chefsutbildning.

Så vad var det för egenskaper som den där chefen såg hos Jacques Mwepu? Han var bra på att skapa gruppkänsla mellan kollegorna. Mod och civilkurage var något annat som lyftes. Han arbetade då på en tuff avdelning, med personer från den tidens gäng: Original Gangsters, Fittja Boys och Familjen, och han gjorde det med både värme och ”konsekvent hantering”, som han säger.

Men framför allt: chefen såg att Jacques Mwepu ville leda.

Och det är vad han har gjort sedan dess – lett, både i Sverige och utomlands. Förra året avslutade han ett uppdrag som kriminalvårdsexpert vid EU:s utrikestjänst. Sedan dess har han varit här, på topptjänsten, den som han alltid drömt om.

Var han förvånad över att han fick uppdraget att leda Sveriges största fängelse?  Nej, svarar han snabbt och skrattar: Han var den bäst lämpade!

I nästa ögonblick säger han att han ofta brottats med tvivel kring sin egen chefsförmåga. Duger han? Är han den rätta personen på rätt plats? Med åren har han dock byggt en trygghet, säger han: han kan se tillbaka på en växande rad av lyckade uppdrag.

Själavårdare blev Jacques Mwepu aldrig, men vårdare. Det är så han helst identifierar sig. I en tid ensidigt inriktad mot hårdare straff och tuffa polisinsatser vill han värna vårdperspektivet.

– Jag vet att människor kan förändras, och att vi gör skillnad. Men vägen är lång.

Tidslinje

1990. Flyktingläger. Var 25 år och hade precis avslutat juridikstudierna. Drömde om en karriär i Kongo Kinshasa när han tvingades fly diktaturen och hamnade som politisk flykting i ett läger i Zambia.

1990. Sverige. Första åren i Sverige var en tuff tid. Kunde inte språket och visste inte riktigt vad han skulle göra av sitt liv.

2000. Chefsutbildning  Jobbade som vårdare på Hällby. Efter ett par år upptäckte en chef hans ledaregenskaper och erbjöd honom en chefsutbildning. Första steget upp från golvet.

2005. FN-uppdrag. Efter sju år i kriminalvården blev han den första personen att skickas som kriminalvårdsexpert på ett FN-uppdrag. Jobbade med att förbättra fängelseförhållandena i Elfenbenskusten, härjat efter inbördeskrig.

2015. Chef över anstalten Hinseberg, det största kvinnofängelset i Sverige. Stannade i fyra år.

2020. Chef på Kumla. Den största budgeten och de största utmaningarna i kriminalvårds-Sverige – efter tjugo år i branschen kände sig Jacques Mwepu redo.