Strategi mot våld antas – men förbundet efterlyser handling

Sverige har ratificerat ILO:s konvention 190. Vad tycker Akademikerförbundet SSR om det?

– Vi tycker att det är jätteviktigt, och det har vi påtalat i flera år. Det är mer än sex år sedan konventionen antogs, och under den tiden var det många länder som ratificerade den ganska snabbt. Sverige har i stället stått vid sidan av, tillsammans med länder som Belarus, Saudiarabien och Iran. Det har vi kritiserat regeringen för, säger Daniel Hjalmarsson, utvecklingsstrateg på Akademikerförbundet SSR.

Varför är konventionen viktig?

– Det finns flera skäl. Ett är att konventionen slår fast att våld och trakasserier är en arbetsmiljöfråga. Det kan låta självklart, men här blir det tydligt fastslaget på internationell nivå. Den lyfter också fram våld i nära relationer som något som påverkar arbetslivet och därför behöver hanteras där.

En annan viktig aspekt som Daniel Hjalmarsson lyfter, är att konventionen flyttar fokus från individ till struktur. Våld och trakasserier framställs ofta som individuella problem, säger han, men här tydliggörs att arbetsgivaren har ett ansvar.

– Det finns också ett internationellt perspektiv: Det handlar inte bara om vad den svenska regeringen behöver göra i Sverige, utan också om hur vi stärker internationella normer. Åt vilket håll vill vi gå? Om vi inte ställer oss bakom den här typen av konventioner riskerar vi att ge legitimitet åt mer odemokratiska länder.

Hur påverkas Akademikerförbundet SSR:s medlemmar av ratificeringen?

– I det dagliga arbetet är det nog ganska få som går runt och funderar på ILO-konventioner. Men att frågor som våld i nära relationer, trakasserier och otillåten påverkan lyfts fram betyder ändå något. Det gör att vi kan prata om dem på en mer strukturell nivå.

Varför har det dröjt så länge innan Sverige ratificerade konventionen?

– Jag skrattar lite, för jag ska nog avhålla mig från att spekulera för mycket. Men i grunden handlar det om politiska prioriteringar. Regeringen har sagt att Sverige redan uppfyller konventionens krav, men det är egentligen inget argument för att inte ratificera.

Varför räcker det inte att Sverige redan har lagar på området?

– Att ett land ratificerar en konvention betyder inte automatiskt att allt fungerar i praktiken. Sverige har mycket lagstiftning – både inom arbetsmiljö och diskriminering – men det finns ändå luckor. Ett exempel är att vi ännu inte har integrerat våld i nära relationer fullt ut i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

– Vi ser också många exempel på att chefer saknar stöd och kunskap när det gäller att hantera våld, trakasserier och otillåten påverkan. Det är därför vi behöver prata mer om tillämpning och om hur det systematiska arbetsmiljöarbetet faktiskt fungerar i praktiken.

Vad vill ni se i regeringens arbetsmiljöstrategi för 2026–2030?

– Vi har lämnat ett omfattande svar på den utredning som ligger till grund för strategin. För oss är det centralt att frågor om hot, våld och trakasserier prioriteras.

Arbetsmiljöverket behöver få ett tydligt uppdrag, och Jämställdhetsmyndigheten behöver ge vägledning och få ökade resurser. Annars finns en risk att ratificeringen bara blir symbolpolitik.

När väntas strategin presenteras?

– I en propositionslista i början av januari stod det att den skulle komma i april. Samtidigt vet vi att det är mycket på regeringens bord, så det är inte säkert att den tidsplanen håller.

Risken är att den kommer senare, säger han – kanske till sommaren eller till och med efter sommaren.

– Om man vill vara pessimistisk kan man tänka sig att den skjuts så långt att valrörelsen börjar dominera. Då riskerar 2026 att bli ett förlorat år för arbetsmiljöpolitiken.

Konventionen är nu ratificerad – vad är viktigast framöver?

– Tillämpning och prioritering. Det handlar om att verkligen arbeta med frågor om hot, våld och trakasserier i arbetslivet och koppla dem till det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Fotnot: Samtidigt som ILO:s konvention 190 ratificeras ska även konvention 191, om en säker och hälsosam arbetsmiljö, skrivas under.