Stöttar sörjande djurägare – ”en icke-erkänd sorg”

En vecka kanske du kan sörja din hund, men inte en månad och definitivt inte ett år. Samhällets normer kring sorg tycks följa en given hierarki där den mellanmänskliga sorgen står högst i rang, och där djuren kommer efter i fallande skala.

– Sorgen över ett djur tillhör en icke-erkänd sorg som kan vara svår att få förståelse för i ens omgivning. Den här tysta parentesen finns alltid där: ”Det är ju ändå bara ett djur, inte en människa”. Det är en sorg som inte anses lika giltig, men den kan vara minst lika verklig.

Med över tjugo års erfarenhet av samtalsstöd, psykoterapi samt psykosocial behandling på behandlingshem, vårdcentral, sjukhus och inom specialistpsykiatrin har Charlotta Eriksson Molin på nära håll sett hur relationen till ett djur inte alltid fångas upp.

– Vi är bra på att möta upp mellanmänskliga relationer när det kommer till kris och sorg, men när det handlar om djur uppmärksammas det inte på samma sätt, trots att det för många kan vara den viktigaste relationen i ens liv.

Charlotta Eriksson Molin är uppvuxen utanför Luleå där hon bodde fram till hon var tio år och familjen flyttade till Hammarö i Värmland. Formativa tidiga år som gjort att hon identifierar sig mer som en norrbottning än en värmlänning, trots all tid som förflutit.

– Jag saknar ofta vintern med snön, kylan, de magiska norrskenen och mörkret.

Under 90-talet växte högerextrema krafter och vitmaktrörelsen sig stark i Värmland. Något som skrämde henne, men som också pressade fram en vilja att agera, göra motstånd. Ett frö såddes. Hon skulle bli socionom.

Sagt och gjort. Men bara ett år in i nya yrket drabbas hon av en utmattning. Ett resultat av flera års studier med högt ställda inre krav men också ett psykiskt tungt arbete som nyutexaminerad socialsekreterare.

– Flera centrala delar i att främja den psykosociala arbetsmiljön, bland annat i form av mentorskap och handledning, saknades. Vi var många som blev utmattade och valde att sluta. Jag tror att de omsatte över 60 personer på två år på den socialförvaltningen.

Hon fick nog och sa upp sig, stack till Florens och ”gjorde ingenting, eller kanske snarare allting”.

– Florens blev mitt sätt att kasta mig ut i livet. Jag strosade på gator från romartiden, cyklade längs Arno-floden, förälskade mig i de gröna kullarna och stadens stenmurar, drack espresso så jag fick ont i magen och pratade italienska med lokalborna.

Väl hemma tog hon upp karriären igen och jobbade som socialsekreterare och därefter kurator i många år. Men insikten om att vården saknade ett helhetsperspektiv på människan där också relationen till ett djur fick ta plats växte sig starkare. Charlotta Eriksson Molin bestämde sig för att ta steget: hon skulle starta eget.

– Att vi inom vården avgör vad som är på riktigt när det kommer till sorg började skava för mycket. Jag ville skapa en plats där alla känslor och relationer får ta plats, där sorgen över ett djur blir erkänd och bekräftad.

Det fanns också en mer personlig anledning till att hon bestämde sig för att starta egen mottagning. Två år tidigare gick hennes hund Sirius bort, något som slungade in henne i en djup, långvarig sorg.

– Att starta eget var ett sätt att komma framåt, hitta en ny mening. Jag kände starkt att jag behövde göra något av allt det jag sett och tänkt kring relationen mellan människa och djur. Att döpa mottagningen till Sirius var givet.

Hon arbetar idag som legitimerad hälso- och sjukvårdskurator på den egna Siriusmottagningen utanför Karlstad. Fokus ligger på krisstöd och sorgerådgivning för hussar och mattar.

– Jag möter människor som förlorat eller står inför beslutet att behöva ta farväl av sitt djur och befinner sig i kris och sorg. Det finns också de som söker stöd för oro över att ens djur är sjukt, eller har varit med om en traumatisk upplevelse såsom att man bevittnat sitt djur bli påkört eller att det sprungit bort.

Längs en grusväg, omgiven av åkrar och vidsträckta fält, bor Charlotta Eriksson Molin med två busiga katter och kaniner som i sitt förra hem var vanvårdade men som nu får leva loppan på landet. Här har hon sin mottagning där hon tar emot klienter från hela landet, både fysiskt och på distans. Hon gör också hembesök runt om i Värmland och föreläser för veterinärpersonal om bemötande vid kris och sorg hos djurägare.

– När ens djur dör är det som att en bit av en själv försvinner. Men om vi får möjlighet att prata om den man saknar och det liv man delat tillsammans så håller man också en del av sig själv vid liv.

Vad kan konsekvenserna bli om sorgen ignoreras?

– Helt klart ett ökat lidande. En del drar sig tillbaka och vågar inte prata om hur ledsen man är för att det inte riktigt är socialt accepterat. Det kan leda till ökad social isolering och psykisk ohälsa på sikt. Jag har mött människor som inte längre vill leva efter att ens djur dött. Det är oerhört viktigt att ta alla former av sorg på allvar.

Kan man rentav ha ett starkare band till ett djur än till exempel ett barn? Känns väldigt tabu?

– Vi vet av forskning och av människors berättelser att många knyter an till djur som till ett barn. Ett djur är direkt beroende av oss hela sitt liv, för kärlek, omsorg och omvårdnad. Det blir ett slags livslångt föräldraskap. Samtidigt är ett djur ofta en viktig anknytningsfigur och kan upplevas ge oss villkorslös kärlek, trygghet och en relationell stabilitet – någon som bekräftar en, som aldrig dömer, som finns där i ur och skur.

Något som kan vara viktigt är möjligheten att ta farväl och få uttrycka sin sorg, berättar Charlotta Eriksson Molin.

– Många har ett behov av att få ha kvar bandet till individen även när den inte längre finns. Att relationen kan fortsätta fast i en annan form, i stället för att tänka att vi ska klippa banden och “komma över” den som gått bort. Det kan vara att få fortsätta prata om eller med djuret vi förlorat, skapa en minnesplats, skriva ett brev till sitt djur, tända ett ljus för det på kvällen som en ritual eller att få fortsätta fira sitt djurs födelsedag även om det inte längre lever.

Charlotta Eriksson Molin får dagligen ta del av svåra livsöden och människor som famlar i sin sorg för att finna sätt att leva med den och klara av sin nya tillvaro.

– Det kan vara tungt att höra om tragiska händelser där djur varit med om hemska olyckor eller plågats ihjäl. Jag har mött personer som blivit utsatta för våld i nära relation, där även djuret drabbats, säger hon och fortsätter:

– I allt det svåra känns det på samma gång meningsfullt att kunna vara ett stöd. Att människor i kris vill öppna upp och dela den här otroligt nära och betydelsefulla relationen de har med sitt djur är ett förtroende jag förvaltar med största möjliga respekt.