– Ju mer vi tittar, desto mer finner vi, säger Annie Lees, brottsförebyggande samordnare vid Länsstyrelsen i Blekinge.
Sedan slutet av 2018 kartlägger de våldsbejakande extremism i länets alla kommuner. Hittills har de funnit spår av extremism i hela länet och alla tre miljöer som förekommer i Sverige, höger-, vänsterautonom och islamistisk extremism, finns representerad.
Det är kommunerna som tar fram lokala lägesbilder med hjälp av länsstyrelsens mall som innehåller ett antal indikatorer. Det kan vara allt från att en kommun omnämns i extremistiska sammanhang på nätet till att det hålls möten, dyker upp propaganda, att vissa personer har en viss typ av kläder eller att det förekommer hot mot politiker och tjänstemän.
Arbetet med lokala lägesbilder ska pågå fram till september i år. Därefter ska resultatet analyseras och de lokala handlingsplanerna mot våldsbejakande extremism utvecklas.
Kartläggningen är ett pilotprojekt som sker tillsammans med Center för våldsbejakande extremism och Länsstyrelsen i Dalarna.
– Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att jobba på som fler kan ta del av, säger Annie Lees.
De senaste åren har det stegvis skett en förskjutning från nationell till lokal nivå när det gäller ansvaret för det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Det konstaterar Christer Mattson, föreståndare för Segerstedtinstitutet, i en rapport från Sveriges kommuner och landsting, SKL.
I regeringens första handlingsplan, från 2011, var kommunerna i princip frånvarande. Först i strategin från den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism från 2016 får kommunerna en nyckelroll i och med att arbetet för att motverka extremism utvecklas från att handla om säkerhet och repressiva åtgärder till att alltmer fokusera på främjande och förebyggande åtgärder.
Samordnaren tog också initiativ till att alla svenska kommuner skulle anta handlingsplaner mot våldsbejakande extremism och ha en lokal samordnare.
När SKL 2017 undersökte hur det gått med handlingsplanerna konstaterade de att bara 23 av de 127 planer de tittat på utgår från någon form av lokal kartläggning eller reflektion kring förekomsten av våldsbejakande extremism. Många utgår i stället från nationella lägesbilder snarare än lokala problem, vilket enligt rapporten riskerar att göra arbetet felriktat.
Rapportförfattarna påpekar också att det inte finns lagstiftning eller andra styrmedel som motiverar kommunerna att skriva sådana planer.
Hur stort är då problemet med våldsbejakande extremism? De senaste åren har extremistmiljöerna vuxit, skriver Säkerhetspolisen, Säpo, i sin årsbok. När det gäller terrorattentat är hotet från den våldsbejakande islamistiska miljön störst. Hotet från vit makt-miljön och den vänsterautonoma miljön är mer långsiktigt och utgör mer ett hot mot enskilda individer. De är mer benägna att använda våld, hot och trakasserier mot grundläggande demokratiska funktioner, till exempel för att få politiker att lämna sina uppdrag, myndighetsföreträdare att fatta vissa beslut eller hindra människor från att mötas eller föra fram sina åsikter.
Den typen av brott är dock ovanliga. De vanligaste aktiviteterna inom höger- och vänsterextremismen är, enligt Säpo, opinionsbildning, som att dela ut flygblad samt hålla torgmöten och manifestationer. Men i anslutning till det begås ofta olika typer av ideologiskt motiverade brott.
Segerstedtinstitutet har i uppdrag att öka kunskapen om förebyggande arbete mot våldsutövande ideologier. Föreståndaren Christer Mattsson menar att de tre miljöerna inte hotar demokratin i Sverige i dag, särskilt inte på konstitutionell nivå. Däremot är lokaldemokratin delvis hotad. När politiker i Ludvika ger uttryck för att de inte känner sig helt bekväma med att säga vad som helst i fullmäktige av rädsla för nazister har det haft en påverkan på lokaldemokratin, menar han. På samma sätt kan människor vara skrämda av gängbildningar som kan finnas runt lokala jihadistiska miljöer.
– Sedan finns det ett hot på en annan nivå, om vi av rädsla för extremistmiljöerna börjar genomföra begränsningar i det som tidigare uppfattats som självklara yttrande- och mötesfriheter.
De tre miljöerna har några saker gemensamt, förklarar Christer Mattsson. De drivs alla av antisemitiska konspirationsteorier och är paradisiska.
– De vill skapa ett kalifat, ett klasslöst samhälle eller en folkgemenskap av vita människor där alla älskar varandra. Den här typen av idéer är särskilt tilltalande för personer som upplever olika former av utanförskap.
Det finns likheter i hur radikalisering och avradikalisering går till. De flesta inom högerextremismen och islamistisk extremism är våldsamma innan de radikaliseras, ungefär två tredjedelar har redan en brottsbelastning, enligt Christer Mattsson.
LÄS MER: Sari Römpötti rustar kommuner för mottagande av IS-återvändare
Radikaliseringsprocessen främjas av så kallade push- och pull-faktorer. Bland det som drar personer mot extremistiska miljöer finns saker som att få en identitet, en gemenskap samt mening och riktning i tillvaron. Det som pushar är ofta faktorer som psykosocial ohälsa, svår uppväxt, misslyckanden i skolan och att bli konfronterad av personer som tycker annorlunda.
Av dem som lämnar våldsbejakande extremism har tre fjärdedelar blivit desillusionerade. Det kan handla om att de inte längre orkar med en våldsam livsstil, att polarna inte visade sig vara så schyssta som de först verkade eller så upptäcker de att de andra inte är lika starkt ideologiskt övertygade. Men att vara desillusionerad räcker inte för att hoppa av, du måste ha någonstans att hoppa till.
– Här kommer kommunernas arbete in. Det kräver mycket kunskap, fingertoppskänsla och framför allt möjligheter till kontaktytor. Det gäller att vara där när de träffar botten. Kommunerna ska göra det de för det mesta är jäkligt bra på; att vara icke-dömande och följa de lagar som finns. Vi måste ge de här personerna en chans att lära känna sig själva på nytt och hitta en annan plattform i sitt liv.
För att stödja kommunerna skapades 2018 Center mot våldsbejakande extremism, CVE. Deras uppdrag är att stärka det förebyggande arbetet. Det gör de bland annat genom att samla in och dela med sig av kunskap till kommunerna och ta fram nya metoder, som i pilotprojektet i Blekinge. De har också en stödtelefon dit yrkesverksamma som arbetar mot våldsbejakande extremism kan ringa, samt ska underlätta samarbetet mellan myndigheter, kommuner och det civila samhällets organisationer.
Hur väl samhällets interventioner mot våldsbejakande extremism som nu görs fungerar vet vi dock inte ännu. För att söka svar på det har nyligen en doktorandtjänst inrättats på Högskolan i Dalarna. Christer Mattsson menar att det finns många frågor som behöver svar:
– När är det möjligt att göra ett ingripande? Hur ska vi veta när det ska göras? Hur ska vi göra det på ett bra sätt? Det handlar både om att förhindra radikalisering och främja deradikalisering.
Senaste nytt
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och läs om arbetsliv, lön, karriär och fackliga frågor – varje onsdag direkt i din inkorg.