Social­arbetare behöver skydds­utrustning – ”Går in i emotionella bränder dagligen”

Siffrorna från Afa Försäkring talar sitt tydliga språk. Kvinnor i 40-årsåldern inom kommun och region – socialsekreterare, kuratorer, psykologer – är de som löper allra störst risk att drabbas av utmattningssyndrom.

För oss som arbetar med och utbildar inom socialt arbete och psykologi är rapporten tyvärr ingen överraskning. Den sätter siffror på en verklighet som präglas av hög emotionell belastning, där gränsen mellan professionellt engagemang och personligt slitage ofta är hårfin.

När statistiken ser ut så här hamnar debatten ofta i två läger. Antingen handlar det om resurser, ärendemängder och organisationsfel (det strukturella), eller så handlar det om individens ansvar för återhämtning.

Sanningen är att vi inte ska behöva välja mellan struktur och individ. Vi måste kunna arbeta för en bättre arbetsmiljö samtidigt som vi ger professionen verktyg att hantera vardagen.
Ja, de höga sjukskrivningstalen är ett symptom på ett systemfel. Arbetsbelastningen är ofta orimlig. Det är en kamp som måste föras politiskt och fackligt varje dag.

Men vi kan inte vänta på att systemet ska laga sig självt medan yrkeskåren går sönder. Socialarbetare som står i frontlinjen behöver verktyg som fungerar i dag. Inte för att de ska tåla vad som helst, utan för att de har rätt till en hållbar arbetsvardag.

Det finns ett glapp mellan utbildning och verklighet. Vi lär oss metoder för utredning och juridik, men vi får sällan lära oss det konkreta hantverket i att hantera våra egna reaktioner i det komplexa mötet.

När en klient agerar hotfullt, desperat eller har behov vi inte kan tillgodose händer något i oss. Vårt nervsystem reagerar. Om vi inte har verktyg för att förstå och reglera dessa reaktioner riskerar vi att antingen agera i affekt eller stänga av. Det är i dessa stunder som stressen blir skadlig, för kontakten med klienten och för vårt eget välmående.

Vi menar att professionen behöver få en inre ”skyddsutrustning”. En brandman går inte in i en brinnande byggnad utan skyddsutrustning, oavsett hur bra brandbilen är. Som socialarbetare går vi in i emotionella bränder dagligen. Vi behöver också rustning.

Vad är det för skyddsutrustning vi talar om? Vi använder oss gärna av begreppet självreglering. Det innebär konkreta verktyg för att lugna systemet mitt i stormen och bredda vårt toleransfönster så att vi inte ständigt går på högvarv.

Det handlar om en bred repertoar: från fysiologiska verktyg som andning för att lugna nervsystemet, till kognitiva strategier som att arbeta med sina tankar eller acceptans och medveten närvaro. Det handlar också om att bottna i sina värderingar när det blåser. I detta är självmedkänsla ofta nyckeln som håller ihop helheten – förmågan att möta vår egen otillräcklighet och våra misstag med värme i stället för hårdhet.

Att fokusera på dessa verktyg är att professionalisera omsorgen om socialarbetaren. Det bästa med detta? Det är att i kombination med en analys – där vi lär oss förstå vad som händer i oss själva och i den vi möter – så ökar vår förmåga att bygga allianser och nå fram även i de svåraste samtalen. Utan att dränera oss själva på kuppen.

Rapporten från Afa bör vara en väckarklocka för arbetsgivare och beslutsfattare. Men även när de strukturella förutsättningarna finns på plats, kvarstår det faktum att vi arbetar med människor i kris. Vi behöver värna om oss själva oavsett yttre omständigheter. Genom att använda psykologisk kunskap kan vi skapa ett skydd som håller över tid.