Riksrevisionen: Rehabiliteringsgarantin fungerar inte

Sedan rehabiliteringsgarantin infördes 2008 har staten satsat mer än sex miljarder kronor på att förhindra sjukskrivning och göra det lättare för personer som lider av psykisk ohälsa att återgå i arbete. Men garantin har inte nått sitt mål om fler personer i arbete, visar en ny granskning från Riksrevisionen. I stället är det många faktorer i rehabiliteringsgarantin som gjort det svårare att nå målet – däribland fokus på evidensbaserade behandlingsmetoder.

– Man har stirrat sig blind på behandlingsmetoden och tror att den ska funka för alla. Men själva målsättningen om att återgå i arbete har inte prioriterats eller finansierats, säger Maria Ljunggren, projektledare på Riksrevisionen.

"Behövs specialistkunskaper"

Ett av de främsta problemen är att patienterna i många fall inte får en kvalificerad första psykologisk bedömning av en legitimerad psykoterapeut eller psykolog. Något som gör det svårare att avgöra om patienten skulle bli hjälpt av en behandling inom ramen för rehabiliteringsgarantin eller bör hänvisas vidare.

– En legitimerad psykoterapeut eller psykolog har en större verktygslåda för hur man kan jobba med och bedöma patienten. Vissa patienter har en väldigt komplex problematik och då behövs specialistkunskaper för att veta hur patienten bäst bör behandlas. Den här typen av detaljstyrning urholkar det professionella omdömet, säger Maria Ljunggren.

Ofta är det också lång väntetid innan behandlingen kan påbörjas, eftersom det inte finns tillräckligt många kvalificerade behandlare för att möta behoven. Landstingen har använt stimulansmedlen olika, och bara i några enstaka fall har öronmärkta medel som landstingen fått för att höja kompetensen hos behandlare till legitimerade psykoterapeuter använts till detta. Bristen på kvalificerade behandlare betyder väntetider på mellan fyra månader och ett år, beroende på var man bor.

Ingen uppföljning

Själva arbetet inom garantin saknar dessutom fokus på att aktivt främja arbetsåtergång, menar Riksrevisionen. Behandlarna ersätts inte för att vara med på möten med arbetsgivare eller för att sätta sig in i olika behandlingsmetoder som främjar arbetsåtergång. Ett planerat samarbete med företagshälsovården har inte heller blivit av.

Om patienterna blir hjälpta av behandlingen går heller inte att svara på. Inom garantin saknas både krav på uppföljning och jämförelser med andra patientgrupper och behandlingssätt.

– Det är jättebra att man riktar lampan mot psykisk ohälsa, men man har inte gjort det ordentligt. Antagligen bör man lägga ner garantin eller göra om den, framför allt så att patienter ska kunna få en ordentlig bedömning, säger Maria Ljunggren. 

Text: Ylva Mossing