Väljer jobb som skräms

Sedd av 758

Karriär. Han var en av företagshälsovårdens största kritiker. Nu är han vd för dess branschorganisation. Peter Munck af Rosenschöld dras till jobb han blir rädd för.

Senast ändrad 10:07, 9 Dec 2016
Foto: Camilla Lindqvist.

Det började med en utskällning på en brädgård. Den då 18-årige arbetsledaren Peter Munck af Rosenschöld höll som bäst på att lyfta upp en av arbetskamraterna på en ställning med hjälp av en gaffeltruck när en person kom fram, tryckte upp sin legitimation i ansiktet på honom och talade om vad som gäller om man ska lyfta någon med hjälp av en truck. Mannen i fråga visade sig vara en inspektör från Arbetsmiljöverket, och han var inte nöjd med det han såg. 

– Han hade rätt i det han sa och där och då insåg jag att jag hade vissa skyldigheter som chef, säger Peter Munck af Rosenschöld. 

Den händelsen, i kombination med att hans föräldrar haft olika chefsposter under många år och väckt ett intresse för ledarskap, gjorde att han sökte sig till linjen för personal- och arbetslivsfrågor på Stockholms universitet. Efter närmare 20 år på olika HR-tjänster klev han i februari i år på sin första vd-tjänst på branschorganisationen Sveriges företagshälsor. 

– Vid den tiden var jag en av företagshälsovårdens största kritiker. Jag tyckte att företagshälsovården var lite trött, hade gamla perspektiv, inte riktigt förstod sitt uppdrag och inte var kundtillvänd, säger Peter Munck af Rosenschöld. 

När han fick frågan om uppdraget som vd hade han ägnat de senaste åren åt att, som HR-direktör på Ica Sverige, skära ned på företagshälsovården och i stället hitta andra lösningar med fristående konsulter. Han upplevde att företagshälsovården inte levererade det som behövdes.

Det var alltså långt ifrån självklart för honom att ens gå på en första intervju, men efter en lång rekryteringsprocess var han övertygad om att vd-tjänsten trots allt var en spännande utmaning. Att kasta sig in i nya saker, driva igenom förändringar, klura ut strategier och att få vara en del i olika viktiga sammanhang samtidigt som han har inflytande är nämligen det som driver honom framåt – trots att han varje gång han står inför en ny utmaning är livrädd. Eller kanske snarare just därför. 

– Det går från nyfikenhet till spänning till att jag är fullkomligt livrädd! Sedan klurar jag ut hur jag ska göra och så gör jag det. Och för det mesta har det gått bra. För mig är det en drivkraft att känna att jag lever. Det ska kännas i kroppen – annars är det inte värt det. 

Trots sin i sammanhanget ringa ålder, 45 år, har Peter Munck af Rosenschöld hunnit med en hel del i sitt yrkesliv. Efter utbildningen arbetade han bland annat på en mindre rekryteringsfirma, några år på HR-avdelningen på Karolinska sjukhuset och därefter närmare 15 år på olika HR-tjänster inom Ica. 

Han trivs bra med att röra sig i forum där han har möjlighet att fatta eller påverka strategiska beslut och att på sitt sätt få hantera olika situationer som uppstår inom organisationer. Vid sidan av sina anställningar har han bland annat varit en del av delegationen för jämställdhet i arbetslivet vars uppgift var att genom kunskap främja jämställdheten i arbetslivet. Han har också arbetat som gästföreläsare vid Stockholms universitet – ett uppdrag som han blev av med efter att ha sågat av grenen han själv satt på. Under en föreläsning räckte en student upp handen och sade ”att som kvinna är det omöjligt att bli personaldirektör”. Peter Munck af Rosenschöld blev förvånad över hennes påstående och svarade att det finns många kvinnliga personaldirektörer som är jätteduktiga. Studenten undrade då hur det kom sig att det bara var manliga personaldirektörer som föreläste för dem och han fick sig en ordentlig tankeställare. 

– Jag kontaktade personen som var ansvarig för programmet och tog upp detta. Då avskedade hon omedelbart två föreläsare – en av dem var jag. Jag bäddade helt enkelt för mitt eget avsked. Men det gör inget, det var rätt. 

Karriären har gått mer eller mindre uppåt sedan brädgården och fram till i dag, men det har inte alltid varit roligt och smärtfritt. 2007, i samband med en hälsoundersökning, kom Peter Munck af Rosenschöld till insikt om att han var tvungen att göra en drastisk förändring för att rädda sin hälsa. 

– Jag hade rest mycket i jobbet under flera år. Flera dagar i veckan gick jag från huset till en taxi, på ett flygplan och in i ett konferensrum där jag satt hela dagen. Sen åt jag rätt mycket och så in i en taxi, på ett flygplan och tillbaka hem. Många dagar gick jag inte mer än 700 steg.  

Tanken att han var alldeles för överviktig och otränad fanns där hos honom och någon kollega hade kommenterat hur han flåsade när han gick uppför en trappa. Men det var först när en sjuksköterska sade till honom att han måste göra något åt sin hälsa som han tog tag i det, började ett träningsprogram och såg över sin kost. 

Några år senare kom nästa tunga period. Peter Munck af Rosenschöld drabbades av vad han själv ser som ”en klassisk 40-årskris”. Han var nära att gå in i väggen och mådde psykiskt dåligt. 

– Jag var 40 och hade nått mina mål. Vad skulle jag göra nu? Men jag pratade med min familj, min chef och en del andra och förklarade hur det var och så tog jag hjälp av en psykolog. 

Det var i samband med det som Peter Munck af Rosenschöld insåg att han inte längre trivdes på sin dåvarande tjänst som HR-direktör. Det var inte roligt längre och han kunde inte längre entusiasmera människor omkring sig i frågor som han egentligen tyckte var viktiga. Under en relativt lång period kände han så utan att göra något åt situationen, vilket fick honom att må sämre och sämre. I efterhand ångrar han att han inte bytte tjänst tidigare.

– Jag var trött helt enkelt. Jag jobbade minst 55 till 60 timmar i veckan. Jag var i ett jävla ekorrhjul. När det är så hinner du inte med att söka jobb eller tänka ut vad du vill förändra. 

Till slut pratade Peter Munck af Rosenschöld med sin chef om att han behövde en förändring och fick en tid senare ett nytt uppdrag. Han skulle driva igenom ett projekt som gick ut på att göra huvudkontoret till ett aktivitetsbaserat kontor. Då var han inte övertygad om att ett aktivitetsbaserat kontor var en bra lösning. Men han tackade ja till uppdraget. 

– Egentligen var det rena kamikazeuppdraget. Det var ju inte ett möbleringsprojekt utan ett gigantiskt förändringsarbete på alla plan i organisationen. Det var jättesvårt men häftigt. 

De personliga upplevelserna av att inte må bra och av att i perioder inte ha trivts med sitt jobb är viktiga erfarenheter han haft nytta av i sin nuvarande tjänst. När han själv mådde dåligt vände han sig dock inte till företagshälsovården. Delvis för att han var skeptisk till dess nytta, men framförallt för att han var beställare av den och därför föredrog att använda sig av en fristående psykolog utan koppling till arbetsplatsen. 

I dag har Peter Munck af Rosenschöld en annan, mer positiv syn på företagshälsovårdens roll i samhället. Knäckfrågan är, enligt honom, hur vi ska bygga ett hållbart arbetsliv. Han menar att vi måste bygga organisationer utifrån att varje individ ska ha en chans att prestera så bra hen kan – och att den frågan borde ha en viktigare roll på styrelsers och företagsledningars bord än vad den har i dag. Det saknas både incitament och straff när det kommer till arbetsmiljö och sjukskrivningar. 

– Om ett företag inte lämnar in sin årsredovisning blir det bassning direkt, men om du inte tar hand om arbetsmiljön eller om anställda blir sjuka händer oftast ingenting.  

Text: Sally Henriksson

Ur magasinet Akademikern nr 6/2015. Läs hela temat i vår blädder-pdf på Akademikern.se

up 774
Kommentera inlägget på vår medlemssajt