Vågar du bli gammal?

Sedd av 170

I Sverige skjuter vi gärna åldrandet framför oss. Helst ska vi jobba till åtminstone 75 år och på sin höjd se ut som 49. Bryr vi oss för lite om våra gamla? Akademikern kollar läget inom äldreomsorgen. I Vänersborg har sång och musik visat sig vara rätt medicin.

Senast ändrad 10:07, 9 Dec 2016

Vänersborg tar ton

Välkommen till Vänersborg – kommunen där pensionärerna på äldreboendena får chansen att spela och sjunga. Gärna tillsammans med barn från förskolan.

För några år sedan satte Vänersborgspolitikerna upp det kaxiga målet att bli Sveriges bästa musikkommun. En av de drivande krafterna är före detta musikläraren Håkan Alfredsson, som också varit gitarrist i ett irländskt folkrockband under tio år. I dag är han chef för kultur- och fritidsförvaltningen.

– Vi började med att skapa en sommarscen och jag såg hur de äldre strömmade till nere vid strandkanten. Ivriga människor med rollatorer närmade sig långt i förväg och satt och pratade och fikade. Det fick mig att tänka på alla dem som inte har möjlighet att ta sig ut, berättar han.

Så utlyste Statens kulturråd pengar för att arbeta med musik inom äldreomsorgen. Vänersborgarna sökte och idag är man i gång med olika aktiviteter på flera äldreboenden. I ett av delprojekten – Barn och äldre sjunger tillsammans – kommer förskolegrupper ut till äldreboendena för en gemensam sångstund.

Den här dagen är barn från Åkaregatans förskola tillsammans med Anna Bornander och Torbjörn Larsson från Musikskolan på besök hos äldreboendet Solbacken. Barnen i femårsåldern tar plats på en filt på golvet med pensionärerna bakom sig. Det blir Klappa händerna när du mår riktigt bra, Sudda sudda sudda bort din sura min, Bockarna Bruse och ett antal andra klassiska barnvisor, och det blir fruktstund och gemenskap. Utan tvivel är det barnen som är piggast, men de gamla, varav flera är över 90 år, deltar efter förmåga och skiner upp.

Många äldre tycker det är roligt med barn och de blir glada av detta. Även dementa som knappt kan föra ett samtal kan vara med och sjunga.

Åtta gånger ska barn och gamla sjunga tillsammans här, sedan är det något annat äldreboendes tur.

Musikskolans chef Gunilla Wretemark ser satsningen som väldigt lyckad hittills.

– Musikstunderna blir något för de äldre att se fram emot. Damerna gör sig fina i håret och herrarna tar på sig slips, det gör de sällan annars, säger hon.

För kulturchefen Håkan Alfredsson är detta bara början på något större. Han har en vision som sträcker sig betydligt längre än sångstunderna och talar om att skapa ett slags Fryshuset 55+.

– Min dröm är att äldreboenden ska bli något av en mötesplats för generationer dit man går även om man inte har någon att besöka. De äldre ska inte isoleras. Om några år sitter vi själva där och vi kommer säkert att vilja ha goda middagar med lite vin och rock´n roll även då.

Det finns redan långtgående planer på att skapa ett äldreboende för sådana som honom – före detta musiker som vill ha en replokal och kunna jamma ihop på hemmet.

– Man kan inte sluta ha skoj bara för att man blir äldre. Man kan inte sätta Mick Jagger (70 år i år) i rullstol och säga att han ska vara tyst, säger Håkan Alfredsson utan att vilja dra jämförelsen alltför långt.

Även äldreomsorgschefen Karin Hallberg är med på noterna (förlåt):

– Det är fantastiskt att se generationerna mötas och hur de äldre lever upp. Och det håller på att sprida sig. Med ganska enkla medel ordnar man allsång och rytmikstunder. Det ger harmoni och man får röra på kroppen.

Kanske kan Karin Hallberg se fram emot en ännu bättre placering i Socialstyrelsens Öppna jämförelser nästa år. Redan nu rankas äldreomsorgen i Vänersborg bland de bästa i landet, men det finns alltid förbättringsområden, som hon säger.

Musik i stället för medicin låter onekligen som ett sådant.

Bengt Rolfer

– Det måste finnas glädje, hos de gamla och personalen. Det säger Solbackens chef Ulrika Pantzar.

Med alla barn och gamla på plats är det trångt i samlingsrummet. Men Ulrika Pantzar ändå höra sångglädjen genom väggarna.

Hon är stolt över sin personal. Solbackens äldreboende har ytterst liten personalomsättning och det tror hon beror på att alla anställda här har utbildning för sitt jobb.

– Vi kräver utbildning för kvalitetens skull, och för att höja statusen i yrket.

Många kommer in i äldreomsorgen genom att först vara sommarvikarier eller kanske praktikanter.

– Det här är ett tungt arbete, men när du väl provat på det ser du också hur mycket glädje det ger.

För en utomstående på besök ser allt mysigt och ombonat ut, men renoveringsbehov finns, påpekar Ulrika Pantzar.

Innan det är fixat gör man ändå vad man kan för att miljön ska vara så välkomnande som möjligt. Runt om i korridorerna ser det här och var ut som rena antikboden. Virkade dukar, gamla Stilmönster och en och annan kökspryl med några år på nacken sätter igång tankar och fantasi, både hos boende och anhöriga. Det fungerar även för Akademikerns utsända som plötsligt minns sin mormors ivriga virkande.

Musiken finns med även när det inte är några sjungande barn på besök.

– Vi jobbar mycket med att fylla dagen med något meningsfullt. Ibland sjunger vi spontant vid fikabordet eller spelar skivor, det blir allt möjligt från Taube till Elvis, säger Ulrika Pantzar.

Margaretha Holmqvist

Ingrid Nilsson, snart 94, och Ester Johansson, 90 år, flyttade in på Solbacken förra sommaren. De trivs, men sorgen över att inte längre kunna bo hemma går inte att ta miste på.

– Jag både hör och ser dåligt så när min man dog fick jag sälja lägenheten och flytta hit, säger Ingrid Nilsson.

Idag tycker hon att det är vemodigt att hennes hem skingrats, trots att hon vet att hennes barn tar väl hand om möbler och husgeråd.

– Det kändes tråkigt att göra sig av med allt man hade, säger hon.

Hon tycker inte heller om att behöva dela toalett med andra.

Ester Johansson berättar att hon hade besök av ett barnbarn den dag olyckan var framme.

– När han gick sa han: klarar du dig nu mormor? Det vet du väl att jag gör, sa jag. Sen ramlade jag och låg där med brutet ben i fyra timmar. Efter det har jag inte varit hemma.

Hon sitter i rullstol under sångstunden, men klarar nu att gå kortare promenader igen.

Båda har sjungit i kör tidigare och uppskattar sångstunderna på äldreboendet.

– Förr i tiden kunde jag sjunga, men nu blir jag så torr i halsen och har svårt att få upp rösten, säger Ingrid Nilsson.

– Det behövs la ingen sångröst, en kan la gala ändå, säger Ester Johansson och skrattar.

Vad gör ni annars här?

– Jag stickar en del, säger Ester.

– Ja, du är redig du. Jag gör ingenting. Övar lite på en trampcykel och ser på tv. Musikstunderna piggar upp, det blir lite omväxling, säger Ingrid.

Alla på Solbacken har eget rum, vilket ändå är ett framsteg jämfört med förr, konstaterar Ester Johansson.

– När min svärmor åkte in på ålderdomshem i Öxne var det tre i samma rum och då sa personalen till henne att nu passar du de andra så att de inte ramlar ur sängen, säger hon och skrattar igen.

Men så gör inte personalen på Solbacken.

– Nej, det är fina flickor.

Bengt Rolfer


Budget eller behov?

Akademikerförbundet SSR kartlägger med hjälp av medlemmarna hur äldreomsorgen fungerar och hur kvaliteten ska kunna förbättras.

– Vi har lagt fokus på biståndshandläggningen, hur den fungerar idag och vad som behöver förbättras, säger Camilla Sköld, socialpolitisk chef på förbundet.

Äldreomsorgen har orsakat stora rubriker de senaste åren. Skandalrapporter om vanvård och dåliga arbetsvillkor har kommit slag i slag.

– Om de äldre ska få de insatser de har rätt att få så måste handläggningen hålla hög kvalitet. Det förutsätter i sin tur att biståndshandläggarna har arbetsvillkor som gör att de kan arbeta professionellt. Våra medlemmars arbetsvillkor går hand i hand med brukarnas villkor.

Resultatet av kartläggningen var inte klart vid Akademikerns pressläggning, men förbundet har även tidigare uppmärksammat förhållandena inom äldreomsorgen. Framför allt två medlemsgrupper är av intresse – biståndshandläggarna och cheferna inom äldreomsorgen.

– Vi vet att många är bekymrade över kvalitén och inte anser att de kan utföra sitt arbete i enlighet med lagens intentioner. Det stora problemet är en alltför hög arbetsbelastning. Det är kommunernas ofta alltför snäva budgetramar som styr, säger Camilla Sköld.

Förbundet har också inlett ett samarbete med Kommunal om de här frågorna är. Ett exempel är hearingen ”Behov eller budget?” i höstas som Akademikern tidigare har berättat om.

Bengt Rolfer

Linda Wikman är strateg på Stockholms Äldreförvaltningen med uppgift att utbilda personalen. Hon har träffat merparten av stadens cirka 280 biståndshandläggare.

– Det ser väldigt olika ut i olika stadsdelar beroende på ekonomi och demografi, men generellt sett har varje handläggare för många ärenden. Det är svårt att hinna utreda behoven när man har över 100 fall på sitt bord, säger Linda Wikman. Hon har själv arbetat som biståndshandläggare men tyckte att det var för stressigt.

Hon menar att den höga arbetsbelastningen säger något om hur man från stadens sida ser på äldreomsorgen. Inom exempelvis socialpsykiatri och funktionsnedsättning har handläggarna betydligt färre ärenden.

– Biståndshandläggarna har den kompetens som krävs för jobbet. De är utbildades socionomer som utför kvalificerat socialt arbete, men de får inte rätt förutsättningar. Exempelvis tvingas de ofta sitta och rätta fakturor. Det finns det andra som gör bättre. Man blir inte socialarbetare för att man älskar Excel och siffror, säger hon.

Delvis har dock biståndshandläggarna sig själva att skylla för att arbetsbelastningen inte alltid blir synlig. Linda Wikman minns själv hur det var:

– Som biståndshandläggare tycker man det är pinsamt att inte kunna ge besked. Man känner ett ansvar att få fram ett beslut åt ”sina” pensionärer. Därför jobbar man mer än man ska och sitter ofta kvar efter arbetstid eller tar med sig jobbet hem, säger hon.

Som strateg på Äldreförvaltningen får Linda Wikman en helhetsbild och har även möjlighet att påverka. Flera förbättringar är på gång, till exempel förenklad handläggning.

– Ingenting tyder på att vi har en överkonsumtion av äldreomsorg. Problemet är snarast att motivera människor att ta emot hjälp. Om de äldre fick bestämma mer själva och exempelvis få sex timmars hjälp varje vecka att använda fritt så skulle biståndshandläggarna kunna ägna mer tid åt de svåra ärendena och åt uppföljning och förebyggande insatser. Detta är också på gång i Stockholm, säger hon.

Ännu bättre skulle det bli om biståndshandläggarna fick ett ökat administrativt stöd och om handläggningen centraliserades. Då skulle yrkesrollen bli mer renodlad och bedömningen mer enhetlig. Men de kraven har ännu inte vunnit gehör.

I nästa andetag tillägger dock Linda att äldreomsorgen trots allt är bättre än sitt rykte. Förra årets debatt om vanvården på Carema och andra äldreboenden bidrog till att lyfta debatten, men kanske inte på ett helt rättvisande sätt, menar hon.

– Visst finns det brister, men vi har aldrig haft en äldreomsorg som är så bra som idag. Generellt är folk väldigt nöjda, säger hon.

Bengt Rolfer

Det blir allt svårare att göra ett proffsigt arbete. Biståndshandläggarna hinner inte göra de individuella bedömningar i varje ärende som lagen kräver. Det berättar en erfaren biståndshandläggare i Stockholm.

– Följden blir att de äldre inte får rätt hjälp och att kostnaderna riskerar att rusa i höjden.

Vi kan kalla henne Karin. Egentligen heter hon någonting annat men hon vill inte framträda med namn och bild.

Varför inte?

– Jag skulle önska att jag vore så modig, men det är jag inte. Jag är rädd för repressalier om jag framträder öppet. Det kan påverka min arbetssituation och min lön, säger hon.

– Vi ägnar oss åt brandsläckning. Det är sällan man hinner följa upp ärenden och göra en ny bedömning. Det är inget rättssäkert system, säger Karin.

Hon berättar att en biståndshandläggare i Stockholm har mellan 100 och 150 ärenden.

– Det är mer än vad man klarar av. Ofta förlänger vi bara det beslut som ligger i datasystemet. Det är omöjligt att veta om vi beställer rätt hjälp. Det är mycket pengar som kan rinna mellan stolarna. Jag tror inte att politikerna vet om att det ser ut så här, säger hon.

Men biståndshandläggarna bidrar också själva till att deras verkliga arbetsbelastning inte syns. Många sitter kvar efter arbetstidens slut eller tar med sig jobbet hem för att beta av ärendemängden.

– Jag har ofta suttit kvar ett par – tre kvällar i veckan, men det har jag slutat med nu, säger Karin.

Ett skäl till den ökade arbetsbelastningen och stressen är att den administrativa bördan har ökat. Karin tycker det är bra att det ställs större krav på utredningarna, men menar att ärendemängden gör det ohållbart att leva upp till kraven.

– Lösningen är fler handläggare och ett tak för antalet ärenden, säger Karin.

I grunden gillar hon dock sitt jobb:

– Det är ett roligt, givande och utvecklande arbete, men om man inte får förutsättningar att göra ett bra jobb mår man inte bra.

Hon är orolig för återväxten inom yrkesgruppen och ser en stor risk att yngre personer väljer bort att jobba inom äldreomsorgen. Personalomsättningen är redan oroväckande hög, säger hon.

För ett par år sedan presenterade Äldrecentrum i Stockholms län en rapport där biståndshandläggare liknades vid grindvakter med uppgift att vakta kommunens pengar. I rapporten konstaterades att det ofta finns en konflikt mellan budget och behov. Krav restes på att tydliggöra biståndshandläggarnas roll och funktion. Motsättningen mellan rollen att ta hänsyn till budgetramar (grindvakt) och att bedöma de äldres behov (socialarbetare) måste redas ut, enligt rapporten.

Ett annat krav var att se över biståndshandläggarnas arbetssituation och föra över vissa arbetsuppgifter till administrativ personal.

Karin stödjer dessa krav och frågar sig varför ingenting har hänt sedan rapporten publicerades.

Bengt Rolfer

Mycket går lättare i en liten kommun. Det tror biståndshandläggaren Anna Åbjörnsson i den lilla Västerbottenskommunen Vindeln.

– Jag älskar mitt jobb och känner att jag kan göra skillnad för de äldre, säger hon.

Anna Åbjörnsson arbetade tidigare som undersköterska, men vidareutbildade sig för några år sedan till socionom. Strax efter examen fick hon ett vikariat som biståndshandläggare inom äldre- och handikappomsorgen och där har hon blivit kvar.

– Det är jag evigt tacksam för. Det känns helt rätt. I det här jobbet får jag möta människor som levt långa liv. Det är spännande att höra deras livsberättelser och försöka bidra med olika insatser för dem, säger hon.

Det hon har i ”verktygslådan” är bland annat beslut om hemtjänst, särskilt boende, korttidsboende, dagverksamhet och hemvårdsbidrag. Innan beslut kan fattas gör Anna en utredning. Då har hon oftast kontakt även med anhöriga, vårdpersonal och olika utförare, om den enskilde gett sitt samtycke.

Vindeln är en liten kommun med 5500 invånare, men en rätt stor andel är pensionärer. Anna Åbjörnsson hanterar flera ärenden varje dag och det kommer in nya varje vecka.

Känner du att du har den tid du behöver för varje ärende?

– Visst kan det vara stressigt ibland, men jag har lärt mig att prioritera. Vi är ett kanongäng som jobbar här. Min chef sitter på samma våning och jag känner också vårdpersonalen väl. Det är mycket som går lättare i en liten kommun.

Hon tycker inte att det finns någon konflikt mellan de äldres behov och kommunens resurser.

– Våra politiker är väl insatta och jag upplever att det är de äldres behov som styr. Visst blir det ett givande och tagande, men jag tycker att både chefer och politiker lyssnar och litar på mina bedömningar, säger hon.

Ibland skulle Anna Åbjörnsson önska att det fanns fler platser på särskilt boende. Tidigare har man haft många på väntelista, men just nu finns ingen kö.

Så nu får alla äldre vad de behöver i form av kommunala insatser?

– Ja, det vågar jag faktiskt säga.

Hon tror att det lönar sig för kommunen att äldreomsorgen fungerar så här bra.

– Får man sitt behov tillgodosett när man börjar bli gammal behöver man inte åka in och ut på sjukhus lika ofta, säger hon.

Bengt Rolfer

Drömmer du om att gå i pension? Sluta drömma. Bästa sättet att åldras är att jobba kvar så länge som möjligt, åtminstone om du är frisk.

– Det finns ingenting som tyder på att det är positivt att gå i pension, tvärtom. De som slutar arbeta löper större risk att dö tidigare än de som jobbar kvar, säger docent Sofia Carlsson vid Karolinska Institutet (KI).

Hon ingår i ett forskarlag som studerar konsekvenserna av att befolkningen blir allt äldre. I pensionsdebatten hävdar allt fler att vi måste arbeta högre upp i åldrarna för att klara pensionerna och välfärden. Statsminister Fredrik Reinfeldt fick exempelvis mycket uppmärksamhet när han talade om att jobba ända till 75 års ålder.

KI-forskarna har kommit till en liknande slutsats. Ja, de har till och med funnit att risken att dö i förtid är större om man slutar jobba. Det gäller i synnerhet för kvinnor i tjänstemannayrken. Där är risken att dö 30 procent större om slutar jobba.

Till grund för detta resultat ligger en studie av samtliga friska personer i Sverige som fyllde 60 år under perioden 1990 till 2007. Förtidspensionärer och sjukskrivna har alltså undantagits.

– Det är ju väldigt sällan man pratar om positiva effekter av att jobba länge, men vår viktigaste poäng är att det inte finns något som tyder på att det är bra för hälsan att gå i pension för den som är frisk. Det finns flera studier som visar att dödligheten bland pensionärer är högre än bland dem jobbar kvar högt upp i åldrarna, säger Sofia Carlsson.

Men varför är det då en större risk för kvinnor än för män att avsluta yrkeslivet och gå i pension?

Sofia Carlsson har inget säkert svar, men misstänker att det kan ha att göra med skälen till att man väljer att pensionera sig. För kvinnor är det vanligare att välja pension för att ta hand om en sjuk man eller släkting och då innebär inte pensioneringen vila i samma utsträckning. Männen kanske i högre grad väljer att gå i pension av hälsoskäl, även om de inte känner sig krassliga.

Att tillvaron som pensionär skulle vara mer riskfylld än att vara kvar i arbetslivet kan ha att göra med att livsstilen förändras när man slutar jobba och att de sociala kontakterna blir färre, tror Sofia Carlsson.

– Dagens 65-åringar är mycket friskare än förr i tiden. Då är det också bra om man kan ge ett aktivt bidrag till samhället. Det bästa för människan är nog inte att spela golf och läsa böcker i 25 år på ålderns höst, säger hon.

Bengt Rolfer

Det är föga förvånande att friska människor med bra jobb mår bra av att fortsätta jobba. Men många andra mår bäst av att gå i pension. Så kommenterar professor Hugo Westerlund vid Stressforskningsinstitutet i Stockholm resultatet från studien på Karolinska Institutet. Han menar stick i stäv med forskarkollegerna på KI att de flesta människor mår bra av att gå i pension.

Så vem ska man egentligen tro på?

Nja, kanske kan båda ha rätt trots allt. Allt beror på vad man mäter.

– Andelen personer som går i pension sent är relativt litet och det rör sig om ett selekterat urval av friska personer med bra yrken, framför allt akademiker. Universitetsanställda arbetar längst av alla. Även egenföretagare som gillar sina jobb fortsätter länge, säger Hugo Westerlund.

– Det är sannolikt ingen nackdel för dessa personer att arbeta kvar, men att det skulle vara nyttigt är tveksamt. Och det betyder ju inte att de över 90 procent av befolkningen som inte jobbar efter 65 skulle må bra av att göra det. Där återfinns personer med sämre jobb och sämre hälsa.

Medan KI-studien koncentrerar sig på friska personer i arbetslivet har Hugo Westerlund i sin forskning funnit att de flesta som gått i pension anser att deras hälsa då förbättrats.

– De flesta förknippar pensioneringen med minskad trötthet och förbättrad hälsa. Man slipper dålig arbetsmiljö och har tid att vila upp sig, säger han.

Men Hugo Westerlund lägger in en brasklapp även mot sin egen forskning: Att pensionärerna för stunden upplever att de mår bättre behöver inte betyda att de lever längre.

– Det kan faktiskt vara tvärtom. De kanske blir mindre motiverade att ta sin medicin och det kan leda till en tidigare död.

Men hur ska man då göra för att möta kraven på att arbeta längre för att klara pensioner och välfärd?
Hugo Westerlund menar att den största vinsten är att få bort fixeringen vid 65 år som pensionsålder.

– Att några få kan jobba till 70 eller 75 ger inte så stor effekt. Och att få dem som slits ut i förtid att orka stanna kvar kräver stora ansträngningar. Om däremot de som går vid 65 med någon slags automatik kunde fortsätta ett par år till skulle det finnas stora vinster att göra.

Han konstaterar att många inte orkar lika mycket när det blir äldre och har svårare att ta in nya saker. Å andra sidan har de äldre erfarenhet och emotionell kompetens som gör att de kan fatta bättre beslut.

– Om man bara anpassar arbetet för de äldre så skulle nog ganska många kunna jobba kvar ett par år till, säger han.

Bengt Rolfer

up 133
Kommentera inlägget på vår medlemssajt