Uppdrag: Att öka folkhälsan

Sedd av 30

Karriär. Som barn fick Mathias Angelin kämpa för att kunna idrotta. Som vuxen satsade han allt på drömjobbet och fick det. Nu arbetar han för att få fler i rörelse.

Senast ändrad 11:28, 27 Nov 2020
Foto: Lena Larsson.
Mathias Angelin är utbildad folkhälsovetare och jobbar på Riksidrottsförbundet i Örebro.

Kroppen lyder inte längre. Mathias Angelin är elva år och smärtan plågar lederna. Sätter stopp för både handboll och fotboll. Han saknar gemenskapen i lagen. Att träffa sitt gäng varje vecka. Snacka, spela ihop och åka på matcher.
I två, tre år har smärtan honom i sitt våld. Sedan släpper den. Mathias Angelin har tur. Det visar sig vara en form av barnreumatism som försvinner under puberteten. Han blir fullt frisk och kan börja träna igen. Går till gymmet. Springer. Upplever känslan när benen tar de första smärtfria löpstegen. Hur hela hans mående skjuter i höjden.
– Det var då jag insåg hur viktig idrott är för att man ska må bra. Den har också format mig som person, jag är en lagspelare och har lärt känna många vänner inom idrotten. Jag vill att fler ska få uppleva samma härliga värme inom idrottsrörelsen som jag fick, säger Mathias Angelin.

Regntunga moln över Örebro. Träden speglar sig i morgonens vattenpölar. En sliten blåvit skylt talar om att det här är Idrottens hus. Därinne huserar Riksidrottsförbundet i Örebro, som stöttar idrottsföreningar och förbund i länet. Här jobbar Mathias Angelin som folkhälso­utvecklare och samordnare för norra länsdelen. Och det var precis hit han ville.
– Jag tänkte: vilken annan arbetsplats jobbar lika mycket med idrott? Det finns ingen. Så jag gjorde allt jag kunde för att få jobba här. När jag skrev min D-uppsats arbetade jag extra som vaktmästare på Idrottens hus, för att få in en fot, och satte upp whiteboardtavlor, slängde sopor, sorterade grejer och monterade bord. Det lönade sig till slut!
Vi går igenom den gamla ståtliga byggnaden. I ett fönster står ett tennisracket. På väggen vid en av avsatserna i det gula trapphuset finns blå, målade konturer av människor som dansar, svingar en golfklubba, skär fram på hockeyrör och spelar fotboll.
Ja. Det var hit han ville, men inte från början. Efter gymnasiet hoppar Mathias Angelin på en utbildning i systemvetenskap. Tänker att det är lätt att få jobb, att tjäna bra. Hela dagarna sitter han stilla vid sin skärm och kodar datorprogram, men kroppen vill bara ut och röra på sig. Efter en termin går det inte längre. Han tänker: ”Fy fan vad detta är tråkigt! Jag vill jobba med idrott, hälsa och människor.” Surfar runt och hittar tränarprogrammet vid Örebro universitet. Här ligger fokus på elitidrott och han får nörda ner sig i muskler och leder.
Efter utbildningen jobbar Mathias Angelin ett tag som fystränare för fotbollslaget Örebro SK och som personlig tränare på ett gym. Men snart växer längtan efter att få jobba på en mer översiktlig nivå och planera insatser för befolkningen.
– Jag vill kunna hjälpa många. Det ger mig mer om jag kan hjälpa tusen personer lite grann, att kanske komma in i idrotten eller äta bättre, än att bara maximera en fotbollsspelares löp­hastighet.
Han sökte en magisterutbildning i folkhälsovetenskap i Karlstad, med siktet inställt på Riksidrottsförbundet i Örebro. Inte utan viss tvekan, jobben som folkhälsovetare är inte många.
– Jag hade lite ångest över det, skulle jag plugga ett år till och kanske inte få jobb? Men jag tänkte att fan, om det verkligen är det här jag vill göra, då kommer jag att gräma mig hela livet om jag inte testar.

När det blev dags att skriva D-uppsats hörde han av sig till Riksidrottsförbundet i Örebro och frågade om det fanns något de ville ha undersökt. Det fanns det; förbundet hade fått projektmedel för att studera hur maskulinitetsnormer förstärks i manliga omklädningsrum. Mathias Angelin intervjuade elithockeyspelare om normer, språk och social status, för att se om våld normaliseras genom idrotten.
– Det var inte en så big deal för dem att slåss på stan, kunde det bero på att de slogs i rinken? Det var en för liten uppsats för att kunna dra slutsatser, men vi såg tendenser att det skulle kunna vara så.
I omklädningsrummen fanns en stark machokultur. Det förekom sexistiska och homofoba kommentarer, en jargong som Mathias Angelin känner igen från sin egen lagsportstid.
– Jag var varken utsatt eller den som utsatte andra, utan mest en åskådare. Men det måste ha varit förödande för dem som blev utsatta. Idrott är fantastiskt på många sätt, men det finns definitivt saker att jobba med. Riksidrottsförbundet arbetar med flera insatser för att förändra machokulturen i omklädningsrummen.
När uppsatsen var klar frågade Mathias Angelin om det fanns någon ledig tjänst som folkhälsovetare på förbundet, men svaret blev nej. I stället började han jobba på ett stödboende för flyktingbarn och sökte folkhälsojobb. Han pendlade till Eskilstuna, jobbade tolvtimmarspass och var tvungen att köpa en bil eftersom tåget hade slutat gå när arbetspasset var slut.
Efter tre månader dök det upp ett vikariat som folkhälsoutvecklare i Lekebergs kommun. Där hann Mathias Angelin knappt börja innan tjänsten på Riksidrottsförbundet blev ledig.
– Det kändes som en jackpott när jag fick det här jobbet.
Uppdraget är att öka folkhälsan i norra Örebro län. Det handlar om allt från antidoping till barn- och ungdomsfetma, psykisk ohälsa och att planera insatser i kommuner där få ungdomar idrottar. Efter 1,5 år känner han sig fortfarande ny och lite nervös, många av kollegorna har decennier av erfarenhet bakom sig.
– Men de är ödmjuka och nyfikna på den färska statistik och de nya metoder som jag har med mig från utbildningen, och jag får lära mig av deras praktiska erfarenhet.

Anna Larsson springer med full kraft över väggen i konferensrummet Löparundret. Under fotografiet berättar en text att hon var löpardrottningen från Nora på 1940-talet. Mathias Angelin sitter med lurar i öronen och blicken riktad mot datorskärmen. Han leder ett digitalt möte med Viktiga barngruppen, som han är samordnare för. Här samlas personer från Riksidrottsförbundet, skolsköterskor, barnläkare, folkhälsovetare och barnpsykolog för att försöka få bukt med barnfetman. Vanligtvis träffas de på Lindesbergs lasarett, men på grund av coronapandemin kör de sedan i mars sina möten på Teams.
Mathias Angelin är i färd med att berätta för deltagarna hur det går med ett projekt med rörelsegrupper. I flera terminer har han och en kollega samlat barn och unga med övervikt och deras föräldrar på Lindesbergs lasarett. Vid sju tillfällen får barnen testa olika idrotter och föräldrarna utbildas i kost, hälsa och träning.
– Vi hann med lite mer än hälften av tillfällena i våras innan vi var tvungna att avbryta på grund av corona. Jag har en dialog med lasarettet just nu kring hur de ställer sig till att starta en ny satsning. Vi vill gärna köra igång under hösten, eftersom det skulle vara en hävstång för rörelsegrupper i hela länet, säger han.
Mathias Angelin avslutar mötet och berättar att målet med rörelsegruppen är att slussa in barnen i föreningslivet. Vid ett tillfälle föreläser han om vilka föreningar som finns och varför det kan vara bra att gå med i en sådan.
– Jag får se barnen bli helt ”Det där vill jag börja med och det där vill jag börja med!” Vi vet också att flera barn har gått med i föreningar efter projektet.
Ja, ibland infinner sig en känsla av att göra skillnad, som när han läser utvärderingar av olika insatser.
– Det kan vara att den fysiska aktiviteten har ökat eller att fler är med i föreningar i ett visst område jämfört med tidigare. Det måste inte vara på grund av mig, för det finns ju såklart även andra insatser, men det kan bero på mig.

up 36