Tema ihop: Hjärter kung

Sedd av 70

Akademikern. Nu jobbar fack och arbetsgivare tillsammans för att minska sjukskrivningarna. Annat var det för ett år sedan. Då stod de långt ifrån varandra. Medlaren Anders Hammarbäck parade ihop dem.

Senast ändrad 16:08, 6 Apr 2017
Foto: Anna Simonsson.
Anders Hammarbäck.

Anders Hammarbäck har gått i pension och hans närmaste planer är att njuta av en ledig vår och sommar när socialförsäkringsminister Annika Strandhäll hör av sig. För att få ner kostnaderna för långtidssjukskrivningarna har hon kommit med ett lagförslag som kallas hälsoväxling. Tanken är att det ska pressa arbetsgivare att ta ett större ansvar för arbetsmiljö och rehabilitering och på så sätt få ner långtidssjukskrivningarna.

Men både arbetsgivarorganisationerna och facken är kritiska till förslaget. Från fackligt håll oroar man sig främst för att arbetsgivarna blir rädda för att anställa personer som tidigare varit sjuka eller har en funktionsnedsättning. Arbetsgivarna reagerar på kostnaderna.

Det finns emellertid en öppning för andra lösningar, meddelar Annika Strandhäll. Om arbetsgivare och fack lyckas komma överens om egna åtgärder som minskar sjuktalen kommer lagförslaget inte att aktiveras. Och det är här Anders Hammarbäck kommer in i bilden. Han är personalvetare och kommer närmast från en inhopp som vd för den partsgemensamma organisationen Sunt arbetsliv, är medlare i avtalsrörelsen och har tidigare arbetat som förhandlingschef på ett fackförbund. Nu är det han som ska få fack och arbetsgivare att komma överens om ett alternativ till hälsoväxlingen.

– Uppdraget lät väldigt spännande, men också som en stor utmaning. Förslaget möttes ju av en stor kritikstorm. Men jag tror i grunden på den svenska modellen. Kan fack och arbetsgivare lösa saker tillsammans så tror jag att de lösningarna många gånger är bättre än lagstiftning, säger Anders Hammarbäck.

Men det är ont om tid. Det är april och i mitten av augusti måste parternas förslag lämnas in och godkännas.

– Det är klart att jag kände press att lyckas. Mest inför mig själv egentligen. Jag ville se om jag kunde få ihop det eller inte. Men det stora misslyckandet skulle ju vara om man inte lyckades ta hand om ohälsofrågorna på ett bättre sätt än vad det ekonomiska incitamentet i regeringens förslag bjöd.

Nu väntar bråda dagar. Anders Hammarbäck ska boka in inledande möten med alla inblandade var för sig för att se var de står i frågorna, men det är svårt att få till träffarna med kort varsel och först i slutet av maj är de igång. Han väljer att börja med arbetsgivarna.

– Om de inte vill blir det svårt, då får man ett jättestort motstånd.

Först beger han sig till Södermalm i Stockholm för att besöka Sveriges kommuner och landsting, SKL. En av dem han träffar där heter Caroline Olsson och är chef på avdelningen för arbetsgivarpolitik. Hon förmedlar att arbetsgivarorganisationen är starkt kritisk till förslaget om hälsoväxling och att man är beredd att jobba hårt för att få bort det.

– Principiellt gillar vi inte att staten ska lägga sig i vårt partssamarbete. Vi tror ju på den svenska modellen och att vi som parter kan komma överens om saker, säger hon.

Från fackens håll är det glada tongångar redan från början.

– De såg en möjlighet att flytta fram sina positioner. Sedan är det klart att de behövde förstå att man inte kan lösa alla problem i en sådan här avsiktsförklaring. Det här är inte rätt plats för att spika fast att alla ska ha en kortare arbetsdag eller att löneläget måste lyftas för alla kvinnor i kommunal sektor. Det är problem som man behöver lösa längre fram och det tycker jag att facken insåg ganska fort, säger Anders Hammarbäck.

Hans strategi vid både förhandling och medling är att försöka få alla parter att dela samma problembild. Om man är eniga om vad problemet är och att det behöver lösas, så kan man sedan gå vidare och prata om hur det ska göras. Om alla i stället börjar med att presentera sina olika förslag blir det lätt problem.

– Då blir det tekniska diskussioner direkt. Det gäller att konstatera att vi behöver få ner sjukskrivningarna tillsammans och sedan att våga lyssna på varandra. Då är det lättare att komma överens.

Hans egen uppgift är att se till att de inblandade börjar prata med varandra, inte att själv komma med förslag på lösningar.

– Det är viktigt, framförallt i nästa led som är att genomföra något. Förslagen måste ha kommit från hjärtat. Att skylla på att ”det här ville inte vi, det var Anders Hammarbäck som hittade på” funkar inte i den här typen av processer.

Efter de inledande mötena mellan arbetsgivarna och facken i kommun- och landstingssektorn vågar han tro att han har lyckats med sin huvuduppgift – alla inblandade har verkligen börjat prata med varandra. Stämningen är förhållandevis god även om man förvisso är kritiska till den tajta tidsplanen. Men, säger Anders Hammarbäck, det kan finnas en poäng i att hålla processen kort också:

– De var tvungna att köra på.

Man kommer överens om att alla fack ska leverera idéer och tankar på vad som behöver göras och att SKL ska sammanställa dem. Efter att ha läst alla inkomna förslag och insett att där finns en hel del som skulle gå att enas kring, kan Anders Hammarbäck gå in i sommaren och känna att parterna nog kommer att fixa det här.

Snart är det andra veckan i augusti och representanter från alla parter ska träffas för en workshop hos SKL på Södermalm. Nu gäller det att komma överens och det finns inte mycket tid att spela på. Om bara någon vecka måste det gemensamma förslaget lämnas in till Annika Strandhäll.

När Markus Furuberg, förhandlingschef på Akademikerförbundet SSR, kliver in i det stora konferensrummet är han optimistisk, även om han också känner av tidspressen. Han tycker att SKL har varit lite väl trevande i början av diskussionerna och borde ha tagit initiativ till att få i gång arbetet snabbare. Han upplever också att SKL trott att facken per automatik skulle ställa sig bakom arbetsgivarsidans idéer. Nu tycker han emellertid att SKL har visat att man också är beredda att lyssna på facken. Under workshopen är de både lyhörda och villiga att ändra ståndpunkt i flera avseenden.

– Det fanns egentligen inget utrymme att sinka förhandlingarna. Om vi skulle komma överens var båda parter tvungna att se till att hitta kompromisser, säger han.

Anders Hammarbäck leder workshopen. Han tar en roll som både moderator och terapeut. Dels leder han diskussionerna genom punkt för punkt, dels lyssnar han på alla inblandade och försöker att tolka och omformulera vad som sägs för att säkerställa att alla har hört samma sak.

– Man behöver stämma av att facken verkligen har förstått vad SKL säger och vice versa. Det är jätteviktigt, framförallt inför det fortsatta arbetet. Om det visar sig att man har helt olika uppfattning om vad det papper man har skrivit under egentligen betyder blir det katastrof. Då händer ingenting sedan.

Det finns en del skiljelinjer och ibland får parterna gå iväg och prata var och en för sig innan de kan jämka samman åsikterna till en lösning som känns okej för alla. Diskussionerna fortlöper ändå relativt smärtfritt och vid dagens slut har man ett utkast till ett förslag.

Anders Hammarbäck är lite orolig för att någon ska hinna tänka om under natten.

– Så kan det bli i förhandlingar, det är därför man ibland sitter in på natten. Det finns alltid en risk att man får börja om och i och med att vi hade sådan tidspress hade det varit ett problem.

Men dagen efter, under telefonmötet mellan de inblandade, står alla fast vid vad de sagt.

Den 19 augusti är det så dags att lämna över avsiktsförklaringen till Annika Strandhäll på regeringskansliet. En solbränd Anders Hammarbäck intar kaffe och kaka medan han ser på när representanter för SKL och facken presenterar sitt förslag. Stämningen i rummet är på topp.

– Det fanns en stolthet i att de hade klarat av det, och med all rätt tycker jag.

Markus Furuberg från Akademikerförbundet SSR instämmer:

– Vi var nog alla lättade över att vi, trots många viljor och ord som fick vägas på guldvåg, ändå kunde enas. Vi är stolta över den överenskommelse vi gjort.

Caroline Olsson från SKL delar Markus Furubergs känsla. Parterna har all anledning att vara nöjda med att ha lyckats genomföra ett sådant stort och komplext arbete på så kort tid. Hon tror, som Anders Hammarbäck, att tidspressen tvingade fram en extra konstruktiv dialog. Samtidigt, menar hon, hade lite mer förhandlingstid nog medfört ett ännu bättre resultat.

– Det blev bra, men i dag kan vi se att allt vi kom överens om inte är helt glasklart. På vissa ställen har vi formulerat oss på ett sätt som gör att vi behöver fortsätta att diskutera vad det egentligen är vi har tänkt att vi ska göra.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll är nöjd med resultatet av förhandlingarna. Hon godkänner avsiktsförklaringen och hälsoväxlingen behöver aldrig införas.

– Det här är den svenska modellen när den fungerar som bäst, säger hon på presskonferensen.  

Text: Karin Persson, Akademikern

Ur magasinet Akademikern 2/2017. Läs hela tidningen i vår blädder-pdf här

Läs mer: 

Nya Akademikern: Förhandla smart och gör båda till vinnare

up 226